ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Nyårsönskning från Malmö

  • STOPP. Malmös finanskommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh på Rosengårds nya station längs Kontinentalbanan till Köpenhamn. Foto: Johan Nilsson/TT

MALMÖ. När man ser det lite grann så här från ovan är Malmö ett sagoland. I alla fall från Petter Stordalens Malmö Live med den vackraste skybar i världen man kan se.

Sekelskiftesvillorna på Ribersborg och Fridhem har kvar all sin prakt och pryds av Teslor på uppfarten. Bostadsboomen i Västra Hamnen trotsar prisfall med grandios saltsjöutsikt, morgondopp utanför dörren och ett nytt växande eget universitet. Öresundsbron löper längs horisonten till Nordens största flygplats, en kvarts tågresa från Triangelns nya futuristiska stationsbyggnad. På slätten bort mot Lund, med Nordens största universitet, tio minuter med Pågatåget, snurrar en skog av vindmöllor. Folklivet i den gamla staden innanför vallarna är myllrande, lugnt och alltmer bilfritt, för att inte tala om Möllevången där Mellanösternbutikerna kantar Ystadsgatan ut mot Rosengård, nu med egen tågstation längs Kontinentalbanan, som på håll ter sig överraskande behändigt.

Malmö har inte så många skäl att sakna sitt gamla industriella jag med tunga företag som Kockums, PLM, Skånska cementgjuteriet och Yllefabriken. Staden är mycket roligare nu, mer barn- och familjevänlig, har bättre luft, bättre vatten och ett oändligt mycket rikare utbud. Det är inte konstigt att malmöiterna håller fast vid sin urgamla till förnekelse gränsande storslagna patriotism. Malmö har alltid ansett sig vara världen, vilket kommunledningen fortfarande hävdar.

Framtidstron i Malmö har därtill fått en nationell politisk laddning eftersom Malmö är ett test på den mest brännande inrikespolitiska frågan: är de senaste decenniernas migration ett misslyckande som måste stoppas eller ett nytt bättre löfte som bara behöver tid och lägre trösklar på arbetsmarknaden?

Den politiska ledningen i Malmö stad är numera tydlig med vad den anser. Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd, lobbar hårt för att Malmö inte ska ta emot en enda flykting. Lagen om eget boende ska bort och Malmö ska inte vara med i det nationella fördelningssystemet. Malmö vill ta en paus. 

Ekonomin är det tvingande argumentet. Skattekraften räcker inte. Malmö får varje år 5 miljarder kronor från de generella statsbidragen och utjämningssystemet, vilket nästan motsvarar 30 procent av stadens utgifter. Kommunens kostnader för ekonomiskt bistånd för 2018 kommer att överstiga 1 miljard kronor. Hur man än vänder och vrider på den siffran är det mycket pengar. I jämförelse lägger Malmö 4 miljarder på grundskolan och 1,5 miljarder på gymnasiet. Försörjningsgraden i utsatta områden är låg, liksom utbildningsnivån, och den går alldeles för ofta i arv till nästa generation.

Ett annat är hela det frågekomplex som ryms inom begreppet hedersförtryck. En ny och mycket omfattande studie från Örebro universitet visar att 20 procent av niondeklassarna i Malmö lever i vad de själva definierar som hedersförtryck. Det är en omskrivning för hot om våld och ibland ett extremt våld som straff för att vilja välja sitt eget liv. Nils Karlsson, ordförande i Malmös funktionsstödsnämnd (MP) och initiativtagare till studien säger att det kommer att krävas "enorma insatser" och att samhället har blundat alldeles för länge. Bland annat är socialtjänsten uppbyggd kring att föräldrar samarbetar om barn som mår dåligt, inte att föräldrar är förövare.

Ett tredje är våldsvågen som numera är en nästintill daglig nyhet i Malmö. Eftersom arbetsmarknaden är dålig för unga män utan utbildning är narkotikahandel ett lönsamt alternativ. Men också ett mycket farligt alternativ. Enligt en uppmärksammad studie från i höstas, publicerad i European journal on criminal policy and research, har Sverige 10 gånger mer dödligt våld bland unga män än Tyskland. Det ickedödliga våldet är högst i hela västvärlden. Användningen av sprängvapen i Sverige, handgranater och hemmagjorda bomber, saknar motstycke i Europa och Nordamerika och liknar mer Mexiko, som plågas svårt av narkotikarelaterade konflikter. Malmö är den mest drabbade staden i Sverige.

Ett fjärde är ett till synes internt socialdemokratiskt trauma men som har skakat Malmös ledning. SSU Skåne togs plötsligt över av islamister som upphävde hela värdegrunden med antisemitism, homohat, sexism och odemokratiska metoder. Om det var ignorans, väljarflört, missriktad välvillighet eller aningslöshet må vara osagt, men faktum är att S inte hindrade att ungdomsförbundets största avdelning togs över av antidemokratiska krafter. Statliga Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har dragit in bidrag eftersom SSU Skåne inte lever upp till demokratikriterierna. Region Skåne har gjort detsamma. Men kvar finns huvudproblemet. Hur skyddar man det demokratiska föreningslivet när ett allt starkare civilsamhälle inte är demokratiskt? I Göteborg kämpar S-ledningen för sitt liv mot islamister. I Malmö är partiet starkare men har precis samma utmaning.

I sina två senaste kvartalsprognoser har Migrationsverket pekat på riksdagsvalet och dess efterskalv som avgörande för hur många flyktingar som söker sig till Sverige. Om den tillfälliga lagen ersätts med mer generösa regler kommer antalet att öka och tillsammans med anhöriginvandringen gå upp mot de nivåer vi hade före chockåret 2015. Den nationella debatten präglas fortfarande av ideologi och partierna vänder sig i våndor. I Malmö bekänner sig styret, S och L med stöd från C, till den nationella retoriken och grälar på M och SD i Staffanstorp, men har i praktiken satt ner foten på ett helt annat ställe. De vill ha noll flyktinginvandring till Malmö.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies