ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

MP vilseleder väljare om klimatet

  • SÄTTER MP KLIMATET FÖRST? Partiet hävdar att klimatet är dess främsta fråga, samtidigt som man låter andra värden trumfa det. Foto: Henrik Montgomery/TT

LEDARE. ”Juli var med råge den varmaste månaden vi någonsin uppmätt på den här planeten. Klimatförändringen är här och nu. Vi behöver öka takten i omställningen. Det hårdnackade motståndet mot all aktiv klimatpolitik måste få ett slut.”

Det är glädjande att Miljöpartiet nu beslutat att faktiskt leva upp till sin paroll ”klimatet kan inte vänta”, genom att skrota sina ineffektiva symbolåtgärder, säga ja till såväl kärnkraft som mer skogsbruk och handel, och nej till ekologisk odling. För hur ska man annars tolka det nyligen tillträdda språkröret Per Bolunds twittermeddelande?

Politik är att vilja, hävdade Olof Palme. Att Miljöpartiet vill mycket är det ingen tvekan om. Men Olof Palme hade fel, och Miljöpartiet likaså. Politik handlar om vad man åstadkommer. Våra intentioner är inte oviktiga, men politiken måste konsekvensetiskt bedömas utifrån resultat.

Den intressanta frågan är därför, vad är det Miljöpartiet vill åstadkomma?

Politiken kräver avvägningar mellan olika intressen som inte nödvändigtvis är förenliga. Det finns alltid målkonflikter. När Miljöpartiet har gjort klimatet till sin främsta fråga, borde man ta dem på orden.

Det handlar därför inte enbart om den klimatpolitik som Miljöpartiet faktiskt bedrivit i regeringsställning: Bevisat ineffektiva åtgärder – Klimatklivet, Industriklivet, den differentierade fordonsskatten bonus-malus och subventionerade elcyklar – som i värsta fall kan öka utsläppen eller leda till att utsläpp enbart flyttar från Sverige till något annat land.

Det handlar inte heller enbart om vår urholkade förmåga att faktiskt kunna göra skillnad för klimatet givet de resurser vi har, när politiken träffar fel.

Snarare handlar det om det ohederliga i att Bolund, i likhet med partiet i stort, får det att framstå som att partiets agenda uteslutande prioriterar klimatet när det inte stämmer. Det mest uppenbara område där detta märks är intressekonflikten mellan miljö och klimat.

Om man ska tro FN:s klimatpanel, vilket Miljöpartiet väljer att göra i många andra aspekter, måste kärnkraften byggas ut med mellan 91 och 190 procent för att vi ska kunna nå de globala klimatmålen. Samtidigt rättfärdigar Miljöpartiet sitt motstånd med att kärnkraften både är ”smutsig och farlig”, samt att det är en energikälla som kan ge hälso- och miljöskador.

Märkligt, minst sagt. Dels eftersom fler dör av montering av vindkraftverk än av olyckor kopplade till kärnkraft, men också för att kärnkraftens energiproduktion är fossilfri. År 2011 välkomnade Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson Tysklands beslut att lägga ner sin kärnkraft inom en tioårsperiod. Hon menade att det var ett steg mot ett mer hållbart energisystem. Problemet är att trots sin snabba utbyggnad av förnybara energikällor, kommer Tyskland ändå inte att nå sina klimatmål eftersom det är det land i världen som bränner mest brunkol, det kolslag som råkar vara en av världens största utsläppsbovar.

Målkonflikten märks även i Miljöpartiets vurmande för ekologisk matproduktion, vars odling kräver mer mark än konventionell sådan och därför tar utrymme från kolsänkor som hade kunnat fånga upp koldioxid från atmosfären.

Det märks i deras förespråkande av närodlat, trots att närproducerat inte alltid är bäst för klimatet eftersom sämre produktionsförhållanden kan ha större klimatpåverkan än långväga transporter. Kommerskollegium och KTH är två avsändare som pekat på detta.

Det märks i deras skogsskyddspolitik, trots att skogsskydd försvårar brukandet av skog som är viktigt för skogens förmåga att ta upp koldioxid.

Att Miljöpartiet vägrar göra avkall på det ena eller andra, och fortsätter agera som om de vore förenliga, ligger i linje med partiets historia av att se positiva korrelationer mellan sådant som det inte nödvändigt finns empiriskt stöd för. Det som ackompanjerade Miljöpartiets inträde i Sveriges riksdag 1988 är ganska talande för detta. Det aspirerande riksdagspartiet fick ökad uppmärksamhet tack vare den stora säldöden samma år, som man trodde orsakades av miljöförstöringen. Senare visade det sig att det var ett virusutbrott som orsakat sälarnas död.

Om man hävdar att klimatet inte kan vänta, borde man också stå för att det kan kräva uppoffringar på andra områden som man egentligen inte hade velat göra. Det handlar inte nödvändigtvis om att det ena är mer rätt än det andra, men om man tycker gemytlig matproduktion är viktigare än klimatet får man stå för det.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies