Om Donald Trumps valseger 2016 var dessa populistiska, ytterlighetskrafters finaste stund var Joe Bidens seger i presidentvalet 2020 en tydlig motreaktion från den traditionella och etablerade fraktionen av valmanskåren. Mellanårsvalet 2018, när Trumps republikaner förlorade den majoritet i representanthuset som partiet hade vunnit 2010, var också en tydlig protest från politikens centrum. Den populära berättelsen om mellanårsvalet 2018 – åtminstone propagerat från Demokraternas vänsterkant – var att det var senatorn Bernie Sanders koalition av gräsrötter och unga aktivister, med hög närvaro på sociala medier, som vann tillbaka huset från Republikanerna. Den mer korrekta berättelsen, däremot, är att det var mittenorienterade demokrater som vann över vanligtvis republikanska väljare – framför allt kvinnor – i villaförorter i traditionellt konservativa valdistrikt.
Detta var tydligt för Joe Biden och något han uttryckte genom hela primärvalet för Demokraterna, i första hand för att kontrastera Sanders kampanj, och även under presidentvalet mot Trump. Ett vinnande budskap i opposition mot två ytterkantspolitiker. Biden kommer själv från en bakgrund där samarbete över partigränserna var ett mer naturligt inslag och där det inte var ovanligt med genuin vänskap mellan politiska fiender. Och Biden har delvis byggt sitt presidentskap från mitten och utåt. Den hittills största politiska framgången – infrastrukturpaketet – förhandlades fram mellan partierna och har partiöverskridande stöd i kongressen. Biden har bjudit in republikaner till flera politiska förhandlingar, i ett led att försöka återuppbygga förtroendet mellan partierna, och varit tydlig med att han vill vara alla amerikaners president – även för de som inte röstade på honom. Biden hade flertalet prominenta republikaner delaktiga i sin presidentvalskampanj och har även valt att nominera ett antal till viktiga positioner i hans administration, exempelvis den tidigare senatorn från Arizona Jeff Flake till det viktiga uppdraget som USA:s ambassadör i Turkiet.
Nästa år är det mellanårsval och redan nu ser vi vissa tecken på att historien upprepar sig, eller åtminstone att den amerikanska politiken börjar bli igenkännbar och att vi ser den politiska mittens återkomst. Valet av den tidigare polismannen Eric Adams som Demokraternas kandidat i New Yorks borgmästarval är ett exempel från sommaren på detta. Primärvalet inför fyllnadsvalet i Ohios 11e kongressdistrikt gav ett liknande resultat, den mittenorienterade kandidaten Shontel Brown vann över vänsterkandidaten Nina Turner. Turner var en uppmärksammad kandidat då hon hade varit ordförande för Bernie Sanders presidentvalskampanj och hade det socialistiska stjärnskottet, representanthusledamoten Alexandria Ocasio-Cortez aktiva stöd. Inom Demokraterna håller mitten. Förvisso bara enskilda exempel, men Biden visar vägen och satsar på mittenfilen.
Inom Republikanerna är det desto dystrare. Partiet lyckas inte kasta av sig det trumpianska oket och dragkampen om partiets framtid fortsätter. Det är dock fortfarande överläge för Trumps sida. I slutet av juli förlorade Trumps prefererade kandidat i specialvalet i Texas 6e kongressdistrikt, förvisso emot en annan republikan som också var en uttalad påhejare av Trump. Och i primärvalet till Republikanernas kandidat till Ohios 15e kongressdistrikt säkrade Trump segern till Mike Carey. Trump pekade ut Carey – politiskt oerfaren nära vän till Trumps tidigare kampanjledare Corey Lewandowski – i ett fullproppat startfält med flera mer kvalificerade och erfarna kandidater.
Det riktiga lackmustestet blir primärvalen och mellanårsvalet 2022. Partiernas vägval blir tydligare då. Som amerikanarna skulle säga, juryn är fortfarande ute.
