ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Minimilön är fel väg att gå i Europa

  • Foto: Jean-Francois Badias

LEDARE. Orsaken till att skillnaderna i livsvillkor är stora inom EU är att länderna är olika. Det fixar man inte med enhetliga löner.

I förra veckan publicerade EU-kommissionären Nicolas Schmit, med ansvar för arbete och sociala rättigheter, ett dokument om införande av minimilöner. Tanken har funnits med länge, men konkretiserades 2017 när EU-länderna vid ett toppmöte i Göteborg enades om Den sociala pelaren, som Sverige varit med och drivit. 

Den handlar om social trygghet och rättvisa villkor i arbetslivet, där alltså minimilöner ingår. Det faktum att det kallas ”pelare” ger den politisk tyngd. De andra tre pelarna är den inre marknaden, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 

Aktivismen slår nu tillbaka mot Sverige, för här vill fack och arbetsgivare inte veta av några minimilöner eftersom de anser att systemet skulle underminera den svenska modellen där parterna avtalar fram löner. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson säger att ”Det är på ren svenska korkat”. I delar av södra Europa, framför allt de delar där den fackliga anslutningen är låg, är facken mer positiva. De behöver draghjälp.

En av utgångspunkterna i dokumentet som EU-kommissionen skickade ut 14 januari är att andelen arbetare som inte kan försörja sig på sin lön har ökat från 8,1 till 9,6 procent mellan 2005 och 2018. Det låter ju illa. Men det är ingen ökning i jämförbara tal, utan underlaget har ändrats. Under perioden har en rad nya, fattigare, medlemmar tillkommit. Exempelvis Kroatien, Rumänien och Bulgarien. Men det innebär förstås att fler medlemsländer i nuläget har låga löner.  

Totalt har 22 av 28 EU-länder redan lagstadgade minimilöner, men dessa varierar stort. Bulgarien ligger i botten med motsvarande 3000 kronor brutto per månad. I topp ligger Luxemburg på 21 800 kronor. Mer relevant är att jämföra minimilön i förhållande till nationell medianlön. Då ligger Frankrike högst, på 62 procent av medianlönen. Spanien och Tjeckien ligger i botten på 40 procent. 

Sett till köpkraft ligger Luxemburg högst av länderna med minimilöner. Men de ligger under Danmark, där arbetsmarknadens parter liksom i Italien och Sverige som kommer därefter, förhandlar fram lön. 

Belgien och Malta har den lägsta andelen arbetare som lever på, eller i nivå med, minimilön, runt 2 procent. Portugal och Rumänien har den högsta andelen, 25 procent. Men orsaken till att skillnaderna i livsvillkor är stora inom EU är att länderna är olika. Ett mer väl fungerande, avreglerat näringsliv i växande sektorer skulle ha en mycket mer gynnsam och varaktig total effekt på lönerna i de länder som släpar efter än ett EU-försök att styra dem artificiellt. Det är också tydligt av statistiken att förhandlingar ger högre ersättning än lagstadgade löner.

Man skulle kunna slå sig till ro och säga att frågan om minimilöner är en papperstiger. Ingen har ännu talat om något ”direktiv” som är termen för EU:s mål, eller bindande beslut som kallas ”förordning”, eller ”beslut”. Nicolas Schmit och Ursula von der Leyen vet förstås att EU-fördraget förbjuder överstatlig reglering av löner. Det skulle kräva en ändring av fördraget. Men löner och andra inslag i den sociala pelaren kan på sikt slå igenom utan en fördragsändring om de nya kommissionärerna driver den uthålligt.

Förberedelserna pågår. Schmits dokument nämner att runt 60 procent av den lokala medianlönen, vilket anses i riskzonen för fattigdom, kan vara en referens. Sveriges lägsta löner ligger i dag på runt 70 procent, vilket förklarar varför facken är oroliga över en lönepress nedåt. Då skulle de svenska arbetsmarknadsparternas inflytande undermineras. Framför allt skulle lönerna sättas utifrån fel premisser. En växande ekonomi med framgångsrika företag har råd att betala relevanta löner, som förhandlas fram med den fackliga parten.

Det är tydligt att EU-makthavarnas instinkt fortfarande är att försöka reglera fram välstånd snarare än att se till att kakan växer. Denna instinkt måste bekämpas. Det är ingen tillfällighet att de länder som har de lägsta lönerna är de fattigaste. Tillväxten måste komma först.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer