ANNONS:
Till Di.se
LÖRDAG 26 MAJ Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Kronan och Riksbanken gör Sverige svagare

  • I praktiken utför Riksbanken en permanent devalvering av den svenska flytande valutan. Precis som på 1980-talet får exportindustrin fina siffror, men svenskarna blir fattigare. Foto: Anders Wiklund/TT

LEDARE. Sverige har en stor banksektor i förhållande till ekonomin. Den historiska kombinationen av stora exportföretag, en öppen ekonomi och inhemsk lidelse för stordrift har gjort de fyra storbankerna till relativa giganter. Om någon eller några skulle krascha kommer den svenska staten att råka ut för en stjärnsmäll.

 

Därför har Anders Borg och sedan Magdalena Andersson krävt större buffertar av svenska banker jämfört med vad eurozonen kräver av sina. EU:s bankunion, där Sverige inte är med, är ingen perfekt skapelse, men huvudidén är riktig. Inget medlemsland ska sitta ensam med en kraschad bank som har affärer över hela unionen. De gemensamma institutionerna ska hjälpa till. Riskerna sprids.

Den riktigt stora svenska banken, Nordea, har tagit konsekvenserna av detta och aviserat flytt av huvudkontor till ett euroland, Finland. Beslutet väntas fattas på stämman på torsdag. Man kan tvista om de direkta följderna, men för Sverige är det en stor sak att förlora huvudkontoret för en av Europas största banker.

Liberalerna skrev på tisdagens Di-debatt att Nordeas flytt aktualiserar euro-frågan och vill att Sverige ska återgå till den medlemskapsprocess som avbröts med folkomröstningen om euron för 15 år sedan. Partiet har helt rätt. Euromedlemskapet är en underskattad fråga och förtjänar större uppmärksamhet, av tre skäl.

Bankunionen är en typisk euroidé och följer på pricken den plan för samarbetet som 1980-talets Europaarkitekter såg framför sig. Ett gemensamt mynt tvingar fram ett gemensamt ansvar och gemensamma regler. Det håller ihop unionen, främjar handel, ökar konkurrensen och stärker ekonomin.

Det kommer fler sådana konstruktioner. Den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten från 1990-talet har urgröpts av särskilt de stora medlemsländerna, men den kommer att skärpas. Man kan inte ha en valuta, en centralbank och 19 finansdepartement som gör som de vill och räkna med att tyskarna alltid betalar. Någon typ av skarp samordning kommer. Man kan, som Storbritannien nu väljer att göra, stå utanför denna fördjupning men det kommer att ha ett pris och det blir högre för små länder. Antingen i form av att marknaden misstror utanförskapslandet, eller att de som inte är med måste överkompensera, vilket har varit fallet med bankunionen och Sverige.

Det andra skälet är att Storbritanniens utträde kommer att göra eurozonen till det egentliga EU. Det är en sak att stå utanför tillsammans med en europeisk stormakt som har likartade intressen, en annan att sällskapa med Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Med sitt utanförskap tillhör Sverige de facto ett bälte nationalistiska länder från Svarta havet till Östersjön som ligger mellan Europa och den ryska sfären. Vill vi ligga där? Varför det? Vilka politiska fantasier kommer det att föda i framtiden? Risken för att Sverige glider i väg i en norsk position och hamnar i en långsam Swexit är betydande.

Det tredje skälet är det som Di:s Henrik Mitelman pekat på i två texter om kronan. I praktiken utför Riksbanken en permanent devalvering av den svenska flytande valutan. Precis som på 1980-talet får exportindustrin fina siffror, men svenskarna blir fattigare. Vill vi det? Varför det? Med euron hade vi haft något mer rimliga räntor, en starkare valuta, mindre risk för bostadskrasch och mindre skuldexponering.

En flytande valuta sägs vara bra för ett exportberoende land i kris. Men att tillhöra ett stort valutaområde kan också vara bra i kris. Världens starkaste exportnation, Tyskland, är ett euroland. Och erfarenheten av 1980-talets devalveringspolitik var att obalanserna växte och produktiviteten sjönk, inte olikt nuvarande situation. Under den korta tid då Sverige höll fast vid fast kronkurs ökade produktiviteten i industrin med 30 procent.

Men i slutändan kvarstår euroutredaren Lars Calmfors slutsats från 1996: frågan är i grunden politisk. Vilket land vill vi vara, vilket Europa vill vi ha och hur gynnar vi bäst svenska intressen?

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies