ANNONS:
Till Di.se

Något fattas i Moderaterna

  • LIKA FÖR ALLA. Moderaterna borde kunna ligga betydligt högre i opinionen. För att lyckas bör partiledningen säga som det är. Foto: Janerik Henriksson/TT

Det borde gå bra för Moderaterna. Minst sju skäl talar för att valet 2018 borde göra partiet stort igen.

•Partiledaren Ulf Kristersson är en stark debattör, har höga förtroendesiffror och ett gediget socialpolitiskt förflutet som är ett trumfkort i en välfärdsstat som går till val. Socialdemokraternas favorittrick, att gå till storms mot högerns sociala råhet, klarar inte ens Annika Strandhäll av. Han vet mer än hon om socialförsäkringarnas konstruktioner.

•Partiet kan rekrytera folk från en gedigen krets. Åtta års hyggligt färsk regeringserfarenhet sitter fortfarande i och i bakgrunden mullrar tunga namn som Carl Bildt som är beredd att ta förnyat ansvar.

•Den traditionella motståndaren är historiskt svag. Socialdemokraternas opinionssiffror är nere på nivåer som partiet aldrig har upplevt. Mandatperioden har varit fylld av stora och små misslyckanden. Stefan Löfven tävlar med Fridolin om vem som är sämst i valdebatterna och partistrategerna undviker att exponera honom.

•Moderaterna väcker sympati som motkraft till både S och SD. Liberala debattörer som Linda Nordlund på Expressen skriver om att stödrösta på M. Till och med DN:s ledarsida har upptäckt att det moderata projektet är det viktigaste just nu.

•För allmänborgerliga väljare är Moderaterna den enda garanten för att det inte blir en fortsatt S-regering, vilket borde vara attraktivt. En röst på Centerpartiet och Liberalerna kan landa var som helst eftersom båda i sak och i tal har öppnat för samarbete med S. Jimmie Åkesson har sina sympatier till höger men uttalar gång på gång att han inte utesluter att stödja en S-regering om den för hans politik på migrationsområdet.

•Valrörelsens frågor ligger, tyvärr med fortsatt undantag för klimatet, på Moderaternas planhalva. Om det är något parti som lagt ner själ och hjärta på att tala om lag och ordning så är det M. Försvar och säkerhetspolitik, två andra klassiska M-frågor, är just nu lite undanskymda men associeras med den bredare säkerhetsdiskussionen. Valmanifestet är ett seriöst regeringsprogram med stora satsningar på inre och yttre säkerhet.

•Återgången till den vanliga moderata volymkritiska migrationspolitiken kom tidigt. Internt redan 2008 då Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson fick i uppgift att ta fram förslag för att minska invandringen. Fredrik Reinfeldt låste diskussionen med känt resultat, men den nuvarande partitoppen borde inte ha några problem att med trovärdighet diskutera hur migrationspolitiken ska utformas framöver.

Men det går inte bra för Moderaterna. Efter att ha åtnjutit mycket luft under vingarna som nyvald M-ordförande toppade Kristersson i vintras och har sedan långsamt sjunkit ner under 20 procent. Samtidigt har Sverigedemokraterna gått upp på en ny nivå och ligger stadigt över Moderaterna. Sverigedemokraternas rusning i väljarkåren är, som Di:s Tomas Nordenskiöld skrev i lördags, en politisk jordbävning.

Och Moderaterna befinner sig i jordbävningens epicentrum. Att bli mindre än ett parti som kom in i riksdagen 2010 är ett allvarligt underkännande och äventyrar Moderaternas ställning som det tunga, seriösa och stora borgerliga partiet. Om dagens opinionsläge består och M blir mindre än SD och alliansen mindre än de rödgröna är det svårt att driva sin regeringslusta ända in i kaklet.

Så vad krävs för att undvika katastrofen och omsätta alla uppenbara fördelar till en valvinst? Internt i partiet upplever man sig arbeta halvt ihjäl sig för en alliansseger. Man känner sig också orättvist missförstådd av en omgivning som inte nog uppmärksammar alla genomtänkta förslag som partiet kommer med och som inte genomskådar Centerpartiets omöjliga linje i regeringsfrågan eller SD:s brist på genomförbar politik.

Kanske är det ändå Fredrik Reinfeldts dogm från tidigare val som fortfarande gäller: den som inte har ett svar på hur man ska bilda regering gör sig irrelevant. Det moderata projektet är i hög grad ett maktinstrument. Många väljare röstar på M för att få bort S eftersom Socialdemokraterna tar deras pengar. Det är ett av partiets viktigaste kärnvärden.

M-ledningen har tagit hänsyn till Centerledarens ultimatum om SD och tycks fortsatt skotträdd för S-maskineriets groteska överdrifter. Samtidigt förstår alla som kan se att det inte går att bilda och arbeta i en alliansregering eller en m-regering som har SD emot sig. I detta har Jimmie Åkesson helt rätt.

Summan av alla utfästelser i alliansen om att aldrig samarbeta eller göra sig beroende av SD utmynnar i en ny variant av Decemberöverenskommelsen. I den andan är det svårt att lyfta som M-ledare.

Därför är det bättre att fullt ut vara den vuxne i rummet och ge några kärva maktpolitiska besked:

•Om det går att bilda en alliansregering som för en sådan migrationspolitik att SD ger grönt ljus är det att föredra.

•Om det inte går kommer Moderaterna att göra allt i sin makt för att ändå bilda regering. Och partiets slogan "lika för alla" gäller även riksdagsmandat. Om SD är beredd att stödja Moderaternas politik kommer partiet självklart att försöka.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies