Hennes argument är att det innebär ”kraftig slagsida till arbetsgivarnas fördel”. Därmed anknyter hon till en formulering i januariöverenskommelsen om att ”en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter” ska upprätthållas.
Eva Nordmarks uttalande saboterar punkt 20 i januariöverenskommelsen. Den byggde på att en utredning, med tydliga direktiv och snäv tidtabell, skulle utarbeta förslag till en liberalisering av arbetsmarknaden, kombinerat med bättre omställningsåtgärder. Utredningen skulle fungera som en påtryckning gentemot arbetsmarknadens parter så att de skulle komma fram till en frivillig lösning.
Detta lagstiftningshot måste ha ett visst mått av trovärdighet, och detta rasar genast när Socialdemokraterna säger att förslaget inte bör genomföras. Måndagens förslag är det enda som existerar och om det inte är aktuellt så har hela upplägget fallit.
Partsförhandlingarna är redan stukade eftersom LO förhandlar med halverat mandat efter att flera förbund har tagit sin hand ifrån processen.
Ett av motiven för januariöverenskommelsen från samarbetspartiernas sida var att det skulle leda till liberala reformer. Någon sa till och med att det skulle medföra mer liberal politik än under de åtta åren med alliansregering.
Några av de punkter som är viktiga för C och L gick på tvärs mot Socialdemokraterna, exempelvis slopande av värnskatten. Men den innebar inte något ifrågasättande av fackets makt. Det är i frågan om arbetsrätten som januariöverenskommelsen som metod prövas.
Reaktionerna från Eva Nordmark visar tydligt hur naivt det var att räkna med att S skulle reformera arbetsrätten. Frågan var snarast när detta skulle visa sig. Det hände inte när utredningen tillsattes, bara två månader efter regeringens tillträde. Men nu hände det – regeringen tar avstånd från sin egen utredning och därmed också från den aktuella punkten i januariöverenskommelsen.
Det är ett ovärdigt spel, där ministern försöker lägga ansvaret någon annanstans, i det här fallet på en rutinerad utredare, HD-domare sedan 13 år.
Utredningens förslag bör genomföras. Inte för att det löser alla problem, utan för att det är början på en korrigering av en obalans på arbetsmarknaden. Åtskilligt mer behöver göras för att åstadkomma flexibilitet på arbetsmarknaden. Risken är uppenbar att fackets motivation minskar för att diskutera även de saker som inte fanns med i måndagens utredning.
Priset för det uteblivna politiska trycket är alltså högre än bara att anställningsskyddet cementeras i sin nuvarande form.
Om inte politikerna är beredda att lagstifta kommer balansen på arbetsmarknaden inte att korrigeras. Lagstiftningen är på fackets sida. Anställningsskyddet, den viktigaste delen av arbetsrätten, har flera dispositiva delar. Det gäller exempelvis avsteg från turordningsreglerna. Dispositiv betyder möjlighet att förhandla bort, men det är den fackliga sidan som i slutänden bestämmer om så ska ske.
Även om parterna hittar en egen lösning måste lagen ändå ändras. Medverkan från det politiska systemet är en förutsättning.
För C och L borde detta vara ett avgörande ögonblick. De har lovat sina väljare att det var värt att byta sida i regeringsfrågan bland annat för att de har fått ett tydligt förhandlingsresultat med viktiga liberala reformer.
Hela upplägget handlade om att 73 punkter var tydliga och ska genomföras. Den som tvivlade på genomförbarheten fick genast veta att regeringssamarbetet hänger på att januariöverenskommelsen ska genomföras – med andra ord att man hoppar av om politiken inte genomförs. Det är inte bara Eva Nordmark som ska vara tydlig om vad som är nästa steg, utan också partiledningarna för C och L.
