Som lekman kan man tro att cement är en enkel vara. Att betongen, som är nästa steg, är en blandning av kalksten och vatten, utan några märkvärdigheter.
Men cement är en högteknologisk produkt. När stora byggprojekt ska genomföras är kraven på betongen nere på molekylnivå, som Skanskas Sverigechef uttryckte det i SvD i veckan. Han bedömde att det skulle ta flera år att slussa in en ny leverantör i Cementas ställe. Cementproduktionen på Gotland är inte vilken fabrik som helst utan en synnerligen högkvalitativ processindustri med exakt kalibrering av produkten för att möta kundens krav och de branschstandarder som har förbättrat hållbarheten i byggandet.
Industrin är internationaliserad. Kvaliteten har höjts. Även till synes enkla produkter är numera ett resultat av forskning och högteknologiska landvinningar. Hygienprodukterna från svenska Essity är inte världsledande för att det är vilka papper eller blöjor som helst, utan för att de är bäst och de kan möta den höga standard som krävs av de stora inköparna.
De globala värdekedjorna har blivit mer sammansatta. Detta har möjliggjorts för att politiker och stater har gjort sitt jobb. De har förstått att med handel och specialisering kommer välstånd. Specialisering innebär risker, exempelvis när konsumtionsmönster ändras. Det är i det här ljuset man ska se bristen på halvledare, som uppstod på grund av ökad efterfrågan, men som förvärrades av politisk protektionism, som Trumps stopp för halvledarexport till Huawei. Det blir sällan bra när länder bestämmer sig för att med restriktioner prioritera den egna industrin.
Det finns en uppfattning om att det är de multinationella företagen som kan diktera villkoren. Men det ligger ännu mer i att staternas roll som reglerare har blivit mycket stark. Denna regleringsmakt kan utövas på många sätt. Godtyckligt, som i skurkstater. Förutsägbart, som i rättsstater. Den kan utövas i samarbete med andra länder eller ensidigt (och därmed protektionistiskt).
Läkemedelsbolag, gruvbolag, många är de branscher där det i debatten framstår som att skrupelfria bolag bara sopar banan med aningslösa politiker. Det är sällan sant. Däremot finns det ett ständigt sug inom industrin att få politiska besked som de kan lita på.
Vad har nu detta att göra med cement och halvledare? Båda insatsvarorna är viktiga. Den ena för att bygga hus och vägar, den andra för att det elektroniska samhället ska fungera. Den ena varan är tung och bör produceras rätt nära kunden. Den andra är lätt i förhållande till sitt förädlingsvärde och är rationell att transportera över hela världen om det behövs. Men båda är beroende av politiska beslut.
Om handeln är fri kommer teknikproducenter inte att hamstra halvledare, det gör de däremot om handelspolitiken är nyckfull. Om man kan lita på förutsättningar för mineralbrytning kan företagen investera, annars görs satsningarna på annat håll.
Detta är tydligt när det gäller råvaruutvinningen i Sverige. Den bygger helt på att staten har bestämt sig för att naturresurser ska användas i Sverige. Staten har också bestämt sig för att det finns begränsningar för denna användning, och dessa har man formulerat i lag, som i sin tur ska tolkas av domstol. Men det är likväl staten som har gjort avvägningarna från början, och dessa bygger givetvis på att det finns ett behov av råvaror, annars finns ju ingen anledning att gräva och spränga i marken.
Detta är den avvägning som politikerna har ansvar för att sköta. Det är därför stater har en industripolitik, för att se till att näringslivet inte stannar på grund av politiska begränsningar.
Det är uppenbart att regeringen inte såg detta komma. Att Sveriges cementförsörjning är en sårbar sektor, men likväl så viktig för centrala politikområden som infrastruktur och bostäder. Politikerna kan inte slå sig till ro med att en domstol fattar svåra beslut så att de slipper. Man kan inte vara likgiltig inför konsekvenserna av ett domstolsbeslut.
Om det är något som Cementakrisen visar är att det inte är bolagen som bestämmer industrins förutsättningar, utan staten.
