Inte utan orsak. Ställningstagandet blev extra svårt för S på grund av den ideologiska överbyggnad som alliansfriheten har utgjort inom partiet.
Med tiden har Natomotståndet inom S cementerats stenhårt, på ett principiellt plan. Ett medlemskap har betraktats som något som inte behöver bli aktuellt. Därför har det varit gratis för den annars pragmatiska socialdemokratin att låta denna fråga bli dogmatisk.
I stor utsträckning har den svenska Natoprocessen därmed handlat om att följa socialdemokratins inre konvulsioner. Detta förminskar inte Magdalena Anderssons omsvängning, insatsen blir snarast imponerande.
Men man ska inse att beslutet inte hade varit lika väl förberett, förmodligen inte ens möjligt, utan Moderaternas metodiska arbete för att trycka på i Natofrågan och för att öka kunskapsnivån om säkerhetspolitiska vägval generellt.
Trots att Moderaterna i alliansregeringen låg lågt med att kräva ett Natomedlemskap skedde viktiga förändringar. När Fredrik Reinfeldt läste upp sin första regeringsförklaring hade Göran Perssons ”alliansfriheten har brett folkligt stöd” ändrats till formuleringen att ”Sverige är militärt alliansfritt”. Successivt försvann även sådana konstateranden.
I Försvarsberedningen, där Karin Enström (M) var ordförande samtidigt som Sten Tolgfors (M) var försvarsminister, enades man om solidaritetsförklaringen mot nordiska länder och EU-länder. Där fanns formuleringen ”ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt”.
I försvarsbeslutet 2009 fanns inte alliansfriheten med som ett centralt tema, vilket den rödgröna oppositionen protesterade mot.
När Stefan Löfven tillträtt återkom alliansfriheten och formuleringen att den ”alltjämt tjänar vårt land väl” samt att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Och så fortsatte det in i Magdalena Anderssons regeringstid.
Det fanns ingen intern S-process för att underlätta en ompositionering. Inga uppmjukade formuleringar. Intrycket är snarast att för varje nytt försvarssamarbete med Nato eller USA som presenterades så blev motståndet till ett formellt medlemskap alltmer kategoriskt.
Fotarbetet skedde helt hos oppositionen. I sitt installationstal 2015 som moderatledare krävde Anna Kinberg Batra att ett Natomedlemskap skulle utredas. Så blev det också, men regeringen förbjöd utredaren att förespråka Natomedlemskap. Ändå blev utredningens slutsatser en bas för dagens Natoomsvängning.
När Ulf Kristersson i mars i år skrev en debattartikel med rubriken ”S har inte längre veto mot svenskt Natomedlemskap” dömdes den ut som ansvarslös av S-debattörer. De upprördes över att M gjorde säkerhetspolitiken till en valfråga. För de flesta andra var det dock uppenbart vad moderatledaren ville åstadkomma.
Med utspelet satte han press på Socialdemokraterna med den underförstådda uppmaningen: Ta steget nu eller så blir det riktigt besvärligt! Strax därefter åkte Magdalena Andersson och Ulf Kristersson gemensamt till en Natoövning i Nordnorge.
Några kommentatorer sa att stämningen måste ha varit spänd på Norgeresan efter debattartikeln. Men givetvis visste både Andersson och Kristersson att utspelet var en nödvändig igångsättare.
Räkna med att S försöker dra nytta av beslutet, det lär heta att Socialdemokraterna är ett parti som klarar av att fatta rätt beslut i rätt tid.
Socialdemokraterna lyfter gärna fram hur Ingvar Carlsson (S) hjälpte den borgerliga regeringen med krisuppgörelsen 1992. Att man ryckte in för att rädda svensk ekonomi under en borgerlig regering är en del av ett återkommande S-narrativ.
Moderaterna är mer återhållsamma med att framhäva sina insatser i opposition. Så för att det ska bli sagt: Moderaternas agerande var avgörande för att Socialdemokraterna skulle ändra sig om Nato.
