Man tror knappt sina ögon. En organisation som successivt har förlorat medlemmar och på kort tid tappat formell makt flyttar sig nu bort från något som skulle kunna likna en mittfåra i politiken och gör sig irrelevant för stora delar av den arbetande befolkningen.
Varför skulle exempelvis en industriarbetare tycka att det är en fantastisk idé att villan blir dyrare, att det blir dyrare att anlita en hantverkare, att inkomstskatten höjs, att sparandet i aktier blir betydligt mindre förmånligare och att det återigen ska bli en mardröm att göra bouppteckning när arvsskatten återinförs? Och allt detta på mycket oklara grunder.
LO talar om rättvisa och om en underfinansierad välfärd. Till sin hjälp tar man låtsassiffror som ”350 miljarder kronor i lägre skatteintäkter” sedan 1990. Naturligtvis har inte skatteintäkterna minskat de senaste 30 åren, utan de har ökat kraftigt tack vare en enastående tillväxt i industri- och innovationslandet Sverige. Men LO:s mål i den ekonomiska debatten tycks inte heller vara folkbildning utan fördunkling.
Rot- och rutavdragen ska tas bort, alla kapitalinkomster ska beskattas med 35 procent antingen det är aktiesparande eller villaförsäljning, investeringssparkonton ska bort.
Fastighetsskatten ska återinföras men kunna begränsas mot övriga inkomster (följd: När man får en löneförhöjning stiger villaskatten). Om man under tre år ger bort mer än 50.000 kronor ska det gåvobeskattas. Var så säkra, LO har inte missat någon skatt.
Vad lever de i för värld?
LO:s medlemsantal har minskat stadigt de senaste decennierna med undantag av något enstaka år. Till detta ska läggas den djupa sprickan rakt genom LO som blev tydlig i samband med förhandlingarna om arbetsrätten i fjol. LO-facken Kommunal och IF Metall, stora kärnförbund, anslöt sig till tjänstemännen i PTK om ett nytt avtal om anställningsskyddet. Därmed omfattas tre fjärdedelar av Sveriges arbetsliv. Resten av LO stod kvar, utanför.
Organisationen LO, alltså överbyggnaden med borg på Norra Bantorget, är illa ute. LO har tappat sin funktion som förhandlingspart i de stora övergripande frågorna som arbetsrätt. De årliga löneförhandlingarna blev LO och andra centralorganisationer av med för länge sen.
Arbetsrätten har LO alltså inget att säga till om längre, inte om lönerna. Och det i särklass viktigaste lönesamarbetet sedan 25 år är Industriavtalet – där är tre LO-förbund med men inte själva LO.
För en facklig organisation utan formell makt gäller det att höja rösten. Det är en bra bit kvar till Frankrike, där organisationsgraden är så låg att mer eller mindre militanta strejker är vad som återstår. Men riktningen vänsterut är tydlig för LO.
Vinnarna är de stora fackliga organisationerna som Unionen på tjänstemannasidan, Kommunal och IF Metall, som har förstått vad som behövs för att vara relevant för sina medlemmar.
Så tro inte att det är Sveriges arbetarrörelse som talar när det produceras rapporter i LO-borgen.
