Svenskt Näringsliv, LO och PTK ser det som ett oacceptabelt ingrepp i den svenska modellen, som dessutom bryter mot EU:s fördrag. Även regeringen är skeptisk till att EU lagstiftar på området, om än försiktigt positiv givet hur dåligt förslaget skulle kunna ha blivit. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) menar att innebörden för Sveriges del behöver granskas noga.
Att kommissionen lägger sig i medlemsstaternas lönebildning är anmärkningsvärt. Enligt en rapport från Sieps finns inga tecken på att minimilönerna i unionen blir allt lägre. Över tid har snarare minimilönerna i de nya medlemsstaterna, främst i Östeuropa, närmat sig nivåerna i resten av unionen. Men framför allt är direktivet anmärkningsvärt eftersom det enligt regeringen och LO aldrig skulle presenteras.
I november 2017 hölls ett toppmöte om ”rättvisa jobb och tillväxt” i Göteborg. Som initiativtagare och värd för mötet stod Stefan Löfven, tillsammans med EU-kommissionens dåvarande ordförande Jean-Claude Juncker. På mötet antogs 20 principer för ökade sociala rättigheter inom unionen, den så kallade sociala pelaren. Principerna syftar till att ge lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, rättvisa arbetsvillkor och social trygghet.
Med det hamnade sociala frågor högst upp på den europeiska agendan. Flera borgerliga partier, i sällskap av bland andra Svenskt Näringsliv, uttryckte en befogad oro för att de sociala ambitionerna skulle komma att leda till lagstiftning på EU-nivå. ”Alarmistisk retorik”, menade LO. Pelaren och dess principer skulle aldrig bli bindande. ”Det där är en skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor”, kontrade Löfven på sin sida.
När direktivet nu är ett faktum kan man fråga sig om inte regeringen borde ha förstått varthän det barkade. Löfven skrev trots allt själv under en debattartikel som säger att målet i Göteborg var att grundläggande sociala värderingar och prioriteringar ”ska bli djupt förankrade i den Europeiska unionens framtid”. Redan under mötet lovade kommissionen att viljeinriktningen skulle följas av handling. I bakgrunden till onsdagens direktiv, och på presskonferensen där kommissionen presenterade det, hänvisas uttryckligen till de principer som antogs under Sveriges värdskap 2017.
Oavsett kommissionens löften, är direktivets innebörd för Sverige fortsatt oklar. I direktivet står det att arbetstagare ska skyddas av en minimilön, som antingen sätts genom lagstiftning eller genom kollektivavtal. I Sverige omfattas 90 procent av arbetstagarna av kollektivavtal. Vad innebär kommissionens förslag för resterande 10 procent? I slutänden landar tolkningen av regelverket hos EU-domstolen. Deras bedömning behöver på inget sätt vara densamma som kommissionens.
Regeringens inställning till EU:s växande sociala ambitioner har varit naiv. Hanteringen av den sociala pelaren vittnar dessutom om ett märkligt sätt att bejaka svenska intressen i Bryssel. Tragiskt nog har Sverige ofta underlåtit att engagera sig i den europeiska dagordningen och styra den politiska inriktningen. När regeringen väl gör det, är det genom att initiera och stå värd i frågor där Sverige som minst önskar en maktöverföring till EU.
Kanske kan direktivet om minimilöner ge lärdom för framtiden. Dels att inte underskatta EU:s förmåga och fäbless för lagstiftning. Men också att det lönar sig att vara pådrivande. Gärna i frågor där Sverige faktiskt har ett intresse av ett starkare EU-samarbete.
