1515
Annons

PM Nilsson: Alliansen ska ta chansen och göra tåget till sitt

LEDARE. Plötsligt lossnade det. I alla fall i regeringen. Miljöpartiet och Socialdemokraterna meddelade på tisdagsmorgonen att de är överens om principerna för nya banvallar för höghastighetstågen. 

DET VAR DÅ DET. Höghastighetståget lanserades av alliansen 2014. Nu har regeringen kommit överens och vill förhandla med oppositionen.
DET VAR DÅ DET. Höghastighetståget lanserades av alliansen 2014. Nu har regeringen kommit överens och vill förhandla med oppositionen.Foto:HENRIK MONTGOMERY / TT

Exakt om vad återstår att se, men enligt infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) och klimatminister Isabella Lövin (MP) handlar det om att järnvägen ska byggas i ett svep och att kostnaderna ska ha ett tak. 

Regeringen bjuder nu in de andra partierna för att nå en så bred enighet som möjligt.

Det är en chans för de fyra allianspartierna att återgå till sitt eget och bättre jag.

Höghastighetsjärnvägen lanserades av alliansen inför valet 2014 som det centrala projektet i det så kallade Sverigebygget. Nya bostäder, nya broar, nya tunnlar och ny räls skulle gjuta nytt mod i svenskarna efter finanskrisen.

Förnuftsmässigt var det egentligen rena självklarheter. Sverige hade underinvesterat i infrastruktur i decennier och befolkningen hade växt mycket mer än prognoserna. Även antalet tågresenärer hade växt mer än vad man planerat för. Tågen var fulla med folk och led svårt av förseningar på grund av den slitna anläggningen. Nedrivna kontaktledningar blev ett nytt begrepp i nyhetsflödet.

Men även politiskt hade höghastighetstågen fått ett skimmer över sig. De blev MP:s sätt att för första gången träda in i tillväxtens och högteknologins värld och locka välutbildade teknikvänliga storstadsbor. Och de Nya moderaterna såg en chans att släppa sitt beroende av bilister och få en urban, grön och framtidsinriktad aura. Kanske skulle till och med unga cyklande storstadskvinnor rösta moderat.

Sedan kom Krimkrisens efterverkningar, den akuta flyktingkrisen, skjutningarna, terrordåd och Sverige gick in i en israelisk politisk stämning. Framtiden blev hotfull. Alla ljusa horisonter förmörkades. Alla politiker som ville uppfattas som seriösa talade om försvar, polis och vikten av gränsvakt mot Danmark. Eftersom ingen ville till framtiden och eftersom även befolkningsutvecklingen uppfattades som hotfull utnämndes höghastighetsbanan till utopism, dessutom dyr och olönsam. Moderaterna hoppade av, liksom Liberalerna. Halva S ville inte. Finansministern ville absolut inte.

Men Sverigeförhandlingarna under ledning av Fredrik Reinfeldts tidigare statssekreterare HG Wessberg, som fortsatte sitt arbete även under S-MP-regeringen, presenterade till slut sitt resultat hösten 2017. Höghastighetsjärnvägen ska byggas sammanhållet i ett svep, för 320 km/h och till större delen lånefinansieras. Och efter många månaders tvekan tycks nu regeringen delvis ha tagit det till sig.

Det ger oppositionen möjligheten att ta initiativ och driva upp projektet till rätt hastighet. Om man ska göra något är det lika bra att göra det ordentligt. Centerpartiet har likt MP aldrig övergett idén om ny, snabb järnväg och delar Sverigeförhandlingarnas syn på finansiering. KD svängde i förra veckan och sa ja. L kommer ändra sig. Frågetecknet finns hos M.

Man ska ha respekt för samhällsekonomiska kalkyler. Men de är ett sätt att fånga upp vissa parametrar. Andra utelämnas, till exempel alternativet.

Om ett kvarts sekel kommer nära tio miljoner människor att bo i triangeln mellan Malmö, Göteborg och Stockholm. Hur ska de röra sig? Alternativet till mer och snabbare järnväg är dyrt och dåligt: sexfiliga motorvägar och snabb tillväxt av flygtrafiken på Arlanda, Sturup och Landvetter. Ett sådant transportflöde, även med elbil, skapar glesa Sollentunaliknande städer. Rälsburet transportflöde skapar täta och sammanhållna städer, som Stockholm innanför tullarna. De är mer värdefulla, mer attraktiva, har högre tillväxt och är lättare att bygga på ett hållbart sätt.

Och den politiska kalkylen kvarstår. Det finns i dag inte ett enda ljust politiskt projekt. Till och med befolkningsökningen har omvandlats till negativa kostnadsposter. Vi är ett tiomiljonersland nu. Anställ fler poliser, köp fler ubåtar och stridsflyg. Och rulla ut räls över landet och bygg städerna större, bättre och högre.

En ökad samling mot de ryska hoten

I dag, tisdag, avslutas folkomröstningarna i de rysk-ockuperade regionerna i södra och östra Ukraina som pågått sedan i fredags. Lokalbefolkningen tycks i hög grad ha stannat hemma, av förståeliga skäl.

MEDVIND. Kriget i Ukraina trappas upp efter Rysslands skenfolkomröstningar och mobilisering. Men president Zelensky har några månader på sig att utnyttja landets militära medvind innan de ryska förstärkningarna och vintern anländer. Ska det lyckas krävs fortsatt uppbackning från väst.
MEDVIND. Kriget i Ukraina trappas upp efter Rysslands skenfolkomröstningar och mobilisering. Men president Zelensky har några månader på sig att utnyttja landets militära medvind innan de ryska förstärkningarna och vintern anländer. Ska det lyckas krävs fortsatt uppbackning från väst.Foto:Jason DeCrow

Att rösta nej till rysk annektering har varit detsamma som att skriva upp sig på listan över fientligt inställda personer. 

Alla är dessutom medvetna om att utgången redan på förhand var given: Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansk kommer att införlivas i Ryssland, oavsett valresultat eller valdeltagande, i likhet med Krims öde 2014. 

Vladimir Putin väntas tillkännage annekteringen redan den här veckan.

Det innebär en tydlig eskalering av konflikten, ett nytt skede. Hädanefter kan Kreml hävda att ukrainska styrkor, med hjälp av väst, attackerar Moder Ryssland snarare än rysk-ockuperade områden – en mer direkt konfrontation mellan Nato och Moskva än hittills.

Putin har därmed skapat ett svepskäl för att trappa upp ”specialinsatsen” till ett regelrätt krig, både när det gäller vapen och manskap. 

Han har redan beslutat om en historisk mobilisering som enligt bedömare kan rymma närmare 1 miljon man. Senast det skedde var 1941, och innan dess 1914, vilket visar digniteten. 

Han skramlar också allt mer med landets kärnvapen. Enligt den ryska kärnvapendoktrinen krävs dock att den ryska statens existens är hotad för att kärnvapenarsenalen ska kunna tas i bruk.

Men inga doktriner i världen lär spela roll om Putin känner sig riktigt pressad. Han bör redan vara på god väg med tanke på Ukrainas imponerande militäroffensiv, västs outtröttliga uppbackning, vacklande stöd från ryssarnas viktigaste partners Kina och Indien och nu den egna befolkningens tydliga ovilja att engagera sig i kriget. 

Protesterna mot mobiliseringen sprider sig i Ryssland samtidigt som tusentals flyr landet medan de kan. Gränsen väntas stängas i veckan. 

Insikten om den ryska patriotismens begränsningar svider sannolikt allra mest.

För Europa är det dåliga nyheter. Eskalering innebär inte bara fortsatt skakiga börser och upptrissade råvaru- mat- och elpriser. 

En hårt pressad rysk diktator med tillgång till kärnvapen utgör också ett akut säkerhetshot, som inte kan avfärdas med rimlighetslära. Europeiska ledare måste vara beredda på att kriget kan sprida sig.

För Sverige borde den insikten innebära två saker. För det första, brådska att rusta upp försvaret i enlighet med 2-procentsmålet. Självklart är det viktigt att försvaret växer på rätt sätt, att beredningsarbetet görs grundligt. Men med tanke på världsläget och upprustningstempot i andra länder, som Polen, skulle det vara motiverat med ett snabbspår. 

Det är också bråttom att sätta ned foten om vilken roll vi vill spela i Nato.

För det andra sätter Rysslands upptrappning vår inåtvända inrikespolitiska debatt i nytt ljus. Istället för att peka ut fienden och demokratihot i Sveriges riksdag bör debattörer och vänstersympatisörer inse att de gör Putin en tjänst genom att spä på splittringen och människors oro om vad som sker på hemmaplan. 

De måste inse att det finns större hot mot Sverige än att en folkvald SD-ledamot blir andre vice talman. Detta självskadebeteende måste få ett slut.

Av samma skäl bör riksdagens största partier vara beredda att gemensamt ta ansvar för landet om kriget tar en ny vändning. Att döma av hur väl borgfreden fungerade under vårens Natoprocess finns goda förutsättningar.

Slutligen är det viktigt att stödet till Ukraina trappas upp, på alla plan, och snabbt. Det kommer att ta tid innan de ryska numerära förstärkningarna är på plats, och förhoppningsvis dröjer även vintern någon månad, vilket skapar ett fönster för de ukrainska styrkorna att utnyttja medvinden i den pågående offensiven.

Men om de ska lyckas måste ukrainarna känna att västs stöd inte sviktar. Det handlar både om att skicka fler och mer avancerade vapen, utökade militära utbildningsinsatser, hjälp med underrättelser och logistik, direkt finansiellt stöd och ett bibehållet sanktionstryck mot Ryssland.

Och varför inte löften om ett framtida ukrainskt Natomedlemskap? Det är svårt att tänka sig en markering som skulle ha större politisk tyngd i detta läge. 

I Ukraina skulle det uppfattas som det yttersta tecknet på västs långsiktiga stöd medan det i Ryssland skulle ses som ytterligare bevis på hur kontraproduktivt kriget är.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera