1515
Annons

Oansvarig gissningslek om budgeten

LEDARE. C har ett tungt ansvar för den politiska låsningen eftersom de blockerar förhandlingar både till höger och vänster. 

Centern måste ta ansvar för att höstbudgeten går igenom. Det är statsminister Stefan Löfvens och finansminister Magdalena Andersson besked i en intervju med DN (20/8). Det visar än en gång hur svag S/MP-regeringen är, och hur ohållbar den parlamentariska situationen är.

Men det stämmer att C har ett tungt ansvar för låsningen eftersom de blockerar förhandlingar både till höger och vänster. De vägrar stödja vänsterregeringen om den förhandlar med V, och vägrar stödja högerblocket om det förhandlar med SD. Det är magstarkt av ett parti med 8,6 procent av stödet i riksdagen att kräva blockad av de två partier som tillsammans har stöd av 25,5 procent, varav det ena är dubbelt så stort som C själva.

Centerns strategi har med tiden blivit alltmer ohållbar. Misstroendeomröstningen mot Stefan Löfven i juni berodde på att V vägrade acceptera Centerns krav på fri hyressättning i nyproducerade bostäder. Efter omröstningen tvärvände C och drog tillbaka detta krav, ”för att det saknade stöd i riksdagen”. Men dels saknades stödet även innan misstroendeomröstningen, dels backade de för sent, januariavtalet, som C baserat hela sin strategi på, hade redan fallit.

Centern vill inte att regeringen ska ”förhandla” med V, men det finns ju kontakter och samtal. Annars skulle regeringen inte kunna förankra budgeten. Centerns krav är därför mest ovärdig teater. Det blev smärtsamt tydligt när V-ledaren Nooshi Dadgostar konstaterade att hon måste framföra sina krav på DN-debatt eftersom C blockerar dem från att förhandla med regeringen.

C uppgav då att regeringen får förhandla med vem som helst, men att C inte kan stödja en budget som är förhandlad med Vänsterpartiet. Partiets krumbukter gör Sverige till åtlöje i världen.

Socialdemokraterna närmar sig samtidigt en punkt då de måste acceptera att det naturliga är att förhandla med V, som de står politiskt mycket närmare än C. Det är dags att visa C att de får rösta på vilken sida de vill, men de bör inte för evinnerlig tid tillåtas sätta villkoren för de 91,4 procent i riksdagen som de inte kontrollerar.

Stefan Löfven säger i DN: ”Vi tar inte Sverige framåt genom att bygga koalitioner på vad man är emot.” Han måste nu visa att han menar vad han säger.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Bankekonomerna har fel – värna skuldankaret

De senaste åren har flertalet bankekonomer ansett att staten borde låna mer. Logiken har varit enkel: med negativ ränta borde storskaliga investeringar genomföras. I teorin låter det bra, men i praktiken tjänar skuldankaret vårt land väl.

INTERNATIONELLA KRISER. En låg statsskuld är en viktig stötdämpare när ekonomin vänder nedåt.
INTERNATIONELLA KRISER. En låg statsskuld är en viktig stötdämpare när ekonomin vänder nedåt.Foto:Richard Drew

Sveriges samlande statsskuld, om man även inkluderar kommunernas och regionernas skulder, uppgår till drygt 30 procent av BNP. Det är en lägre skuld än många andra industrialiserade länder har. Den låga statsskulden ska ses i ljuset av skuldankaret, en del av vårt finanspolitiska ramverk. Skuldankaret innebär att den offentliga sektorns skuld (staten, regioner, och kommuner) över tid ska ligga på 35 procent av BNP. Är avvikelsen mer än fem procent åt något av hållen, behöver regeringen svara inför riksdagen vad avvikelsen beror på och hur den ska hanteras.

En låg statsskuld är en viktig stötdämpare vid ekonomiska kriser, där statens utgifter kan finansieras utan att behöva chockhöja skatterna. Historiska genomgångar visar att större finanskriser ökar de offentliga skulderna med 86 procent, alltså nästan en dubblering av statsskulden. Anledningen till att skulderna växer så kraftigt är flera: utgifterna ökar (t.ex. arbetslöshetsersättning), skatteintäkterna minskar (eftersom färre jobbar och företagen har mindre vinster), räntorna stiger, BNP faller och bankerna kan behöva räddningspaket.

Sveriges bankkris på 1990-talet innebar stora budgetunderskott, och statsskulden steg på några år från 40 procent av BNP till runt 75 procent. Flera forskningsstudier visar även på en tröskeleffekt vid en skuldkvot på runt 90 procent av BNP, där länders tillväxt efter denna nivå påverkas negativt. När skulden väl blivit ordentligt hög, tar det dessutom ofta lång tid, inte sällan över ett decennium, att få ned den igen. För att behålla krockkudden i kris, bör därför inte statsskulden vara högre än att den klarar av att dubbleras utan att påverka den långsiktiga tillväxten.

Det motsatta förhållandet, en för låg skuld, är heller inte optimalt för ett litet land. 2014 beskrev tidigare vice riksbankschef Kerstin Hessius i en utredning risken, nämligen att den etablerade marknaden kan försvinna. När Sverige väl behöver pengar, kan den finansiella infrastrukturen saknas.

Att med negativa räntor finansiera investeringar med positiv samhällsnytta inom exempelvis infrastruktur och klimat är lättare sagt än gjort. Bankekonomerna tycks nämligen inte förstå den politiska dynamiken i beslutsfattandet. Ministrar föredrar stora prestigeprojekt där de kan klippa band och få mediegenomslag, framför mer vardagliga upprustningar till störst samhällsekonomisk vinning. 

Regeringens omfattande infrastrukturplan för de kommande tolv åren är ett sådant exempel. Planen omfattar investeringar på 800 miljarder, men innebär en sammantagen samhällsekonomisk förlust enligt Trafikverket. Politikerna har bortsett från den prioriteringslista expertmyndigheten föreslagit, och i stället gjort egna bedömningar om geografi och transportslag.

Större, offentliga, klimatinvesteringar nämns även de ofta i debatten. Problemet är att de i huvudsak är ineffektiva. Regeringens satsning Klimatklivet har hittills fördelat 9 miljarder av skattebetalarnas pengar till en marginalkostnad på uppemot 4 200 kronor per ton koldioxid. I vissa fall mer än så – enligt Riksrevisionen har stödet till biogas skett till en kostnad om 6 600 kronor per ton. Dessa siffror går att jämföra med EU:s utsläppshandel där ett ton koldioxid kostar runt 800 kronor, eller internationella klimatinvesteringar på 67 kronor. Koldioxidutsläpp bekämpas bäst internationellt, och med effektiv politik på hemmaplan, men även här bortser politikerna från grundläggande fakta.

En kraftig ökning av statliga lånefinansierade investeringar skulle därför inte bara försämra Sveriges förmåga att möta en kris, utan sannolikt också utföras på ett ineffektivt sätt. Därtill ökar statens räntekostnader som det är nu. Förra året fick vi drygt en miljard betalt för våra lån, men i år är prognosen att räntekostnaderna ökar till 16 miljarder.

Det finanspolitiska ramverket kommer under nästa mandatperiod att ses över. Då behöver skuldankaret fortsatt värnas.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera