ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Säg ja till Europa

  • SKÖRDETID. Om partierna får stöd för sin uppgörelse och för sin planerade storkoalition väntar inte bara en ekonomisk expansiv period i Berlin utan också en europapolitisk superpartner i Paris. Foto: Markus Schreiber

Inför eurons premiär hade den tyska tidningen Die Zeit en lång serie om det gemensamma myntets politiska konsekvenser.

I Tyskland var det en speciell tid. Regeringen hade flyttat från Bonn till Berlin och den tyske kanslern Gerhard Schröder talade om att Europa inte längre ska styras av det förflutnas fasor utan av sin ljusa framtid.

Utrikesminister Joschka Fischer, som i sin ungdom la sig framför tågen och protesterade mot militäriseringen ihop med Anna Lindh och Javier Solana, höll visionära Europatal och sände tysk trupp till Kosovo och Afghanistan.

Kulturministern, Michael Naumann, en bildad publicist, gav hisnande intervjuer om att DDR:s landmärke i stan skulle rivas och ersättas av en kopia av Berlins stadsslott från 1400-talet, vilket faktiskt hände.

Ingenmanslandet som delade Berlin efter muren fylldes av alla stora globala varumärken, skyskrapor, huvudkontor, gallerior.

Och det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, en av Europas finaste politiska traditioner, tog itu med de inrikespolitiska försummelserna efter Helmut Kohls 16 år. Schröders regering liberaliserade arbetsmarknaden, sanerade statsbudgeten, drog ner på bidragen, sänkte skatter, särskilt kapitalskatter, moderniserade försvaret, förhandlade Lissabon-fördraget, anslöt Polen, de baltiska länderna, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien till EU och införde partnerskap för homosexuella, allt under etiketten den tredje vägens politik.

Det var som om Tyskland plötsligt hade bestämt sig för att lämna sitt lite hukande jag och ta plats och det kändes i hela landet.

Die Zeit hade grandiosa planer. Euron skulle bli kittet som slutgiltigt enade Europa. Med ett gemensamt mynt kom också ett gemensamt politiskt öde, ett gemensamt ansvar för varandra och ett gemensamt försvar av unionens integritet. Kanske följer också ett gemensamt ansvar för Europas fattiga och arbetslösa.

Sedan kom den långa väntan på reformernas genomslag och därefter den finansiella krisen, som blev eurokris, skuldkris, Europakris, Krim-kris och migrationskris. Merkel är konsolideringens drottning.

När man är längst ner i en kris och bara fokuserar på problem är det svårt att se ljuset, men faktum är att Die Zeit håller på att få mer rätt än fel. Euron har fungerat som ett sammanhållande kitt. Trots mycket starka centrifugalkrafter i Europa lämnar euroländer inte unionen. Medlemmarna tog ett gemensamt finansiellt ansvar för särskilt utsatta länder under krisen. Försvarssamarbetet är närmare än någonsin. Migrationspolitiken kan man ha synpunkter på men faktum är att det är EU som nu sköter gränsen och Turkiet.

Missnöjesnationalisterna vann inte i Frankrike, inte i Nederländerna och inte så mycket som befarat i Tyskland. Vänstermannen Alexis Tsipras, vars motorcykelburne finansminister satte skräck i fiskala tyskar, gnetar tålmodigt med sparpaket i Aten och belönas med fina tillväxtsiffror.

Polen är inne i ett av landets återkommande baksug, men annars står den europeiska demokratin stark och det politiska ledarskapet har en solid ställning i världen sedan USA mälat ur sig. EU sluter nya frihandelsavtal, är lojal mot Paris-avtalet och har ett visserligen försiktigt men konstruktivt samarbete med Kina.

Ekonomiskt är EU inte längre någon krisunion eller skuldunion. Förra året hade EU högre tillväxt än USA. Europeiska centralbankens senaste prognos för 2018 graderade upp tillväxten i eurozonen till 2,3 procent. Ekonomin växer överallt, i alla länder. Arbetslösheten ligger nu under 2009 års nivå. I Tyskland är den nere på 3,6 procent.

Budgetunderskotten i eurozonen håller på att försvinna. Tyskland har haft överskott sedan 2013 och närmar sig plus 2 procent av BNP.

Dessutom ser det ut som om nästa tyska regering kommer att föra en aktiv finanspolitik, vilket är en stor omläggning. I uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Kristdemokraterna är man överens om att spendera hela överskottet, 460 miljarder kronor för 2018.

Investeringspaketet är den mest sociala budget som sett dagens ljus på decennier.

100 miljarder går till att fasa ut den extra återföreningsskatt som plågat tyskar sedan 1991, (tänk värnskatten), 120 miljarder till infrastruktur, 120 miljarder till familjestöd, 60 miljarder till utbildning och 40 miljarder till bostadssektorn.

Om partierna får stöd för sin uppgörelse, vilket SPD sa ja till på söndagen, och för sin planerade storkoalition väntar inte bara en ekonomisk expansiv period i Berlin utan också en europapolitisk superpartner i Paris. Emmanuel Macron är mycket lik Martin Schulz i sitt tänkande och de två kan förhoppningsvis få fart på den långsamma Angela Merkel. Just nu står ett fönster öppet för att ytterligare fördjupa samarbetet på alla de områden som Die Zeit skissade på. Motvallsländerna finns betecknande nog utanför eurozonen, det värsta har lämnat helt.

En alltmer akut fråga i Stockholm är om Sverige ska följa med in eller stå utanför med Polen och Ungern.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies