Annons

På det här viset kan inte Sverige regeras

LEDARE. Haveriet i Migrationskommittén förebådar en regeringskris. Det är logiskt att den kommer, och det enda socialdemokratin tycks förmögen till är åtgärder för att vinna tid.

SKILJELINJE. Dessa partier satte sig i regering tillsammans med vetskapen att de aldrig skulle komma överens om migrationspolitiken.
SKILJELINJE. Dessa partier satte sig i regering tillsammans med vetskapen att de aldrig skulle komma överens om migrationspolitiken.

Här finns ett problem som är lika viktigt som sakfrågan, nämligen hur landet ska styras när det finns en djupgående motsättning mellan de två regeringspartierna, och när dessa regeringspartier inte utgör en majoritet (och inte ens förfogar över en majoritet i sitt regeringsunderlag).

I fallet med migrationen är detta särskilt belysande eftersom det inte handlar om ett mindre, avgränsat problemområde, utan ett betydelsefullt regelverk för stora delar av det svenska samhället.

Situationen är ungefär denna: För fyra år sedan infördes skärpta men tillfälliga migrationsregler för att hantera en akut situation. När regeringen tillträdde i januari i fjol skedde det med en överenskommelse mellan fyra partier där migrationen aldrig hanterades på allvar. Där slås endast fast att partierna vill ha en ny humanitär skyddsgrund och att en parlamentarisk kommitté ska tillsättas beträffande hela detta politikområde.

Sedan flera år har S-ledningen varit övertydlig med att Sverige inte ska komma tillbaka till situationen 2015, alltså att restriktiviteten måste bestå. Samma uppfattning har de andra stora partierna. Ändå sitter den ansvarige ministern Morgan Johansson (S) i SVT och skyller dödläget på Moderaterna, när alla känner till att det är motsättningen mellan S och MP som ställer till det.

Migrationskommittén har fått ta till ett oortodoxt sätt att få fram sina förslag. Ledamöterna har fått rösta om 26 förslag. Socialdemokraterna står bakom alla, men Miljöpartiet har sagt nej till 23 av dem. Vissa förslag har inte fått stöd av mer än en relativ majoritet av kommitténs ledamöter (5 av 13), eftersom det fanns flera beslutsalternativ.

Så svajigt blir alltså kommitténs förslag, och när det gäller anledningen kan man inte bortse från Socialdemokraternas rävsax. Partiet, som egentligen är överens med Moderaterna om de stora dragen, förhandlade under en kort tid med de borgerliga partierna, men det stupade på frågan om tak eller riktmärke för flyktingmottagandet och på MP:s roll. 

Morgan Johanssons ”ambition” är att det ska hanteras ”som en regering”. Han säger vidare, till DN, att det inte finns så mycket utrymme att gå fram med någon annan politik än den som kommittén har föreslagit: ”Rör man sig i den ena riktningen riskerar man att tappa stöd i den andra riktningen.”

Han talar som om det är likvärdiga motpoler i vardera riktningen. Men Miljöpartiets linje representeras av en liten minoritet i riksdagen, medan den andra har brett stöd.

Så här blir det när en dysfunktionell regering släpps fram. Centerpartiet och Liberalerna beslutade att inte stödja Ulf Kristersson som statsminister utan efter förhandlingar låta Stefan Löfven tillträda. Det är som det är. Men hur kunde de tillåta att två av de fyra partierna skulle sitta i regering? Borde de inte ha ställt ultimatum?Det måste ju ha framstått som uppenbart att det hade varit bättre om Socialdemokraterna ensamma hade suttit i regeringen, för att undvika att lilla Miljöpartiet får veto i frågor som inte är uttryckligen beskrivna i januariöverenskommelsen.

Det har förekommit spekulationer om att migrationsfrågan skulle kunna beslutas i riksdagen utan föregående proposition. Tekniskt sett går det utmärkt – det skedde när partnerskapslagen infördes 1994 och samkönade äktenskap 2009. Men de gångerna handlade det om ett enda beslut, och så var saken klar. Migrationsfrågan är annorlunda. Den lär kräva en lång rad beslut även framöver som då måste ligga i linje med det första beslutet, och ska man även då ta frågan direkt i riksdagen? Knappast genomförbart.

Miljöpartiet har inget att förlora på att driva sin linje. Tvärtom förväntar sig rimligen dess kvarvarande väljare att man inte gör fler eftergifter på detta område, som är så viktigt för partiet.

Frågan måste nu riktas till Socialdemokraterna, och till de två stödpartierna: Hur länge är det rimligt att låta Miljöpartiet få ett oproportionerligt inflytande?


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?