ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Myt att januariavtalet skapar stabilitet

  • PARLAMENTARISM. Ulf Kristersson (M), Elisabeth Svantesson (M) och Jonas Sjöstedt (V). Två partier som med sitt agerande visar att regeringen och stödpartierna saknar majoritet. Foto: Jonas Ekströmer

LEDARE. Återigen har det blivit tydligt att regeringen och dess stödpartier inte förfogar över en riksdagsmajoritet. På tisdagsmorgonen meddelade Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson att Moderaterna kommer att lägga fram ett förslag i finansutskottet om mer pengar till kommunerna och till rättsväsendet. De berättade att det skulle ske genom ett utskottsinitiativ på torsdag.

Tillskottet i kommunerna ska finansieras med minskat bistånd, minskade byggsubventioner, nej till friår, nej till utökade ”extratjänster” och nej till ingångsavdrag (nedsatta arbetsgivaravgifter för dem som står långt från arbetsmarknaden).

Men för att över huvud taget kunna lägga fram förslaget krävs stöd av Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och – Vänsterpartiet.

Hur skulle Vänsterpartiet kunna stödja mer pengar till polisen på bekostnad av biståndet? Det är den fråga som förmodligen ställdes av dem som är övertygade om att januariöverenskommelsen är en stabil konstruktion.

Men vänsterledaren Jonas Sjöstedt dröjde inte ens en timme innan han gav regeringen ett ultimatum: Mer pengar till kommunerna genast, annars tänker han förhandla med M och KD om saken.

Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet, kommenterade: ”Sveriges ekonomiska politik kan inte styras genom oppositionspartiers 24-timmarsultimatum. Vi har en ordnad budgetprocess och den ska vi hålla oss till.”

Det kan låta vettigt. Ingen vill väl ha en kaosartad utveckling där man plockar fritt i budgeten och ändrar anslagen utan förvarning? Mycket energi lades ned under 1990-talet på att budgetprocessen ska vara just ordnad.

Finansminister Magdalena Andersson sa på tisdagen, enligt TT, att ”något liknande inte skett i modern tid”. Där har hon givetvis fel. Hon ledde själv aktionen med att ”bryta ut” enskildheter ur budgeten när hon var i opposition hösten 2013.

Det som är centralt är att denna regering saknar majoritet. Det finns ingen plikt för de partier som har placerats utanför regeringsmakten att avstå från att opponera och att använda de riksdagsmandat som de förfogar över.

Det är också viktigt att komma ihåg bakgrunden till de stränga budgetregler som har införts. Avsikten med dessa var aldrig att ge en minoritetsregering fri lejd genom riksdagen, att inte behöva ta hänsyn till en majoritet i riksdagen. Det huvudsakliga syftet är att omöjliggöra överbudspolitik, till exempel att tillfälliga riksdagsmajoriteter skulle kunna höja anslag utan att finansiera det. Detta fanns det dåliga erfarenheter av innan budgetsystemet reformerades. Därför finns det tvingande regler mot förslag som skulle innebära att det så kallade rambeslutet överskrids.

Januaripartiernas företrädare är alltid benägna att dra ”kaoskortet” när majoriteten i riksdagen agerar. Detta kombineras gärna med varningar för att omvärldens förtroende för den svenska finanspolitiken är hotat.

Men de påtryckningsmedel som majoriteten har använt är legitima. Under förra mandatperioden var det genom tillkännagivanden som den borgerliga riksdagsmajoriteten utövade sina påtryckningar. Både då och under den nuvarande perioden har hot om misstroendeförklaringar använts. Möjligheten att ändra i budgeten genom finansierade förslag är också rimlig.

Sammantaget har dessa metoder inneburit att regeringen har behövt ändra sin politik och ta hänsyn till vad riksdagen önskar. Detta är bra för demokratin, inte dåligt.

Januariöverenskommelsen är en speciell konstruktion. Det är fyra partier som har gjort upp den, men de andra partierna har inte gett sitt godkännande. Vänsterpartiet släppte fram regeringslösningen, trots den märkliga formuleringen i överenskommelsen att just Vänsterpartiet skulle hållas utanför inflytande över politikens inriktning.

Även de som till äventyrs trodde på denna besvärjelse förstår nu att Vänsterpartiet inte bara har möjlighet till inflytande utan också tänker använda det.

Det finns några dominerande dogmer för januaripartierna. En av dem är att regeringssamarbetet håller Sverigedemokraterna utanför makten. En annan är att den skänker politisk stabilitet. Dessa påståenden har uttalats så tros- visst att många uppfattar dem som sanna.

När dessa väljare nu upptäcker att dessa utgångspunkter inte stämmer, då kan man inte skylla detta på oppositionen, utan på januaripartierna.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer