ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: En plan för att ta sig an Ryssland

LEDARE. Fram till för några år sedan kunde USA skicka en hangarfartygstyrka till Persiska viken, östra Medelhavet eller till Sydkinesiska sjön utan risk för någonting annat än den brännande solen på däck. Ingen konkurrerande militär makt i världen kunde hota en sådan enhet. 

USA har nio sådana så kallade battlegroups som cirkulerar jorden. De var länge symbolen för amerikansk militär makt efter 1989, världsomspännande, högteknologisk, ointaglig.

Den perioden tog slut i och med att Ryssland utvecklade och uppvisade en supersnabb kryssningsmissil som far fram över jordytan tre gången snabbare än ljudet. Det finns i dag inga motmedel. Missilen tros vara såld till Iran. Den finns i Syrien. Kina har utvecklat likartade vapen.

Om det finns någon teknologisk brytpunkt när USA:s makt bröts och världen gick mot en mer multipolar ordning så är det denna missil. Strategerna i Pentagon talar om A2AD, Anti- Access/Area Denial, som hindrar USA tillträde till områden där man tidigare kunde segla fritt.

Detta är också den största symboliska segern för Putin, som på söndagen inledde sin nästa 6-årsperiod. Han har haft som mål att bryta USA:s globala handlingsfrihet och med ganska små medel lyckats, vilket gått som ett skalv genom alla västliga huvudstäder. Överallt känner man av ett förlorat självförtroende. 

Hade USA:s ingripande i Bosnienkriget, som sköttes från ett hangarfartyg i Adriatiska havet, varit möjligt idag? Hade de båda Gulfkrigen gått att utföra? Om man riskerar ett sänkt hangarfartyg i inledningen till en konflikt riskerar man en katastrof. Östersjön är i praktiken stängd för USA, om man inte slår sig fram. När Putin presenterade ännu en ny hypermissil i sitt tal den 1 mars visste han vad han gjorde.

Till detta har Ryssland utvecklat en cyberkapacitet som väst har haft svårt att möta, vilket spätt på känslan av osäkerhet, inte minst politiskt då små och stora skandaler går att spåra till ryska intrång och "trollfabriker". Ryssland pressar väst, vilket är en prestation för ett så i andra avseenden relativt svagt land.

På samma sätt som Putin lyckats på världsscenen har han misslyckats ekonomiskt. Lönerna i Ryssland sjunker, liksom BNP, investeringar och livslängd. Rysslands samlade BNP är mindre än de nordiska ländernas och åtta procent av EU:s. Ekonomin är råvarudriven. Världen känner inte till ett enda ryskt varumärke som står för något annat än fossila bränslen, inte ett enda teknologiskt ryskt genombrott vid sidan av militära, inga nya musikstycken, ingen ny världslitteratur, konst eller helt dopingfria idrottsprestationer. Det finns stora frågetecken om Ryssland kan underbygga och försörja den militära apparat man säger sig ha byggt upp.

Även regionalt har Putin misslyckats. Före Majdanrevolten i Kiev stod Ukraina och vägde mellan öst och väst. Med Krim och kriget i Donetsk förlorade Ryssland Ukraina för generationer framåt. Ryssar i Ukraina vill inte tillhöra Ryssland och detsamma gäller i tidigare Warszawapaktsländer och de baltiska staterna. 

I övriga Europa har Ryssland genuint dåligt rykte. Det finns en gammal beundran för det ryska, inte minst i Tyskland, som identifierar en del av sina kulturella rötter som öst och inte väst, men de är förtvinade. Det finns inget att hämta i öst. Europas unga intellektuella hänger inte i Moskva som mellanstation i skarven mellan studier och arbete utan i Berlin.

Putins plan för väst är uppenbar och uttalad. Denna ska vi möta och försvara oss mot, om detta finns ingen tvekan. Men en spännande fråga är vilken plan väst ska ha för Ryssland? Vilka relationer ska vi utveckla, i vilket syfte och hur?

I USA finns en plan.

Under Obamas sista tid talade man i USA om behovet av en Third offset Strategy, ett teknologiskt hopp som återtar USA:s övertag. Det första var 1950-talets satsning på kärnvapen för att balansera Sovjets konventionella överläge i Europa, den andra var 1970-talets fokusering på precisionsvapen, GPS och smygteknik, vilket visade sin överlägsenhet under första Gulfkriget. Den tredje handlar om artificiell intelligens, autonoma system och big data. 

Trump-administrationen har inte sagt så mycket, men USA kommer definitivt försöka återta övertaget och använda sin ekonomiska och tekniska styrka. En skillnad från förr är att den teknologiska fronten i dag är civil och inte militär, vilket skapar nya möjligheter och nya problem. Kommersiella företag är snabbare och billigare, men tekniken sprids snabbt över världen. Pentagon räknar med fem års försprång, sedan har fiendesidan kopierat systemen. Därför måste försvaret gå in i den civila sektorn, dra nytta av kraften där och stå på ständig uppdatering. Man måste ha samma utvecklingshastighet som Apple. Pentagon har öppnat kontor i Silicon Valley och hyrt in Eric Schmidt, tidigare vd för Google, som ordförande för ett försvarsinnovationsråd.

Som europé gör man klokt i att hänga med och bidra till amerikanernas ambitioner. Säga vad man vill om USA, men det är avgörande för den demokratiska världen att den stora demokratin är den ledande militärmakten. Den svenska regeringens militära samarbetsavtal med USA, vars tyngdpunkt är forskning och utveckling, är ett tydligt exempel på hur allierade stater bör göra för att kunna spela en roll. Eller som Trump sa när Löfven hälsade på: "you are small but sharp", vilket han för säkerhets skull upprepade två gånger.

Men amerikanerna har inte Ryssland som omedelbar granne. Därför måste européerna ha en egen idé om sin framtid med Ryssland och den kommer att skilja sig från USA:s.

EU ska hålla ihop, knyta Storbritannien så nära till sig som det går, investera i den transatlantiska länken och i sina egna försvarsmakter, bidra till och vara öppen för amerikansk försvarsteknologi, men samtidigt hålla fast vid att det strategiska målet är att Moskva och St Petersburg ska bli europeiska städer bland andra. De ska vara en del av samma system av studentutbyten, spännande parlamentsval, sömniga toppmöten, snabbspårsjärnvägar, varutransporter, kapitalflöden, börsras och börshausse, weekendresor, konstvisningar, restaurang- och vinkultur som knyter samman Paris, London och Berlin. Väst ska förbereda och främja den dag då Ryssland vill vara en del av den nutida europeiska civilisationen. Ryssland ska känna sig välkommen, stark och säker inom sina gränser.

Ett Östersjöland som Sverige ska odla S:t Petersburg. Fortsätt hjälpa till med reningsverken och avvecklingen av kärnkraftverket Sosnovyj Bor, investera i jämställdhetsprojekt och arrangera en segeltävling mellan St Petersburg och Stockholm. Utöka tolkskolan och institutionerna för Östeuropakunskap. Knyt vän- och äktenskap. Köp deras timmer, sälj lastvagnar.

Sist men inte minst: var inte rädd. Skyll inte egna karaktärsdrag på Ryssland. Den europeiska nationalismen är vår egen, liksom populismen och dragningen åt fiktion.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies