1515
Annons

Mittenfilen är rätt väg i amerikansk politik

LEDARE. I vår tid, där det politiska samtalet är polariserat och politiken sker i form av utstuderade slagord som praktiseras i skyttegravarna på sociala medier, drivs partierna ut i aktivisternas ytterkant. I marginalerna finns inte så många väljare, men de som däremot gör det är väldigt aktiva och ger på det sättet sig själva oproportionerligt stort inflytande över partiernas inre liv och inriktning. Vi har sett denna utveckling i många partier i flera länder, men inte minst i USA. Både Republikanerna och Demokraterna drivs ut mot branten av alltmer ilskna gräsrötter, men det är i mitten de långsiktiga framgångarna återfinns.

MITTEN. President Joe Biden står stadigt i sitt mittenorienterade politiska perspektiv. Han söker partiöverskridande samarbete och ser ett egenvärde i att förhandla fram politiken tillsammans med Republikanerna.
MITTEN. President Joe Biden står stadigt i sitt mittenorienterade politiska perspektiv. Han söker partiöverskridande samarbete och ser ett egenvärde i att förhandla fram politiken tillsammans med Republikanerna.Foto:Susan Walsh

Om Donald Trumps valseger 2016 var dessa populistiska, ytterlighetskrafters finaste stund var Joe Bidens seger i presidentvalet 2020 en tydlig motreaktion från den traditionella och etablerade fraktionen av valmanskåren. Mellanårsvalet 2018, när Trumps republikaner förlorade den majoritet i representanthuset som partiet hade vunnit 2010, var också en tydlig protest från politikens centrum. Den populära berättelsen om mellanårsvalet 2018 – åtminstone propagerat från Demokraternas vänsterkant – var att det var senatorn Bernie Sanders koalition av gräsrötter och unga aktivister, med hög närvaro på sociala medier, som vann tillbaka huset från Republikanerna. Den mer korrekta berättelsen, däremot, är att det var mittenorienterade demokrater som vann över vanligtvis republikanska väljare – framför allt kvinnor – i villaförorter i traditionellt konservativa valdistrikt.

Detta var tydligt för Joe Biden och något han uttryckte genom hela primärvalet för Demokraterna, i första hand för att kontrastera Sanders kampanj, och även under presidentvalet mot Trump. Ett vinnande budskap i opposition mot två ytterkantspolitiker. Biden kommer själv från en bakgrund där samarbete över partigränserna var ett mer naturligt inslag och där det inte var ovanligt med genuin vänskap mellan politiska fiender. Och Biden har delvis byggt sitt presidentskap från mitten och utåt. Den hittills största politiska framgången – infrastrukturpaketet – förhandlades fram mellan partierna och har partiöverskridande stöd i kongressen. Biden har bjudit in republikaner till flera politiska förhandlingar, i ett led att försöka återuppbygga förtroendet mellan partierna, och varit tydlig med att han vill vara alla amerikaners president – även för de som inte röstade på honom. Biden hade flertalet prominenta republikaner delaktiga i sin presidentvalskampanj och har även valt att nominera ett antal till viktiga positioner i hans administration, exempelvis den tidigare senatorn från Arizona Jeff Flake till det viktiga uppdraget som USA:s ambassadör i Turkiet.

Nästa år är det mellanårsval och redan nu ser vi vissa tecken på att historien upprepar sig, eller åtminstone att den amerikanska politiken börjar bli igenkännbar och att vi ser den politiska mittens återkomst. Valet av den tidigare polismannen Eric Adams som Demokraternas kandidat i New Yorks borgmästarval är ett exempel från sommaren på detta. Primärvalet inför fyllnadsvalet i Ohios 11e kongressdistrikt gav ett liknande resultat, den mittenorienterade kandidaten Shontel Brown vann över vänsterkandidaten Nina Turner. Turner var en uppmärksammad kandidat då hon hade varit ordförande för Bernie Sanders presidentvalskampanj och hade det socialistiska stjärnskottet, representanthusledamoten Alexandria Ocasio-Cortez aktiva stöd. Inom Demokraterna håller mitten. Förvisso bara enskilda exempel, men Biden visar vägen och satsar på mittenfilen.

Inom Republikanerna är det desto dystrare. Partiet lyckas inte kasta av sig det trumpianska oket och dragkampen om partiets framtid fortsätter. Det är dock fortfarande överläge för Trumps sida. I slutet av juli förlorade Trumps prefererade kandidat i specialvalet i Texas 6e kongressdistrikt, förvisso emot en annan republikan som också var en uttalad påhejare av Trump. Och i primärvalet till Republikanernas kandidat till Ohios 15e kongressdistrikt säkrade Trump segern till Mike Carey. Trump pekade ut Carey – politiskt oerfaren nära vän till Trumps tidigare kampanjledare Corey Lewandowski – i ett fullproppat startfält med flera mer kvalificerade och erfarna kandidater.

Det riktiga lackmustestet blir primärvalen och mellanårsvalet 2022. Partiernas vägval blir tydligare då. Som amerikanarna skulle säga, juryn är fortfarande ute.


Sabotera inte för Riksbanken

Riksbanken höjde som väntat styrräntan på torsdagen. Precis som Di:s skuggdirektion förutspådde tidigare i veckan blev höjningen 50 punkter. Styrräntan ligger nu på 0,75 procent, förvisso fortfarande lågt men för bara några månader sedan rådde nollränta. 

LÅT RÄNTAN GÖRA JOBBET. För att Riksbanken, med chefen Stefan Ingves, ska lyckas med inflationsbekämpningen är det viktigt att politiker motstår frestelsen att kompensera väljargrupper.
LÅT RÄNTAN GÖRA JOBBET. För att Riksbanken, med chefen Stefan Ingves, ska lyckas med inflationsbekämpningen är det viktigt att politiker motstår frestelsen att kompensera väljargrupper.Foto:Ali Lorestani

Om än inte oproblematiskt är Riksbankens agerande rimligt, med tanke på den skenande inflationen. De skadliga prisökningarna måste brytas och förväntningarna om inflationen måste komma ned. Annars riskerar Sverige att hamna i en destruktiv spiral av stigande priser och löner. Ett sådant scenario måste undvikas till varje pris. 

Genom att höja räntan påverkar Riksbanken utbudet av pengar i ekonomin. Det blir dyrare att låna och förmånligare att spara. Detta har en dämpande effekt på efterfrågan och därmed även på priserna. De som har bolån med rörlig ränta kommer snart att märka av torsdagens räntehöjning.  

Problemet för Riksbanken är att den svenska penningpolitiken har begränsade möjligheter att påverka vad som sker i omvärlden. Och det är främst omvärldsfaktorer – som Kinas covid-nedstängningar, kriget i Ukraina och dysfunktionella globala försörjningskedjor – som har orsakat den inflation som Riksbanken nu måste bekämpa.

Inflationsbekämpningen blir inte lättare av att den sker under en valrörelse. Frestelsen för politiker att vidta finanspolitiska åtgärder för att kompensera vissa väljargrupper är i år alltså extra stor. Vi har redan sett det i den underfinansierade vårändringsbudgeten, som innehöll höjd garantipension, och som röstades igenom veckan före midsommar. Vi har också sett det i form av punktinsatser för att kompensera villaägare för dyr el.

Att höja styrräntan är emellertid ofrånkomligt – inflationsförväntningarna bland företag och hushåll måste förankras på låga nivåer. Det får inte råda någon tvekan om att inflationsmålet på 2 procent gäller. Men Riksbanken bör gå varsamt fram. Risken finns att banken stramar åt för mycket och därmed framkallar en djup lågkonjunktur.

Riksbanken spår att styrräntan kommer att höjas ytterligare och ligga nära 2 procent i början av nästa år. Det är ett radikalt skifte jämfört med tidigare prognoser. Men förhoppningsvis behöver räntehöjningarna inte bli så stora som Riksbanken och andra prognosmakare gör gällande. Fallande börser, stigande inflation och förväntningar om kommande räntehöjningar har redan skrämt slag på konsumenterna. Detta fungerar som en åtstramning i sig.

Svenska hushåll har redan börjat skära ned på utgifterna genom att handla på lågpriskedjor och avstå från ”onödig” konsumtion. Bland annat verkar det sedan länge kraftiga köpsuget efter fritidsbåtar ha ebbat ut, enligt en artikel i Di på onsdagen.

Bilden bekräftas av statistik som Konjunkturinstitutet offentliggjorde på onsdagen. Hushållens konfidensindikator backade från 71,3 i maj till 65,5 i juni. Det är den lägsta noteringen sedan i april 1995. Sedan dess har världen skakats av bland annat en it-krasch, 11 september-attackerna, en global finanskris och en pandemi. Men ingen gång under denna period på 27 år har svenskarnas syn på hur privatekonomin ska utvecklas alltså varit dystrare än nu.

Detta bör Riksbanken ta i beaktande när den överväger hur mycket penningpolitiken ska stramas åt framåt. 

Företagen är fortfarande oväntat optimistiska, enligt Konjunkturinstitutet. Orderläget är fortfarande bra, och inga planer finns på att minska antalet anställda. Men frågan är hur länge företagen kan fortsätta att gå bra. Hushållens pessimism bör så småningom även smitta av sig även på dem.

För företagens och hushållens skull är det viktigt att Riksbankens åtstramningar får verka. Det kan ta ett år eller mer innan alla effekterna av räntehöjningarna syns. Men att ha tålamod när det känns som att hela världen störtar samman är inte lätt, framför allt inte för politiker. 

Att blunda för väljarnas missnöjesyttringar och krav är en utmaning, i synnerhet under ett valår. Ändå bör alla partier motstå lockelsen att bjuda väljarna på finanspolitiskt valfläsk. Läget för Riksbanken är svårt nog som det är. Det sista direktionen på Brunkebergstorg ska behöva oroa sig för är finanspolitiska stimulanser som underminerar det viktiga arbetet med att bromsa inflationen. 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?