Regelverket måste förnyas kontinuerligt, och kan det ske utan svåra konflikter i den politiska sfären eller mellan parterna är det bra för svensk konkurrenskraft. Men förloppet har varit rörigt och styrt av minoritetsintressen inom politik och fackföreningsrörelse.
Lagen om anställningsskydd, las, infördes på 1970-talet. Den blev då ett avsteg från den svenska modellen, som går ut på att arbetsgivare och fack själva kommer överens om spelreglerna på arbetsmarknaden utan inblandning av politikerna.
Las innebar en förskjutning av maktbalansen till fackets fördel eftersom det är facket ensamt som avgör om det ska göras avsteg från lagen vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Det ligger i sakens natur att facket inte ger upp denna maktställning lättvindigt.
Det finns en rimlighet i att politikerna tar ansvar för att åtgärda en lagstiftning som inte längre anses fungera. Men trots denna logik överlåts åt parterna att lösa frågan om ökad flexibilitet. I likhet med tidigare stora processer behövs dock ett politiskt tryck för att svåra förhandlingar om arbetsmarknadsregler ska nå i mål.
De pågående förhandlingarna har ett dubbelt problem. Det ena är att det är en liten minoritet i riksdagen som har drivit fram processen. Kravet på ändrad arbetsrätt har tvingats in i regeringssamarbetet och det stora partiet, S, är ovilligt. Det politiska ultimatumet ställdes i januariöverenskommelsen och var olyckligt formulerat med alltför stor vikt vid just turordningsreglerna vid arbetsbrist.
Det andra är att några enskilda fackförbund inom LO har ställt hårda krav, och tvingat fram att det viktiga uppsägningsbegreppet ”saklig grund” inte ska få diskuteras. Det här är förhandlingar för hela arbetsmarknaden, och LO omfattar bara hälften av fackmedlemmarna. Bland de protesterande LO-förbunden finns ett av de stora, Kommunal. Men det måste sättas i perspektiv. Kommunal har inte fler medlemmar än Centerpartiet har väljare.
Det är inte turordningsreglerna som är det stora bekymret med las. Problemet är de uppsägningsregler som brukar förknippas med ”saklig grund”, att det är så dyrt och besvärligt att säga upp någon av andra skäl än arbetsbrist. Det lagförslag som ska gälla om parterna inte lyckas är tänkt att hantera detta problem.
Om parternas förslag inte kommer att ta itu med frågan om ”saklig grund” blir det ett dåligt förslag. Kanske kan det vägas upp om förhandlingsresultatet inkluderar en lång rad andra förslag som ska underlätta rörlighet på arbetsmarknad, som nya omställningsåtgärder.
Sverige har en väl fungerande arbetsmarknad, minimalt med konfliktdagar och inga vilda strejker. Anställningsreglerna har bidragit till ett frimodigt arbetsliv där medarbetare törs säga emot. Det har sannolikt också bidragit till bättre chefer som måste övertyga sin motpart om att besluten är bra för företaget.
Partssystemet skapar dock en insider–outsider-problematik. De som inte har en reguljär anställning får inte del av alla skyddsregler, och det är en hög tröskel att ta sig in.
Tanken är att parterna ska åstadkomma de förändringar som behövs för att systemet ska utvecklas. Parterna har mycket att leva upp till, särskilt mot bakgrund av det höga tonläget mot EU-kommissionen som vill lagstifta om minimilön. Argumentet är att i Sverige tar arbetsgivare och fack hand om problem förhandlingsvägen. Och då bör de visa det även i detta fall.
Men beställarrollen är otydlig. Varför ska parterna förhandla om las just nu? Jo för att en mindre del av ett regeringsunderlag har arbetsrätten som profilfråga (dessutom med en fixering vid just turordningsreglerna). Det underlättar inte förhandlingsdisciplinen.
Det brukar ta tio år efter att en så här betydelsefull förhandling har kraschat innan parterna får kraft att börja på nytt. Därför ska vi hoppas att parterna har något stort att presentera under den kommande veckan.
