1515
Annons

Minoritetsintressen ska inte styra arbetsrätten

LEDARE. Förhandlingarna om ett nytt övergripande avtal på arbetsmarknaden är i ett slutskede. Om parterna kommer överens om att göra arbetsrätten mer flexibel, och om det dessutom är en bra helhetslösning, är det betydelsefullt. 

BALANS. Det är angeläget att arbetsrätten blir mer flexibel. Men det ska ske på rätt sätt, och det ska inte styras av minoriteter inom fack eller politik.
BALANS. Det är angeläget att arbetsrätten blir mer flexibel. Men det ska ske på rätt sätt, och det ska inte styras av minoriteter inom fack eller politik.Foto:Bertil Ericson / TT

Regelverket måste förnyas kontinuerligt, och kan det ske utan svåra konflikter i den politiska sfären eller mellan parterna är det bra för svensk konkurrenskraft. Men förloppet har varit rörigt och styrt av minoritetsintressen inom politik och fackföreningsrörelse. 

Lagen om anställningsskydd, las, infördes på 1970-talet. Den blev då ett avsteg från den svenska modellen, som går ut på att arbetsgivare och fack själva kommer överens om spelreglerna på arbetsmarknaden utan inblandning av politikerna.

Las innebar en förskjutning av maktbalansen till fackets fördel eftersom det är facket ensamt som avgör om det ska göras avsteg från lagen vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Det ligger i sakens natur att facket inte ger upp denna maktställning lättvindigt.

Det finns en rimlighet i att politikerna tar ansvar för att åtgärda en lagstiftning som inte längre anses fungera. Men trots denna logik överlåts åt parterna att lösa frågan om ökad flexibilitet. I likhet med tidigare stora processer behövs dock ett politiskt tryck för att svåra förhandlingar om arbetsmarknadsregler ska nå i mål.

De pågående förhandlingarna har ett dubbelt problem. Det ena är att det är en liten minoritet i riksdagen som har drivit fram processen. Kravet på ändrad arbetsrätt har tvingats in i regeringssamarbetet och det stora partiet, S, är ovilligt. Det politiska ultimatumet ställdes i januariöverenskommelsen och var olyckligt formulerat med alltför stor vikt vid just turordningsreglerna vid arbetsbrist. 

Det andra är att några enskilda fackförbund inom LO har ställt hårda krav, och tvingat fram att det viktiga uppsägningsbegreppet ”saklig grund” inte ska få diskuteras. Det här är förhandlingar för hela arbetsmarknaden, och LO omfattar bara hälften av fackmedlemmarna. Bland de protesterande LO-förbunden finns ett av de stora, Kommunal. Men det måste sättas i perspektiv. Kommunal har inte fler medlemmar än Centerpartiet har väljare.

Det är inte turordningsreglerna som är det stora bekymret med las. Problemet är de uppsägningsregler som brukar förknippas med ”saklig grund”, att det är så dyrt och besvärligt att säga upp någon av andra skäl än arbetsbrist. Det lagförslag som ska gälla om parterna inte lyckas är tänkt att hantera detta problem.

Om parternas förslag inte kommer att ta itu med frågan om ”saklig grund” blir det ett dåligt förslag. Kanske kan det vägas upp om förhandlingsresultatet inkluderar en lång rad andra förslag som ska underlätta rörlighet på arbetsmarknad, som nya omställningsåtgärder.

Sverige har en väl fungerande arbetsmarknad, minimalt med konfliktdagar och inga vilda strejker. Anställningsreglerna har bidragit till ett frimodigt arbetsliv där medarbetare törs säga emot. Det har sannolikt också bidragit till bättre chefer som måste övertyga sin motpart om att besluten är bra för företaget.

Partssystemet skapar dock en insider–outsider-problematik. De som inte har en reguljär anställning får inte del av alla skyddsregler, och det är en hög tröskel att ta sig in.

Tanken är att parterna ska åstadkomma de förändringar som behövs för att systemet ska utvecklas. Parterna har mycket att leva upp till, särskilt mot bakgrund av det höga tonläget mot EU-kommissionen som vill lagstifta om minimilön. Argumentet är att i Sverige tar arbetsgivare och fack hand om problem förhandlingsvägen. Och då bör de visa det även i detta fall.

Men beställarrollen är otydlig. Varför ska parterna förhandla om las just nu? Jo för att en mindre del av ett regeringsunderlag har arbetsrätten som profilfråga (dessutom med en fixering vid just turordningsreglerna). Det underlättar inte förhandlingsdisciplinen.

Det brukar ta tio år efter att en så här betydelsefull förhandling har kraschat innan parterna får kraft att börja på nytt. Därför ska vi hoppas att parterna har något stort att presentera under den kommande veckan.

 


Donald Trump tappar greppet

Donald Trump kände mycket väl till att hans supportrar var beväpnade. 

Inför den där ödesdigra onsdagen i början av januari 2021 hade USA:s dåvarande president uttryckligen bett om att inte använda vapendetektorer i området där han skulle hålla sitt ”pepptalk”.

Hade livvakterna inte hindrat honom hade han gjort mobben sällskap i marschen mot Capitolium.

KUPPMAKARE. Under de tv-sända förhör som pågår i kongressen har flera skakande detaljer framkommit om Donald Trumps planer på att trotsa valresultatet. Samtidigt märks flera tecken på att ex-presidentens grepp om partiet börjat klinga av.
KUPPMAKARE. Under de tv-sända förhör som pågår i kongressen har flera skakande detaljer framkommit om Donald Trumps planer på att trotsa valresultatet. Samtidigt märks flera tecken på att ex-presidentens grepp om partiet börjat klinga av.Foto:Anna Moneymaker

Vittnesmålet från Cassidy Hutchinson, som var högt uppsatt i stabschefens team i Vita huset, är det mest långtgående som hittills har kommit fram i de tv-sända förhör som pågår i representanthuset. 

Syftet är att klargöra vad som egentligen hände under stormningen av kongressen, vad som föregick den, men också alla detaljer om försöken att trotsa Bidens valvinst.

Andra vittnen har pekat på hur Trump systematiskt pressat valarbetare och politiker på delstatsnivå för att ändra valresultatet. Han planerade också att byta justitieminister när den tillförordnade vägrade att lyda hans order om att hävda valfusk.

Uppgifterna är absurda. De påminner om något som skulle kunna ha hänt i Afrika på 1980-talet – inte i USA förra året. Men efter alla dessa kaosdagar med Trump i centrum är det få som ens reagerar längre. 

Folk tycks ha byggt upp en Trump-immunitet, vilket kanske är sunt.

Samma fenomen verkar gälla hans supportar, fast tvärtom – ingenting biter på dem. Enligt en färsk opinionsmätning från Morning Consult/Politico uppger 53 procent av republikanska väljare att de vill ha Trump som presidentkandidat 2024. I mitten av mars var den siffran 56 procent, så opinionen är stabil. 

Få republikaner, bara 15 procent, uppger dock att de har sett eller läst så mycket om de pågående förhören, vilket inte är förvånande i det extremt polariserade amerikanska medielandskapet.

Men det finns ändå tecken på att Trumps grepp om partiet klingat av. I de pågående primärvalen har ex-presidentens stöd inte varit detsamma som en vinstgaranti för kandidater. 

Det tydligaste exemplet var i Georgia där båda de republikanska delstatspolitiker som efter presidentvalet trotsade uppmaningarna om att ”hitta röster” nu vann stort, trots Trump-uppbackade utmanare.

En annan ”oroande” utveckling ur Trumps perspektiv är risken att rättvisan håller på att komma ikapp honom. Parallellt med kongressförhören driver justitiedepartementet sedan ett år en utredning om kongresstormningen och det som allt mer framstår som ett regelrätt statskuppförsök. 

Möjliga åtalspunkter som nämns är uppvigling till upplopp, konspiration mot staten, försök att hindra certifieringen av valresultatet, men också förskingring.

Ingen tidigare amerikansk president har åtalats. Och frågan är vilka konsekvenserna skulle bli om Joe Bidens justitieminister Merrick Garland ger sig på Trump. Risken är uppenbar att ex-presidenten och hans sektmedlemmar skulle hävda politisering av rättsväsendet, vilket skulle frambringa ännu mer ont blod i Trump-leden.

I kölvattnet av kaoset stiger dock en republikansk utmanare i graderna. Ron DeSantis, Floridas 43-årige guvernör, beskrivs som ”Trump med hjärna”. 

Den vältaliga Harvard- och Yale-utbildade juristen gjorde sig ett namn under pandemin när han trotsade huvudstadens förmaningar och släppte på delstatens restriktioner tidigt. 

Den senaste tiden har både Elon Musk, som nyligen blivit republikan, och poddprofilen Joe Rogan ställt sig bakom DeSantis potentiella kandidatur.

Ju mer det stormar kring Trump desto fler lär upptäcka att det finns alternativ.

Inför höstens mellanårsval och presidentvalet 2024 är det ändå klar fördel för Republikanerna. President Bidens förtroendesiffror har dykt, bland annat som en följd av den höga inflationen och stigande bensinpriser. 

Om partiet förlorar majoriteten i kongressens båda kamrar i november, vilket allt tyder på, lär det bli ännu svårare att få något gjort under återstoden av mandatperioden. 

Presidenten har också gjort en del uttalanden som fått bedömare att ifrågasätta om Biden, som fyller 80 år i november, verkligen har hälsan att kandidera på nytt 2024. 

Hans tilltänkta efterträdare har heller inte rosat marknaden: Vicepresident Kamala Harris har ännu lägre förtroendesiffror, trots att hon knappt synts till.

Än har Demokraterna visserligen tid att vässa både form och laguppställning. Och det lär krävas. Till skillnad från 2020, då det räckte långt att ”inte vara Trump”, framstår det som allt mer troligt att motståndaren 2024 inte kommer att heta Donald i förnamn.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?