LEDARE. Ulf Kristersson ville med sitt tal på Moderaternas partimöte i Karlstad markera att partiet nu går in i en tredje utvecklingsfas. Den första var under Gösta Bohman och den andra under Fredrik Reinfeldt.
Tobias Wikström
Text
Och nu ska partiet jobba för ”den nya svenska modellen”, ungefär som Reinfeldt talade om ”det nya arbetarpartiet”.
Det är lätt att rada upp Moderaternas problem. Partiet har haft en kämpig mandatperiod i opposition med två partiledarbyten. De lyckades inte bilda regering efter fjolårets val och backar i väljarundersökningarna. De är omkörda av Sverigedemokraterna och dessutom gör Kristdemokraterna med sitt segertåg i opinionen anspråk på att ta ledarskapet i grenen ”tydlighet i politiken”. Till råga på allt lanserar partiet en ny logotyp, vilket gärna genererar hånfulla kommentarer, särskilt som det är en återgång till samma symbol som gällde fram till för 15 år sedan.
Men Moderaternas vägval är klokt och rätt använd kan den nya politiska inriktningen göra Moderaterna till ett starkt oppositionsparti med rimliga förutsättningar att leda regeringen efter nästa val.
Ett parti som i sin historia har gjort relativt stor sak av sina tonviktsförskjutningar måste naturligtvis berätta när det sker igen. Därför är det rätt av Ulf Kristersson att kalla det just ”en ny resa” för partiet. Till saken hör att Socialdemokraterna aldrig har erkänt några politikomläggningar i sitt parti; bilden ska vara att det är samma parti som alltid.
Moderaterna väljer nu integrationen som sin viktigaste fråga. En kommission, bland annat med den tidigare FP-riksdagsledamoten Mauricio Rojas, ska ta fram ”praktiskt genomförbara reformer” på området, som i sig spänner över flera politikområden. Ulf Kristersson pekar på att regeringspartiernas 73-punktsprogram endast har ägnat integrationen ”ett förstrött intresse”.
I bästa fall finns det en parallell till det som Fredrik Reinfeldt gjorde inför valet 2006, då partiet gick till val på ”arbetslinjen” samtidigt som stora delar av svenska folket inte ansåg att regeringen gjorde tillräckligt för att människor skulle skaffa sig egen försörjning.
Den här gången gäller det alltså integrationen, i vid mening. Det är ett frågekomplex som inte är lätt att lyckas med, där lösningarna är långtifrån självklara. Men, ungefär som 2006, ser stora delar av väljarkåren att denna och tidigare regeringar inte har gjort tillräckligt allvarliga försök att hantera otrygghet, utanförskap, arbetslöshet, ordningen i skolan, brottsdrabbade stadsdelar, hedersvåld etc. Det parti som trovärdigt kan gå till val på en betydligt bättre integrationspolitik kommer att få framgång.
Mycket har blivit enklare för Moderaterna. C och L har valt att stödja en S-ledd regering och förefaller uppslukade av denna roll. Med sina avståndstagande markeringar gentemot M har mittenpartierna försvårat för sig själva att kunna hoppa av regeringssamarbetet. Med tiden kommer det att bli uppenbart att ett allianssamarbete inte kommer att återuppstå inom överskådlig tid. Moderaterna kan därmed sköta sin egen politikutveckling.
Påståendena om att M söker sig till Sverigedemokraterna kommer säkerligen att klinga av. Realiteten är att i stort sett alla riksdagspartier inofficiellt har räknat med Sverigedemokraternas stöd i ett antal sakfrågor och många gånger agerat aktivt för att söka detta samförstånd. Vi kommer att tvinga regeringen att införa ordningsbetyg i skolan, sa L-ledaren Jan Björklund nyligen. Javisst, men han hade inte kunnat sätta kraft bakom orden om han inte hade fått stöd av Sverigedemokraterna.
Samma dag i november som mittenpartierna röstade nej till Kristersson – för att utestänga SD från varje tendens till inflytande – gjorde C och L gemensam sak med SD för att inskränka skyddet för public service mot politiska ingrepp (genom att korta avtalstiden).
Det finns med andra ord ett överflöd av hyckleri i debatten om förhållandet till SD.
Att så stora delar av svensk politik definieras av att markera mot Sverigedemokraterna är ohållbart i längden. Det bör gynna Moderaterna som nu kan utnyttja sitt oppositionsprivilegium till att formulera sin politik.
Moderaternas integrationsfokus presenterades av Ulf Kristersson med en blinkning till partiets framsynta idéprogram från 1997, Land för hoppfulla. En lovande start.
Innehåll från VisitCopenhagenAnnons
Följ med den svenska tv-profilen – så hittar du Köpenhamns häftigaste arkitekturpärlor
Foto:Lars Collin
I år fylls hela Köpenhamn av arkitektur och design. Unesco har utsett vår danska granne till arkitekturhuvudstad i världen – och en som jublar är den svenske designpersonligheten Mark Isitt.
– Köpenhamnaren har verkligen arkitektur i sitt dna. Ingen annanstans kan man kombinera tradition med supermodernism som här, säger Mark isitt som flyttade till Danmark för snart fyra år sedan.
UNESCO-UIA World Capital of Architechture är den officiella titeln när den världsomspännande FN- organisationen Unesco väljer att lyfta den danska huvudstaden till de högsta arkitektoniska höjderna. Att Köpenhamn har förvandlats till en av de absolut hetaste destinationerna är snabbt synligt.
Det räcker att anlända med den futuristiska, förarlösa och nästan ljudlösa metron som snyggt glider in mitt i folkmyllret vid Nörreport station. Där mitt i innerstans klassiskt skrudade stadsarkitektur möter vi Mark Isitt. Framför en skummande cappuccino på ett kafé alldeles nära hemmet vid Hauser Plads förklarar han på stående fot sin förkärlek till Köpenhamns numera världsberömda dynamiska kvartersliv. En levande, tidlös miljö skapad i mixen mellan då och nu.
– Hela den här förvandlingen är illustrerande för hur Köpenhamn fungerar. Nya stadsdelar med både bostäder och kontor, varsamt renoverade lägenheter i city, den nya metron, stora investeringar i Kastrup flygplats – allt det där beslutade man om samtidigt i slutet av 1980-talet då staden var på fallrepet. Jag är imponerad över det här resoluta sättet att agera. Det finns en tilltro till arkitekturen, dess vitaliserande kraft. Ett synsätt som jag inte var van vid från Sverige, säger Mark Isitt och rätar lite på sina rektangulära glasögon.
Nyförälskad designpersonlighet
Känd som en av vårt lands mest färgstarka personligheter i frågor kring stadsplanering, arkitektur och design var det kanske bara en tidsfråga tills göteborgaren efter 25 år i Stockholm flyttade till just Köpenhamn, som ju smälter samman dessa teman till ett naturligt inslag i det danska vardagslivet.
– Vi kom hit 2019 och jag är fortfarande nyförälskad och lever i något slags rosenrött skimmer. Köpenhamn är en levande stad med lika mycket myller och intensitet som tolerans. Dessutom gillar jag hur högt man värdesätter vardagsarkitekturen: ”Hur gör vi den här stan ännu lite mer attraktiv?” Även om man bygger ett värmekraftverk anlägger man en slalombacke på taket och en vägg för bergsklättrare på fasaden. En fantastiskt galen idé, säger Mark Isitt engagerat om den danske stjärnarkitekten Bjarke Ingels (BIG) spektakulära CopenHill.
Foto:Astrid Maria Rasmussen
Ett tokigt projekt, ansåg vissa. Medan många andra säkert skrev under på Bjarke Ingels insålda projektidé om att skapa hedonistisk hållbarhet. Ja, varför inte ha lite kul samtidigt som man är miljömedveten.
Arkitektur i världsklass
Köpenhamn är utan tvekan en världsstad när det handlar om arkitektur, menar Mark Isitt.
– Det är klart att här inte finns samma muskler som i London eller Paris att bygga de där helt grandiosa museerna, men det är rättvist att säga att köpenhamnare har arkitektur i sitt dna. Nästan alla har en relation till giganterna och man värnar sina arkitekter. Både Arne Jacobsen och Jörn Utzon har självklart fått egna gator här. Den moderna arkitekturen, som ofta är föraktad i Sverige, hyllas här för sin förmåga att sätta staden i kontakt med internationella strömningar. Köpenhamn är den minst provinsiella staden i Norden.
Följ i formkritikerns fotspår
Så, hur mycket hinner man då med som nyfiken besökare över en weekend? Vi går ut och känner av citypulsen på Köpmagergade och följer i Mark Isitts fotspår.
Bara alldeles runt första hörnet nalkas ett första nedsläpp.
– Jag tycker man kan börja med att ta sig upp till toppen av Rundetårn, som är en byggnad inte så olik BIG:s värmekraftverk, flera funktioner i ett, bara 400 år äldre. Trinitatis kyrka ligger vägg i vägg, och på kyrkans övervåning fanns det gamla universitetsbiblioteket, och uppe på Rundetårns topp finns ett observatorium. Religion och vetenskap i ljuv harmoni. Härifrån har man fin överblick och kan se var Nörrebro, Österbro och Christianshavn börjar, och få en relation till de olika stadsdelarna.
Vi vandrar ner från det trapplösa tornet och trillar åter rakt in i Indre Byen, Köpenhamns stadskärna med hus från tidigt 1800-tal och framåt.
– 1807 utplånades nästan hela Köpenhamn under belägringen av engelsmännen och Lord Nelson. Vårt eget hus är från 1831. Det medeltida gatunätet ringlar sig fortfarande fram. Men inget är statiskt. Kom tillbaka om tio år så har all asfalt här i innerstan bytts ut mot sten, spår han.
Visit Copenhagen
Asketiskt arbetsrum
Staden står aldrig still, och längre ner mot hamninloppet väntar mängder av nyskapande nybyggen. Nationalbiblioteket Den sorte diamant med sin svartpolerade stenfasad är en av stans mest gnistrande pärlor, menar Mark. Inte konstigt att det också förvandlats till en designkritikers förlängda arbetsrum:
Foto:Astrid Maria Rasmussen & Nicolai Perjesi
– Här i den knäpptysta läsesalen sitter jag och skriver varje dag, när jag inte åker till Sverige och spelar in tv-program. Här finns ett atrium som är helt magiskt. Jag känner sig som en romersk senator när jag stegar in.
Foto:Lars Collin
På andra sidan vattnet står arkitekten Henning Larsens fyra glasbyggnader, som också var områdets första i omvandlingen av den tidigare industrihamnen. I ett av husen huserar för övrigt omtalade restaurang No 2. Lite längre ut mot öster skapade arkitekterna Lundgaard & Tranberg år 2009 Skuespilhuset. Teaterhuset är en smäcker glasbyggnad som glider ut över Köpenhamns inlopp. Mittemot tornar nästa års nya designdestination alltmer upp sig; urhippa arkitektbyrån Cobes hus på den urbana Papiröen. Och som om föreställningen aldrig tycks ta slut ståtar Operaen just bredvid.
Foto:Ty Stange
– Att stå här vid hamnen och titta sig omkring är helt hisnande, det är den ena offentliga institutionen efter den andra. I Sverige lyckas vi inte ens bygga ett museum över Nobelpriset, världens mest åtråvärda utmärkelse. I Köpenhamn radar ikonerna upp sig som på ett pärlband, förbundna med nya, snygga cykel- och gångbroar som gör att man lätt tar sig över vattnet.
Från bryggeri till bostäder
Längre inåt staden just bortom Vesterbro genomgår den legendariska Carlsberg Byen en häftig omvandling sedan området skapades år 1871 av bryggaren Carl Jacobsen.
Foto:Rasmus Hjortshøj
– Det är vansinnigt imponerande. Här finns några av stans mest progressiva byggnader. Vid Jacobsenparken ligger De hængende haver, en serie konkava tegelväggar, vackert mönstermurade, förskjutna, trappar sig upp. Och lite längre bort ligger det tidigare lagerhuset, även det från 60-talet, av samme arkitekt Svenn Eske Kristensen, numera konverterat till hotell. Det finns massor med skatter i Carlsberg Byen. Elefantporten med sina pelare är kanske den mest kända. Huvudkontoret ligger kvar, numera klätt i ölfärgad plåt.
Nyskapande Nordhavn
Linjen M4 med metron tar bara sex minuter från den klassiska stenstaden vid Kongens Nytorv till Nordhavn, men det är som att stiga ut i ett helt annat landskap längs Öresundskusten.
Foto:Giuseppe Liverino
– Här har man velat bevara så mycket som möjligt av den gamla hamnbebyggelsen. Kända The Silo med sin takrestaurang är just en ombyggd gammal silo. Men man släpper också fram nya byggnader. Det är symptomatiskt att BIG bygger sitt nya huvudkontor just här, och även Cobe har sin bas i Nordhavn. Det är mycket på gång och det är redan en härlig plats med ett myller av människor – en lyckad stadsutveckling, helt enkelt.
Är det i Nordhavn det bubblar som bäst rent arkitektoniskt?
– Ja, det är här det händer. Man anlägger en ny stadsdel och bygger konstgjorda öar genom att utnyttja de gamla torrdockorna. På så vis får också lägenheterna tillgång till havet, så man kan dyka rakt ner från balkongen. Makalösa boendekvaliteter, skulle jag säga.
Nu är Mark verkligen på språng, men han hinner tipsa om ännu en blivande arkitekturklassiker: Konserthuset i DR Byen.
Foto:Martin Heiberg
– Den franske världsarkitekten Jean Nouvel har gjort ett helt magiskt konserthus. Det blev galet dyrt, men konsertsalen måste vara en av världens vackraste. Fasaden är ett svart tyg och där bakom kan man skönja något bergsliknande. Man går in som i en förkastningsspricka där ljuset sipprar ut. Boka in en konsert under nästa besök. På köpet får man makalös arkitektur och en bra bar, säger Mark Isitt och avrundar sin träffsäkra tipsrunda i världens just nu mest omtalade arkitekturhuvudstad.
