Isabella Lövin motiverade övertagandet av frågan med att det nya raffinaderiet skulle minska möjligheten för Sverige att nå klimatmålen.
När nu regeringen ska besluta i själva tillståndfrågan blir den med nödvändighet mer politisk än om domstolen hade fått fälla det slutliga avgörandet. Preemraff har fått ja till utbyggnaden i lägre instans, men nu kan alltså miljöprövningen komma att ske utifrån helt andra kriterier än de som finns i miljöbalken.
Men klimatmålen bör inte få avgöra detta. Man minskar inte mängden utsläpp genom att säga nej till ett raffinaderi som då skulle byggas någon annanstans. Det är transportsektorns behov som styr. Och denna sektor är under stark omställning, men exempelvis inom sjöfarten kommer det att ta tid, och under överskådlig tid kommer fossilt bränsle att dominera.
Dessutom, i den nya anläggningen ska Preemraff producera ett bränsle som är mer energieffektivt och mindre svavelhaltigt. Koldioxidutsläppen i användarledet kommer att minska med dessa nya produkter. Och Preemraff tänker införa infångning och lagring av koldioxid i samband med utbyggnaden.
Brofjorden, norr om Lysekil, är dessutom en mycket lämplig plats för bränsleproduktion. Det är en bred och djup fjord med Sveriges näst största hamn som kan emot riktigt långa tankfartyg. Området har klassats som riksintresse för industri- och bränsleproduktion. Det är alltså ett område med begränsade miljörisker.
Om regeringen säger nej till utbyggnaden så sker det för att klimatutsläppen i Sverige inte ska öka med 1,7 miljoner ton koldioxid. Det blir lättare att klara det svenska klimatmålet.
Men utsläppen globalt kommer inte att minska. Så blir det när klimatmålen är viktigare än klimatet.
