1515

Moderaterna kan leda ett land för hoppfulla

LEDARE. Ulf Kristersson ville med sitt tal på Moderaternas partimöte i Karlstad markera att partiet nu går in i en tredje utvecklingsfas. Den första var under Gösta Bohman och den andra under Fredrik Reinfeldt.

Och nu ska partiet jobba för ”den nya svenska modellen”, ungefär som Reinfeldt talade om ”det nya arbetarpartiet”.

Det är lätt att rada upp Moderaternas problem. Partiet har haft en kämpig mandatperiod i opposition med två partiledarbyten. De lyckades inte bilda regering efter fjolårets val och backar i väljarundersökningarna. De är omkörda av Sverigedemokraterna och dessutom gör Kristdemokraterna med sitt segertåg i opinionen anspråk på att ta ledarskapet i grenen ”tydlighet i politiken”. Till råga på allt lanserar partiet en ny logotyp, vilket gärna genererar hånfulla kommentarer, särskilt som det är en återgång till samma symbol som gällde fram till för 15 år sedan.

Men Moderaternas vägval är klokt och rätt använd kan den nya politiska inriktningen göra Moderaterna till ett starkt oppositionsparti med rimliga förutsättningar att leda regeringen efter nästa val.

Ett parti som i sin historia har gjort relativt stor sak av sina tonviktsförskjutningar måste naturligtvis berätta när det sker igen. Därför är det rätt av Ulf Kristersson att kalla det just ”en ny resa” för partiet. Till saken hör att Socialdemokraterna aldrig har erkänt några politikomläggningar i sitt parti; bilden ska vara att det är samma parti som alltid.

Moderaterna väljer nu integrationen som sin viktigaste fråga. En kommission, bland annat med den tidigare FP-riksdagsledamoten Mauricio Rojas, ska ta fram ”praktiskt genomförbara reformer” på området, som i sig spänner över flera politikområden. Ulf Kristersson pekar på att regeringspartiernas 73-punktsprogram endast har ägnat integrationen ”ett förstrött intresse”.

I bästa fall finns det en parallell till det som Fredrik Reinfeldt gjorde inför valet 2006, då partiet gick till val på ”arbetslinjen” samtidigt som stora delar av svenska folket inte ansåg att regeringen gjorde tillräckligt för att människor skulle skaffa sig egen försörjning.

Den här gången gäller det alltså integrationen, i vid mening. Det är ett frågekomplex som inte är lätt att lyckas med, där lösningarna är långtifrån självklara. Men, ungefär som 2006, ser stora delar av väljarkåren att denna och tidigare regeringar inte har gjort tillräckligt allvarliga försök att hantera otrygghet, utanförskap, arbetslöshet, ordningen i skolan, brottsdrabbade stadsdelar, hedersvåld etc. Det parti som trovärdigt kan gå till val på en betydligt bättre integrationspolitik kommer att få framgång.

Mycket har blivit enklare för Moderaterna. C och L har valt att stödja en S-ledd regering och förefaller uppslukade av denna roll. Med sina avståndstagande markeringar gentemot M har mittenpartierna försvårat för sig själva att kunna hoppa av regeringssamarbetet. Med tiden kommer det att bli uppenbart att ett allianssamarbete inte kommer att återuppstå inom överskådlig tid. Moderaterna kan därmed sköta sin egen politikutveckling.

Påståendena om att M söker sig till Sverigedemokraterna kommer säkerligen att klinga av. Realiteten är att i stort sett alla riksdagspartier inofficiellt har räknat med Sverigedemokraternas stöd i ett antal sakfrågor och många gånger agerat aktivt för att söka detta samförstånd. Vi kommer att tvinga regeringen att införa ordningsbetyg i skolan, sa L-ledaren Jan Björklund nyligen. Javisst, men han hade inte kunnat sätta kraft bakom orden om han inte hade fått stöd av Sverigedemokraterna.

Samma dag i november som mittenpartierna röstade nej till Kristersson – för att utestänga SD från varje tendens till inflytande – gjorde C och L gemensam sak med SD för att inskränka skyddet för public service mot politiska ingrepp (genom att korta avtalstiden).

Det finns med andra ord ett överflöd av hyckleri i debatten om förhållandet till SD.

Att så stora delar av svensk politik definieras av att markera mot Sverigedemokraterna är ohållbart i längden. Det bör gynna Moderaterna som nu kan utnyttja sitt oppositionsprivilegium till att formulera sin politik.

Moderaternas integrationsfokus presenterades av Ulf Kristersson med en blinkning till partiets framsynta idéprogram från 1997, Land för hoppfulla. En lovande start.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?