1515
Annons

Ny svensk ägarepok redan i full sving

Att Leif Johansson skulle sluta som ordförande för Astra Zeneca är ingen nyhet. Han går med ålderns rätt. Men på fredag morgon kom beskedet om ersättaren, Michel Demaré. Han är inte svensk. Därmed sätts punkt för en dramatisk period i svensk ägarhistoria, präglad av okunskap, dåligt självförtroende och utförsäljningar. Som tur är pågår en ny, dynamisk och framgångsrik för fullt, och Astra Zeneca har utvecklats väl.

Leif Johansson, avgående ordförande för Astra Zeneca.
Leif Johansson, avgående ordförande för Astra Zeneca.Foto:jack Mikrut

Läkemedelsforskning är osäker och mödosam och trots att svensk läkemedelsindustri har djupa historiska rötter tog det ända till 1990-talet innan företagen tjänade de stora pengarna.

Tyvärr sammanföll blomstringen med en ovanligt svag period för svenskt ägande. Skyhöga skatter ända sedan 1930-talet hade lagt sordin på ägandet, som sköttes korporativistiskt av några historiska storägare, som familjen Wallenberg. Nyföretagandet hämmades svårt. En handfull gamla storföretag dominerade.

När Sverige avreglerades i början av 1990-talet och fondkapitalet vällde in fick Wallenbergs hård konkurrens. Makten över storföretagen var hotad, och självförtroendet i botten.

Trängda kom man fram till att ägarsamarbete med andra storföretag var bästa sättet att överleva. I spetsen stod just då Percy Barnevik, på toppen av Aseas samgående med schweiziska Brown Boveri.

Sammanslagningar och huvudkontorsflytt blev melodin, särskilt i den osäkra läkemedelsindustrin, där man just skördat (magsårsmedlet Losec är den största enskilda svenska exportprodukten genom tiderna) och nya storsäljare kunde dröja.

År 1999 gick Astra ihop med Zeneca, huvudkontoret hamnade i London och Wallenbergs blev bara näst största ägare. Samma år sattes Scania, en annan av familjens kronjuveler, i spel. Andra ägare, bland annat staten, sålde övriga svenska läkemedelsjättar till utlandet (via Pharmacia).

Det var en sorglig tid, när vare sig fondförvaltarna eller svenska politiker hade vett eller plånböcker att förstå värdet och priset på svenskt ägande och det inflytande, den kunskap och alla de kringtjänster som följer med sådant. Lika trist var att gamla ägare som Wallenberg inte stod upp mer för sin kompetens.

Lyckligtvis  blev utförsäljningsepoken kort. Redan i början av 2000-talet, kanske som en följd telekomkrisen när Ericsson nästan gick under, började fonder och familjen Wallenberg samarbeta om den gamla svenska ägarstyrningsmodellen. I den har styrelsens ordförande en övervakande och från ledningen oberoende men stöttande roll, en ägarens förlängda arm, ett slags ägaryrke i sig där många först arbetat som vd:ar själva.

Den rollen har Leif Johansson, som lett flera storföretag och känner det svenska ägaretablissemanget väl, haft i Astra Zeneca sedan 2012. Nu är hans epok slut. I den anglosaxiska ägarvärlden är rollerna otydligare, börskursen betyder mer.

Astra Zeneca går bra, bland annat den cancerforskning som Zeneca hade med sig i boet.  Och svensk forskning i Mölndal (där Losec togs fram) fortsätter, liksom tillverkning utanför Södertälje. Kvar i styrelsen finns Marcus Wallenberg.

Men troligen hade Astra Zeneca blomstrat även med huvudkontor i Sverige. En rad svenska storföretag gör det. Electrolux, Securitas, Autoliv och många andra styrs från Sverige, trots att deras verksamhet nästan helt sker i andra länder. Faktiskt framstår Sverige numera som ägar- och huvudkontorsspecialist, med sina globalt rutinerade ingenjörer, ekonomer och bolagsjurister, verkligen något att vara stolt över.

Allra bäst, bredvid de gamla jättarna har vuxit fram en hel flora av mellanstora och små företag, just sådana som Sverige saknade under den långa socialdemokratiska eran. Det beror på en kombination av ägarvänlig politik (Reinfeldt tog bort de sista tunga skatterna) och lågränta. När hela världens kapital gått klappjakt på nya investeringar blev det till sist lätt och lekande att vara svensk entreprenör.

Det senaste ägardecenniet i Sverige har varit rena Klondyke med Spotify, Klarna, Getinge, Lagercrantz, Nibe, Hexagon, för att nämna några.

Det enda som saknats är ett nytt genombrott inom svensk läkemedelsindustri, och allt det skulle föra med sig i form av självförtroende och forskning. Men för sådan uthållighet krävs nog mer än revanschkapitalism.

Kontentan? Att inget blir som man tror, och att höga ägarskatter är dumt. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.
Innehåll från Schneider ElectricAnnons

Hållbar fastighetsautomation med människan i fokus

Allt fler fastighetsägare har idag ett stort fokus på hållbarhet. Med Schneider Electrics system för fastighetsautomation kan de enkelt övervaka och styra sina byggnader och snabbare uppnå hållbarhetsmålen.

Fastigheter står idag för omkring 30 procent av världens energianvändning och för nästan 40 procent av de årliga koldioxidutsläppen. För att uppnå målen i Parisavtalet och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, måste 3 procent av byggnadsbeståndet i Europa renoveras varje år. Idag ligger renoveringstakten på endast 1-1,5 procent årligen och det största hindret för att investera i hållbara byggnader är finansiering. Lösningen för att säkerställa mer träffsäkra investeringar är att använda sig av digital teknik.

- En av våra lösningar för fastighetsautomation är digital tvilling, en spegling av en verklig fastighet, med vilken man kan skapa datadrivna insikter för att optimera energianvändningen i sina fastigheter. Man får här data i realtid, kan simulera energiflöden och modellera förändringar innan de tillämpas live i anläggningen. Den digitala tvillingen skapar mervärde för fastighetsägaren, som kan ta rätt beslut för att optimera driften, säger Tomas Bäckstadi, Service and Business Development Director , Schneider Electric.

En öppen plattform för byggnadens olika system

80 procent av 2050 års byggnader uppskattas redan idag vara byggda, vilket innebär att både det befintliga fastighetsbeståndet såväl som kommande byggnader behöver kunna hanteras för att uppnå hållbarhetsmålen. 

Med Schneider Electrics fastighetsautomationssystem EcoStruxure™ Building Operation (EBO) möjliggörs enkel och flexibel styrning och övervakning av fastighetens olika system i en plattform. Med systemet skapas förutsättningarna för att samla, strukturera, analysera och agera på byggnadens data. För att möjliggöra dagens och framtidens allt mer uppkopplade byggnader har systemet inbyggt stöd för effektiv hantering och lagring av stora mängder data.

- Vi ser att fyra grundpelare driver utvecklingen av dagens och framtidens byggnader och därmed våra lösningar för fastighetsautomation– de behöver vara drift-och energieffektiva, motståndskraftiga, hållbara och utformade med människan i fokus. I och med att vi tillbringar uppåt 90 procent av våra liv inomhus blir det tydligt att de byggnader som vi vistas i har en stor påverkan på vårt välmående och hälsa. Luftkvalité, temperatur och belysning är exempel på parametrar som är viktiga att ha i åtanke. Med EcoStruxure™ Building Operation kan fastighetens olika system integreras sömlöst i en framtidssäkrad och flexibel plattform och bidra till att möjliggöra en mer produktiv och hälsosam inomhusmiljö för byggnadens nyttjare, säger Linnea Lunnbäck, Offer Manager, Schneider Electric. 

”Med en digital tvilling kan man skapa datadrivna insikter för att minska sin miljöpåverkan”

Läs mer om framtidens fastigheter

Mer från Schneider Electric

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Schneider Electric och ej en artikel av Dagens industri

Risktagandet gynnar oss alla

Få sektorer illustrerar så tydligt de binära effekterna av risktagande som bioteknik.

VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.
VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.Foto:Isabell Höjman

Om forskningen på ett potentiellt läkemedel går bra, om det tar sig igenom fas 1, 2 och 3 och till sist godkänns av myndigheter i USA och Europa, kan ägarna bli rikligt belönade. Om något går fel under den tidsödande och kostsamma processen – vilket är det mest troliga – kan stora värden försvinna på ett ögonblick.

Ta Oncopeptides, som Di skrev om i lördagens tidning. Bolagets läkemedel för blodcancer, Pepaxto, fick initialt ett positivt besked av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, men i ett senare skede påtalades risker med behandlingen. Oncopeptides beslutade sig för att dra sig tillbaka från USA. Börsvärdet raderades i det närmaste ut, vilket drabbade både småsparare och storägare. 

Men så i somras ändrades allt igen när den europeiska läkemedelsmyndigheten rekommenderade ett godkännande av preparatet. Och i mitten av juli genomförde Oncopeptides en nyemission – nya och befintliga ägare sköt till drygt 400 miljoner kronor. De lät sig inte avskräckas av turbulensen utan bedömde att Oncopeptides kan bli framgångsrikt – och kom fram till att investeringen var värd risken. Hittills i år har bolagets aktie stigit med cirka 400 procent. 

Men Oncopeptides är inte ensamt om att ha ett bra börsår – hela biotekniksektorn har gått bra efter en längre period av svagare kursutveckling. Ett annat bolag vars ägare i år åtminstone delvis har kompenserats för sitt risktagande är Hansa Biopharma. Bolagets främsta läkemedelskandidat, Imlifidase, är ett enzym som möjliggör njurtransplantation hos patienter som annars inte skulle kunna ta emot ett främmande organ. Bakom Hansas framgång ligger åratal av forskning, hängivenhet och riskvilliga investerare.

Hur det än går för Oncopeptides och Hansa är båda bolagen exempel på en central komponent i alla affärer: varför avkastning och vinst behövs för att motivera investerare att ta risker. I alla tider har affärsmän brottats med risken och hur den ska hanteras. Det har bland annat gett upphov till bolagsbildningar och försäkringar. Den medeltida brandstoden, nämnd i Magnus Ladulås landslag från 1350, var exempelvis en föregångare till brandförsäkringen. Aktiebolagen, som på ett oöverträffat sätt kanaliserade kapital och spred risker, var centrala för Sveriges industrialisering från mitten av 1850-talet. 

I dag finns det sinnrika matematiska och statistiska modeller för att kvantifiera risken och sätta ett värde på den. Men hur man än räknar, vilka försäkringar som än har tagits, handlar affärsverksamhet till sist om ett beslut: Är investeringen (och den möjliga avkastningen) värd risken? Den frågan har investerare funderat på i alla tider.

Utan risktagare sker inga framsteg. Ingen ny teknik utvecklas, inga medicinska landvinningar sker. Den värdeskapande handeln stagnerar. Risktagandet är en mekanism som bör värnas. Vänsterns återkommande utspel om högre kapitalskatter för till exempel sparare med investeringssparkonton och delägare i fåmansbolag är ett hot mot den kreativa kraft som förutsätter risktagande. Om en eventuell förtjänst måste skattas bort, varför ska man då ta risken att investera?  

Det finns i dag 148 företag med huvudkontor i Sverige som forskar på nya läkemedel, enligt branschorganisationen Sweden Bio. 420 projekt är igång just nu, varav fler än 100 inom cancerområdet. För att de ska lyckas behövs riskvilliga investerare. Personer och företag som är beredda att se nio av tio projekt misslyckas, med vetskapen att om det tionde når framgång blir de rikligt belönade. Sverige behöver fler sådana risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera nya bioteknikföretag som förhoppningsvis kan hitta botemedel för njursjuka och cancerpatienter.

Risktagandet är en viktig kraft som för samhället framåt.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera