Minimilön är fel väg att gå i Europa

LEDARE. Orsaken till att skillnaderna i livsvillkor är stora inom EU är att länderna är olika. Det fixar man inte med enhetliga löner.

Foto:Jean-Francois Badias

I förra veckan publicerade EU-kommissionären Nicolas Schmit, med ansvar för arbete och sociala rättigheter, ett dokument om införande av minimilöner. Tanken har funnits med länge, men konkretiserades 2017 när EU-länderna vid ett toppmöte i Göteborg enades om Den sociala pelaren, som Sverige varit med och drivit. 

Den handlar om social trygghet och rättvisa villkor i arbetslivet, där alltså minimilöner ingår. Det faktum att det kallas ”pelare” ger den politisk tyngd. De andra tre pelarna är den inre marknaden, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 

Aktivismen slår nu tillbaka mot Sverige, för här vill fack och arbetsgivare inte veta av några minimilöner eftersom de anser att systemet skulle underminera den svenska modellen där parterna avtalar fram löner. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson säger att ”Det är på ren svenska korkat”. I delar av södra Europa, framför allt de delar där den fackliga anslutningen är låg, är facken mer positiva. De behöver draghjälp.

En av utgångspunkterna i dokumentet som EU-kommissionen skickade ut 14 januari är att andelen arbetare som inte kan försörja sig på sin lön har ökat från 8,1 till 9,6 procent mellan 2005 och 2018. Det låter ju illa. Men det är ingen ökning i jämförbara tal, utan underlaget har ändrats. Under perioden har en rad nya, fattigare, medlemmar tillkommit. Exempelvis Kroatien, Rumänien och Bulgarien. Men det innebär förstås att fler medlemsländer i nuläget har låga löner.  

Totalt har 22 av 28 EU-länder redan lagstadgade minimilöner, men dessa varierar stort. Bulgarien ligger i botten med motsvarande 3000 kronor brutto per månad. I topp ligger Luxemburg på 21 800 kronor. Mer relevant är att jämföra minimilön i förhållande till nationell medianlön. Då ligger Frankrike högst, på 62 procent av medianlönen. Spanien och Tjeckien ligger i botten på 40 procent. 

Sett till köpkraft ligger Luxemburg högst av länderna med minimilöner. Men de ligger under Danmark, där arbetsmarknadens parter liksom i Italien och Sverige som kommer därefter, förhandlar fram lön. 

Belgien och Malta har den lägsta andelen arbetare som lever på, eller i nivå med, minimilön, runt 2 procent. Portugal och Rumänien har den högsta andelen, 25 procent. Men orsaken till att skillnaderna i livsvillkor är stora inom EU är att länderna är olika. Ett mer väl fungerande, avreglerat näringsliv i växande sektorer skulle ha en mycket mer gynnsam och varaktig total effekt på lönerna i de länder som släpar efter än ett EU-försök att styra dem artificiellt. Det är också tydligt av statistiken att förhandlingar ger högre ersättning än lagstadgade löner.

Man skulle kunna slå sig till ro och säga att frågan om minimilöner är en papperstiger. Ingen har ännu talat om något ”direktiv” som är termen för EU:s mål, eller bindande beslut som kallas ”förordning”, eller ”beslut”. Nicolas Schmit och Ursula von der Leyen vet förstås att EU-fördraget förbjuder överstatlig reglering av löner. Det skulle kräva en ändring av fördraget. Men löner och andra inslag i den sociala pelaren kan på sikt slå igenom utan en fördragsändring om de nya kommissionärerna driver den uthålligt.

Förberedelserna pågår. Schmits dokument nämner att runt 60 procent av den lokala medianlönen, vilket anses i riskzonen för fattigdom, kan vara en referens. Sveriges lägsta löner ligger i dag på runt 70 procent, vilket förklarar varför facken är oroliga över en lönepress nedåt. Då skulle de svenska arbetsmarknadsparternas inflytande undermineras. Framför allt skulle lönerna sättas utifrån fel premisser. En växande ekonomi med framgångsrika företag har råd att betala relevanta löner, som förhandlas fram med den fackliga parten.

Det är tydligt att EU-makthavarnas instinkt fortfarande är att försöka reglera fram välstånd snarare än att se till att kakan växer. Denna instinkt måste bekämpas. Det är ingen tillfällighet att de länder som har de lägsta lönerna är de fattigaste. Tillväxten måste komma först.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Innehåll från ForenaAnnons

Forena vill göra privat pensionssparande förmånligt – för alla

Bildtext: Anders Johansson, förbundsordförande Forena
Bildtext: Anders Johansson, förbundsordförande Forena

Pensionsnivåerna sjunker för varje årskull som går i pension. Tjänstepensionen har blivit en nödvändighet snarare än en guldkant på ålderns höst, men detta till trots saknas stimulansåtgärder som uppmuntrar och underlättar för privat pensionssparande. Det vill försäkringsbranschens fackförbund Forena ändra på. 

Pensionerna är en kärnfråga för det svenska samhället, oavsett politisk hemmahörighet. I takt med att befolkningen åldras och att pensionssystemet inte täcker upp i den mån som var avsett, riskerar vi att hamna i en framtid där våra äldre tvingas förlita sig på bidrag för att ens överleva.

– Hela 450 000 anställda saknar tjänstepension. Samtidigt arbetar runt 500 000 kvinnor deltid, 120 000 personer är småföretagare och vi har stor inflyttning. Vi pratar om över en miljon människor som behöver få chansen att spara ikapp, säger Forenas förbundsordförande, Anders Johansson.

Ett ointresse kring förändring

Det är dock en komplex fråga. I dag premieras till exempel företagare med förmånliga skatteregler för att avdrag vad gäller avsättning till tjänstepensionen. Yrkesverksamma som tjänar över 45 000 i månaden kan löneväxla förmånligt, men för 90 procent av dem som jobbar ges inga förmåner. 

– Det är överraskande att politikerna är så ointresserade av att förändra situationen. Istället gömmer de sig bakom Pensionsgruppens oantastlighet och ser en konflikt mellan subventionerat pensionssparande och konsumtion för tillväxt. Därtill finns en missuppfattning om att subventioner bara skulle leda till ökat pensionssparande hos höginkomsttagare, något som inte alls stämmer.

Tre reformförslag

Anders, som själv har lång erfarenhet från försäkringsbranschen, konstaterar att det i realiteten finns ett stort intresse från svenskarna att pensionsspara, men att de reducerade avdragsmöjligheterna har satt käppar i hjulet för andra.

– Därför presenterar vi tre reformförslag; till att börja med borde det införas matchat sparande, där staten matchar en viss procent av allt man månadssparar. Det är enkelt och man kan delta på den nivå man väljer själv.

Det andra förslaget är att öppna möjligheter för att man själv ska kunna göra insättningar till premie- och tjänstepension. Infrastrukturen för en sådan här modell finns redan i många andra länder och fungerar väl.

 – Det tredje förslaget är att låta äldre som säljer sina bostäder få omvandla reavinsten till livränta. Då får pensionärer pengar som förstärker pensionen samtidigt som vi ökar rörligheten på bostadsmarknaden.

Mycket på agendan

Medan pensionerna är en central fokuspunkt för Forena arbetar fackförbundet hårt även med en mängd andra sakfrågor. Högaktuellt just nu är exempelvis förhandlingarna mellan Svenskt näringsliv, LO och PTK kring LAS, omställningsfrågor och A-kassefrågor. 

– Förhandlingarna beräknas vara klara i slutet av september och det är mycket spännande. Vi berörs förvisso inte direkt av diskussionerna, men kommer ändå att påverkas av resultatet. Nu i oktober påbörjar vi också våra löneförhandlingar, så det finns mycket på agendan, avslutar Anders.

FAKTA OM FORENA

Forena är försäkringsbranschens fackförbund. Vi jobbar för ett tryggt och utvecklande arbetsliv för anställda inom försäkring och finans. Våra medlemmar finns inom alla yrkesroller på försäkringsbolag, banker som ägs av försäkringsbolag och hos försäkringsförmedlare. Forena är det största facket bland akademiker och chefer i försäkringsbranschen och vi ansluter studenter, yrkesverksamma och chefer. 

Läs mer om Forena

Mer från Forena

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Forena och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?