Egen försörjning är en förutsättning för att kunna ta kontroll över sitt liv. Oavsett varifrån man kommer. Det borde vara Moderaternas utgångspunkt för det rimliga kravet att invandrare som söker permanent uppehållstillstånd ska klara sitt uppehälle på egen hand. Det är också ett inkluderande budskap, där man kan vinna invandrarröster.
”Invandring ska vara bra för Sverige”, som var rubriken på Ulf Kristerssons och Elisabeth Svantessons presentation av partiets Integrationskommission på torsdagen, har ett annat signalvärde. Syftet är att återknyta till de väljare som under en tid har förlitat sig på SD på grund av deras restriktiva syn på migration.
Kravet på egen försörjning för permanent uppehållstillstånd finns också i det försenade lagförslag som regeringen presenterade samma dag. Detta efter att MP och S äntligen kommit överens om en paragraf om undantag för särskild humanitär skyddsgrund (Di ledare 9/4).
Moderaterna presenterade ytterligare en rad förslag som syftar till integration. Flera är bra. Ett problem är dock att de, liksom det kommande lagförslaget, utgår ifrån flyktinginvandring exempelvis när det gäller krav på svenska språket för permanent uppehållstillstånd.
Men exempelvis utländska forskare ska inte behöva lära sig svenska för att få permanent uppehållstillstånd. De verkar i en global värld där man kommunicerar på engelska. Karolinska Institutet har påpekat detta i samband med att Migrationskommittén presenterade sitt förslag. Alltför trubbiga krav skulle försvåra värdefull spetsrekrytering till Sverige.
Det är viktigt att man gör arbetet/försörjningen till villkoret, språket är bara verktyget. Det bör inte vara lika långtgående krav för permanent uppehållstillstånd som för medborgarskap. Skillnaden är betydande, man får exempelvis inte rösta i riksdagsvalet utan att vara medborgare.
Vad gäller en del andra inslag, som dubbla straff för gängkriminalitet, är det värt att utvärdera, men det är osmakligt att presentera som en del av en integrationsplan. Läxhjälp borde gälla alla barn, inte bara invandrare. Punkter som dessa handlar om Sveriges oförmåga i modern tid att ta itu med allmänna problem inom skola, brott, ordning och eget ansvar.
Sverige har över tid också utvecklat en stark bidragskultur. För den som har svårt att få jobb har bidrag blivit en naturlig försörjning. Det har gjort att skillnaderna i graden av egenförsörjning mellan infödda och utlandsfödda nu är ohållbar. Däri har Moderaterna rätt.
Enligt Entreprenörskapsforums rapport 2020 är infödda och nordiska invandrare i arbetsför ålder (20-64 år) självförsörjande till 73 procent - vilket inte är en jättehög siffra. Motsvarande tal för invandrare från Afrika är 38 procent och Mellanöstern 36 procent. Enligt rapporten tar det 12-13 år innan utrikesfödda kan försörja sig själva. Som självförsörjande räknar Entreprenörskapsforum personer med en inkomst på 12 600 kronor per månad efter skatt.
De här klyftorna måste minska. De som har arbete har också bättre chans att bryta sig ur ett segregerat bostadsområde. Men pandemin har gjort att Löfvens regering har tappat fokus på arbete. Nu handlar allt om bidrag och ökade skatter, det är en miljö S navigerar vant i. Men ökade skatter och bidrag underminerar både landets och i förlängningen individens ekonomi.
Moderaterna bör därför återuppta arbetslinjen inför valrörelsen. Den är lika relevant i dag som 2006 när alliansen vann valet på frågan. Den som kan jobba ska göra det. Det är också den traditionella socialdemokratiska linjen.
Stora delar av den historiska politiska och filosofiska diskussionen har handlat om var gränserna går mellan statens och den enskildes ansvar, bland annat för sin försörjning. Vänsterns politik handlade ursprungligen om att skapa rimliga arbetsvillkor och arbetarmakt, inte rätten att välja bort arbete.
Men de senaste decennierna har gränsen förskjutits mot att staten har ett absolut ansvar. Detta trots att de allra flesta människor vill vara autonoma, självförsörjande, och därmed fria. Arbete är också den överlägset bästa vägen till integration, och den är inkluderande, till skillnad från en del retorik i migrationsfrågan.