1515
Annons

Miljöpartiet förtjänar låga siffror

LEDARE. Bilden av ett handlingskraftigt ledarskap under coronakrisen har varit ett stort lyft för Socialdemokraterna. Det är en framgång som på intet sätt smittat av sig på den andra regeringshalvan - det allt mer marginaliserade Miljöpartiet.

LÅGA SIFFROR. Miljöpartiets dåliga siffror, både vad gäller stödet för partiet och språkrören, förvånar inte.
LÅGA SIFFROR. Miljöpartiets dåliga siffror, både vad gäller stödet för partiet och språkrören, förvånar inte.

Samtidigt som Socialdemokraterna får ett väljarstöd på 29 procent i DN/Ipsos aprilmätning, klarar Miljöpartiet knappt riksdagsspärren med sina 4 procent. Medan förtroendet för Stefan Löfven rusat till 44 procent, återfinns språkrören Isabella Lövin och Per Bolund i botten med 14 respektive 13 procent.

Det låga stödet förvånar inte. Tillfällena när Miljöpartiet hamnat fel är många, inte minst de gånger partiets näringsfientlighet har skinit igenom. Fadäserna från de senaste månaderna är flera.

Per Bolund hävdade i Di (30/3) att slopade utdelningar borde gälla alla företag, inte bara de som nyttjar systemet med korttidspermitteringar. Senare (Di 17/4) efterfrågade han buffertkrav i näringslivet för att företag ska kunna klara av kriser - som i dagsläget innebär en tillintetgjord efterfrågan.

Men vad som måste svida än mer är att samtidigt som miljö och klimat blir en allt mer uppmärksammad politisk fråga, växer skaran som tvivlar på att Miljöpartiets politik är den bästa lösningen.

DN/Ipsos visar att partiets förtroende i frågan har rasat med två tredjedelar på sex år, från 62 procent i juni 2014 till 20 procent i april 2020. Ipsos opinionsanalytiker menar att fallet ”saknar motsvarighet”.

Sedan Miljöpartiet för första gången tog plats i en regering 2014 har deras politik blivit prövad i skarpt läge. Det har knappast varit till partiets fördel. Flera utvärderingar pekar på en dyr och ineffektiv symbolpolitik, som därtill gynnar välbeställda till priset av en låg miljö- och klimatnytta.

Klimatångestterapi och subventionerade elbilar som i stället går på export är exempel på föga förtroendeingivande inslag i klimatarbetet. Den nyligen införda plastpåseskatten är snarare en kassako för staten än ett ärligt försök att minska mängden plast i naturen.

Den här verkligheten verkar dessvärre gå partiet förbi. I SvD (5/3) skriver Isabella Lövin och Per Bolund att ”vår tid är nu”. Den självkritik som de tidigare språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin idkade 2016 - att partiet uppfattas som verklighetsfrånvänt - är inte mindre sann i dag.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

En höjd skatt leder inte till att en annan sänks

Fastighetsskatten tycks ha evigt politiskt liv. Trots att ingen av de potentiella regeringsbildarna påstår sig vilja ha en återinförd eller höjd fastighetsskatt har den blivit den mest omdiskuterade skattefrågan så här i början av valrörelsen.

FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.
FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.Foto:Fredrik Sandberg

Det började med att Moderaterna lät producera en valaffisch med budskapet att de fyra partierna till höger är överens om att inte återinföra eller höja fastighetsskatten - och underförstått att partierna på vänstersidan inte är överens om den saken.

Detta retade upp Socialdemokraterna som anklagade Moderaterna för fulspel - S vill inte alls återinföra eller höja fastighetsskatten, var svaret. (Detta trots att flera distrikt samt LO vill det.)

Bakgrunden är välkänd. Alliansregeringen avskaffade den dåvarande fastighetsskatten, och ersatte den med en ”kommunal fastighetsavgift”. Denna har ett tak, vilket gör att vänsterfolk brukar kalla skatten ”regressiv”, alltså att det är en mindre andel fastighetsavgift på dyra villkor än på billigare.

Ekonomskrået brukar förorda fastighetsskatt. Det beror på att det är en skattebas som är stabil, där skatten inte skadar ekonomins funktionssätt så mycket. En fastighetsskatt anses rättvis då den inte går att planera bort på samma sätt som en del andra skatter. Det finns också bostadspolitiska argument, om att det är för hög beskattning vid flyttning och för låg beskattning på den som bor kvar, vilket försämrar rörligheten på marknaden.

De som förordar fastighetsskatt brukar anse att detta ska ingå i en större skattereform, då man alltså överväger hela skattemixen för att göra den mer optimal eller enhetlig. 

På fredagsmorgonen medverkade professor Lars Calmfors i Sveriges Radio och argumenterade för fastighetsskatt. Han sa dock att han inte trodde att ”det politiska systemet” kommer ”att klara av” att införa en fastighetsskatt.

Den omständighet som ekonomerna ofta glömmer bort, legitimitet, är dock ingen detalj. Om människor är djupt negativa till en viss skatt är det en realitet. Vänsterpartiet, som uttryckligen vill återinföra fastighetsskatten, lockar färre än var tionde väljare.

Det finns ett moraliskt problem i fastighetsskatten – varför ska staten ha ökad skatt för att man själv bygger ut och förädlar sitt hus? Varför ska skatten öka för att grannen säljer? Varför ska man beskatta en icke-likvid tillgång?

Därutöver finns ett trovärdighetsproblem beträffande ett vanligt argument för fastighetsskatten. Det handlar om att skatten på arbete skulle sänkas för att väga upp den höjda fastighetsskatten. På torsdagen argumenterade Dagens Nyheter för att fastighetsskatten skulle återinföras och att skatten på arbete ska ned. Men i ledartexten fanns ingen vägledning om på vilket sätt inkomstskatten ska sänkas. Det är så det brukar vara – det är viktigare att argumentera för den höjda skatten än att precisera sänkningen.

Så är det också med idén om att en stor skattereform behövs. I januariavtalet fanns det med en sådan punkt, om en reform som skulle åstadkomma så mycket att den blev omöjlig. Och det blev inte ens en utredning om saken.

Några tidigare skattereformer har blivit historiska, men det innebär inte att det är ett bra lösning för framtiden. Ordet förknippas med att en skattereform ska genomföras över blockgränsen - och väljarna skulle därmed berövas möjligheten att ta ställning i en av de viktigaste politiska frågorna.

Tanken om en skattereform indikerar också att det skulle vara något allvarligt fel på det nuvarande systemet. Och visst är skatterna höga i Sverige, särskilt på arbete och på risktagande. Men samtidigt är en rad skadliga skatter avskaffade, som arvsskatten och förmögenhetsskatten. I en stor skattereform är risken att dessa förödande skatter kommer upp på bordet igen.

Allmänt sett finns det anledning att vara skeptisk mot skatteväxling, alltså att en höjning på ett ställe ska leda till en sänkning på annat håll. Hur har det gått med ”den gröna skatteväxlingen”? Politikerna höjde miljöskatterna men glömde bort den andra vågskålen, att sänka skatten på arbete.

Svenska skatter är redan höga. De tas ut delvis på fel saker. Skatternas utformning bör ses över. Och de bör sänkas generellt. Att sänka skattesatserna behöver inte innebära minskade skatteinkomster för staten - tvärtom. När det går bra för Sverige kommer goda skattepengar in till de gemensamma behoven.

Men när någon börjar diskussionen med att berätta vilka skatter som ska höjas ska man inte lita på att det verkligen blir någon sänkning i andra änden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera