Den svaga kronan har öppnat för en ny debatt om svensk anslutning till euron. Ägarprofilen Christer Gardell och AB Volvos ordförande Carl-Henric Svanberg har nyligen pläderat för euron, och de får stöd i sin argumentation från Bolidenchefen Mikael Staffas.
Det har gått 20 år sedan folkomröstningen om euron, och linjen ”vänta-och-se” (ett vanligt resonemang på nejsidan) måste nu anses passerad. De värsta farhågorna om att europrojektet skulle krascha har inte besannats. Kronan har inte blomstrat under åren i utanförskap, och företagen har inte fått den uppenbara hjälp av en rörlig valuta som det talades om vid tiden för euroomröstningen. Exportindustrin är också i ökad utsträckning en importindustri, eftersom komponenter tillverkas i olika delar av världen.
Det är näringslivet som bör ta ledartröjan i den nya debatten om svensk euroanslutning. En uppenbar anledning är givetvis att det i stor utsträckning är företagen det handlar om. Vad företagsledare anser har betydelse, och de har ett ansvar att föra processen framåt genom opinionsbildning.
Men det finns ännu ett skäl. Näringslivet bör sätta i gång debatten för att politikerna knappast kommer att göra det på egen hand. Frågan har i många år ansetts död efter nejet i folkomröstningen. Ledande politiker är rädda för att trampa fel i relation till opinionen.
För partierna är det en grannlaga fråga. Fyra partier var positiva till en euroanslutning vid tiden för folkomröstningen (Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna). Tre var emot (Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet). Vilken ståndpunkt alla dessa partier skulle ha vid en ny eurodebatt är möjligen en annan sak.
Sverigedemokraterna är negativa till euron.
Det är begripligt att finansminister Elisabeth Svantesson i måndagens Di svarade på frågan så här: ”Det finns inte på bordet att förbereda för euron, nej.”
Att lyfta på locket för en ny eurodebatt kan leda till att nejpartier låser fast processen redan på ett tidigt stadium. Sverigedemokraterna är en del av regeringsunderlaget, vilket kan försvåra för Moderaterna att driva frågan.
Om Moderaterna och Socialdemokraterna gör gemensam sak om en svensk euroanslutning kan följden bli att Sverigedemokraterna profilerar sig som det stora nejpartiet. Med det scenariot skulle nästa riksdagsval riskera att bli ett slags folkomröstning om euron.
Det var fel att hålla en folkomröstning om euron. Sverige hade redan 1994 röstat för EU-medlemskap, och där ingick planerna på en gemensam valuta. Maastrichtfördraget, där grunden för valutaunionen fanns, hade antagits 1993. Sverige begärde inte något undantag från det i samband med medlemskapsförhandlingarna, något som Danmark har.
Det blev dock oundvikligt efter att moderatledaren Carl Bildt i en riksdagsdebatt 1997 sa att han ville ha en folkomröstning om valutaunionen. Efter det var det givetvis svårt för honom själv och för andra politiker som var positiva till euron att förespråka ett annat tillvägagångssätt.
Om näringslivet kan ta initiativet och markera varför en anslutning är viktig för svenska företags konkurrenskraft kan processen underlättas. I bästa fall kan dels Sverigedemokraterna svänga (som de gjorde om Nato), dels kravet på en ny folkomröstning undvikas.
Det finns en opinionsmässig öppning just nu. När kronan senast var så här svag, 2009, var euroopinionen tillfälligt mycket stark och det var fler som var för än emot. Detta visar att valutakursen påverkar människors uppfattning i denna fråga.
När debatten väl är i gång kan partierna tillsätta en parlamentarisk utredning i frågan, som kan arbeta ungefär som en försvarsberedning. Alltså klara ut hur en svensk euroanslutning skulle kunna gå till och komma med ett förslag om att Sverige ska gå från en kroniskt svag valuta till en stabil och förutsägbar. Och att Sverige ska flytta från periferi till centrum i EU.
