ANNONS:
Till Di.se
LÖRDAG 16 DEC Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR

PM Nilsson: Väljarna löser inte regeringsfrågan

  • Den som vill och vågar tar makten efter nästa val. Det finns ingenting som tyder på att väljaropinionen är på väg att reda ut den svenska regeringsfrågan. Foto: Henrik Montgomery

LEDARE. Statistiska centralbyråns halvårsmätning på tisdagen var framför allt ett kvitto på att Moderaterna är tillbaka på sina normala nivåer. Det tapp nedåt som registrerades i våras var ovanligt stort och den återhämtning som noteras nu är lika ovanligt stor, plus 4,1 procentenheter.

Därmed är partiet tillbaka på den nivå det legat sedan 1980-talet. Det betyder framför allt att det var rätt bedömning att byta partiledare, trots den korta tid som återstod fram till valet. Många varnade för att ett byte medförde större risker än fördelar och att Moderaternas problem var större än partiledarens personliga ställning i väljarkåren. Men så var alltså inte fallet.

Därtill stod för mycket på spel för att chansa med en partiledning som inte fungerade. 40 år av moderat idébildning och politiskt arbete höll på att äventyras. Om SD hade tilldelats rollen som det stora oppositionspartiet hade såväl valrörelse som valresultat sett helt annorlunda ut.

I övrigt ligger tre partier nära eller under spärren. MP ligger under för första gången, KD är mer van och L ligger farligt nära. Nermalningen av Miljöpartiet är en skarp varningssignal till alla som funderar på att regeringssamarbeta med S, och det har milt uttryckt inte blivit bättre efter mätperiodens slut. KD lider brist på moderatröster som brukar rädda partiet över spärren. L har haft en lång och delvis förlamande partiledarstrid och därtill sått tvivel på om en röst på L är en röst på alliansen eller Löfven.

Socialdemokraternas ökning är ett oförtjänt styrkebesked. Efter en historiskt rörig och skandalkantad mandatperiod ligger partiet nu 1,6 procentenheter över valresultatet och skulle få 32,6 procent om det var val i dag. S brukar få bra resultat i just SCB, men det är ändå anmärkningsvärt att ett så sargat regeringsparti presterar så bra ett år före valet. Efter nyår går partiet in i kampanjläge tillsammans med LO och det brukar mobilisera fler väljare.

Styrkan hos S är också orsaken till att de rödgröna leder över alliansen, 43,4 jämfört med 39,3, men då inkluderas V, vilket alliansen inte längre tycks acceptera. Alliansen som sammanhållet regeringsalternativ är större än S-MP.

Med de skiftande beskeden som finns från partierna ger opinionsvindarna ingen som helst vägledning för regeringsbildningen. Väljarna tycks inte vilja lösa partiernas svårigheter, låsningar och förhoppningar och så kommer det rimligen bli även efter nästa val. Ytterligare en försvårande faktor är att SD i samband med sina landsdagar deklarerade att partiet kan stödja Socialdemokraterna om de har en stramare migrationspolitik än en eventuell alliansregering. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är ensamma större än hela alliansen, vilket gör att en alliansregering, om den skulle klara statsministeromröstningen, när som helst kan förlora en budgetomröstning.

Centerledarens kategoriska nej till att bilda regering om den är beroende av SD innebär i realiteten att det inte går att bilda en alliansregering. Hon måste acceptera att hon inte kan ha SD emot sig.

En blocköverskridande regering eller riksdagsstöd löser detta. Om det finns ett tydligt projekt, som en höghastighetsbana eller hårdsatsning på inre och yttre säkerhet, kan en sådan lösning ha poänger. Men de politiska skillnaderna mellan S och till exempel C är mycket stora i nästan alla viktiga frågor, särskilt i den ekonomiska politiken, varför en sådan regering inte kommer att få så mycket gjort.

Att bilda en regering som bara har till syfte att isolera SD har också risker, vilket blev uppenbart med Decemberöverenskommelsen. Oppositionsrollen är stark i Sverige, man får stå i nyhetsprogrammen och recensera de andra. Olof Palmes röda 70-tal var till hälften en oppositionstid för S. Ulf Adelsohns och Bildts blåa 80-tal var en oppositionstid för M. Att med en regeringsbildning adla SD till det viktiga oppositionspartiet är att ge det makt.

Detta tycks också vara den centrala insikten hos M som mycket tydligt visar att partiet aldrig mer kommer att vika sig för en S-regering. Moderaterna tänker numera precis som S alltid har gjort – de slåss för makten ”ända in i kaklet”. Därmed finns det klara skäl att rösta på dem och den inställningen brukar öppna dörren till Rosenbad.


Detta är en text från Dagens Industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.