Det omtalade ålamörkret bortåt augusti är sämre för ljuse, nätterna är inte lika stilla, men nu i juni är vädret bra.
Ålen rör sig lite olika beroende på lufttryck och måne. Om det är åska i luften är den orolig och simmar runt bland sovande abborrar och vaksamma gäddor. Tångräkorna sträcker sina små klor mot ytan och i lampljuset ser man deras färger, blått, gult och rött.
Att ljusa ål ger inte så mycket och man måste vara uppe en hel natt men är vackert och spännande. Samt en del av en gammal fångst- och fiskekultur i södra Sverige, särskilt i Blekinge som fått sitt namn efter havsvikarnas stilla nattvatten. Man skulle kunna säga att ålljuse är sydostkustens svar på västkustens hummerfiske, en fångst som är rolig och ger guldkant på matbordet.
När ålljustring förbjöds av djurskyddsskäl på 1960-talet gjordes undantag av kulturella skäl för delar av Blekinge län där fisket fortsatte men med sax som ansågs mindre plågsamt. På 1980-talet kunde länets samtliga riksdagsledamöter mobilisera för att vidmakthålla undantagen, också då hänvisade man till kulturella skäl. Ralf Lindström, Helge Karlsson och Hans Gustafsson från S gjorde gemensam sak med Centerns Karl-Anders Pettersson och Folkpartiets Margot Håkansson. Det fanns ingen tvekan om att den lokala politiska representationen slogs för den lokala kulturen och det fanns en viss lyhördhet i riket. Den lokala ordningsmaktens iver att beivra ålfisket var heller inte särskilt stor.
2007 förbjöds allt fiske av ål i Sverige. Undantag görs för de yrkesfiskare som sedan tidigare hade licens för ålfiske men nya licenser utfärdas inte och tanken är att det professionella ålfisket ska självdö.
Ålfisket dröjer sig dock kvar i de traditionella ålfiskevattnen, i alla fall om man får tro myndigheternas oro för det som nu kallas det illegala ålfisket. Den sedvänja som tidigare ansågs skyddsvärd är i dag kriminell. Ålfiske med lampa om natten syns absolut inte till.
Attitydskiftet hos politiker och myndigheter är mycket tydligt. Ingen riksdagsledamot motionerar och på myndigheterna är lusten att beivra mycket stor. Naturskydd skapar en speciell typ av hänsynslöshet. Kustbevakningen larmar varje år i lokalpressen och har börjat med drönarspaning över skärgården för att hitta ryssjor.
Bakgrunden är naturligtvis ålens prekära läge. Inflödet av ny ål från Atlantens lekplatser till sötvattensdragen i Afrika, Asien från östra Medelhavet och Europa har minskat drastiskt sedan toppåren på 1950-talen. Inflödet till Östersjön har minskat med 90 procent. Man vet ännu inte vad minskningen beror på men Havs- och vattenmyndighetens årliga rapporter pekar på utbyggnaden av vattenkraften i nästan alla vattendrag, utdikning, fiske och ökat jakttryck från skarv som återhämtat sig som art i Östersjön.
Regleringen av vattendragen gör dels att det är svårare för ålen att vandra upp i sjöarna för att äta och bli fet, dels att dödligheten vid återvandringen är mycket stor. 40 procent, eller drygt 100 ton, av ålen som vandrar från sötvatten dör i vattenkraftverk. Det legala fisket tar nästan lika mycket. Hur många ton ål skarv och säl äter vet man inte men det finns ett samband mellan etablering av skarvkolonier och att ålen lokalt försvinner.
Om man föreställer sig hur det är att vara ål och betraktar Östersjön är det ett ganska stökigt ställe. Åar och bäckar har dämts upp, diken har försvunnit, turbinerna nedströms är livsfarliga, skarven hotar i luften och människan fiskar.
Trots alla hinder simmar uppskattningsvis drygt 3600 ton blankål varje år ut ur Östersjön genom de danska sunden för att vandra bort till Sargassohavet. Det legala fisket tar alltså ett par procent av de ålar som vandrar ut.
Från bottenåret 2010 har inflödet till Östersjön av gulål ökat, vilket bland annat märks i kylvattenintaget till Ringhals kärnkraftverk, en klassisk mätpunkt för att stämma av åltillväxten. Enligt Havs och Vattenmyndigheten syns till och med en ”tydlig uppgång” vid mätpunkter längs västkusten, i Kattegatt en ”signifikant uppgång” och ökningen gäller hela Nordsjöområdet och hela Europa. Varför det ökar eller om det är stabilt vet man inte. Ålens liv är en gåta men det ser något ljusare ut.
Det gör inte ålen mindre skyddsvärd men det finns skäl att bedriva detta artskydd med större hänsyn till lokalbefolkningen. Att släppa ålljuset fritt under sommarmånaderna och tillåta två par ryssjor skulle inte påverka ålbeståndet alls men öka livskvaliteten för de som bor längs kusten. Det är också ett värde och bör vara eftersträvansvärt.
Art- och miljöskydd är nya filosofier och utvecklas hela tiden. De blir lätt totalitära, ett rakt förbud är alltid lockande, och på EU-nivå är avståndet så långt att respekten för lokala sedvänjor lätt tappas bort. Men resultatet blir hat mot myndigheter, en känsla av att målet om biologisk mångfald aldrig inkluderar människan och illegalt fiske. Det är bättre att jobba med folk.
Glad midsommar!
