Propositionen lämnades över förra veckan och röstas preliminärt om den 22 mars. Först när den är godkänd i riksdagen, och samtliga Natoländer gett klartecken, kan vi ta steget in som fullvärdiga medlemmar i försvarsalliansen.
Att Miljöpartiet avser att rösta nej förvånar ingen. Oavsett om det gällt koranbränningar eller upphängda dockor har partiet det senaste året inte missat en chans att genom sin retorik alliera sig med dem som söker att undergräva Sveriges Natoanslutning, nästan som saboterande aktivister.
I Ekots lördagsintervju säger Miljöpartiets språkrör Per Bolund att de bland annat vill se ett förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Ett förbehåll som överbefälhavare Micael Bydén menar enbart skulle skapa friktion och problem redan innan vi är medlemmar. Helt i onödan dessutom, eftersom utplacering av kärnvapen är ett suveränt nationellt beslut.
I likhet med andra nordiska länder ser inte heller regeringen skäl till kärnvapen på svensk mark i fredstid. Men likväl består Natos framgång i att avskräcka från militärt angrepp och bevara fred delvis i hotet om kärnvapen. Att det finns där är viktigt, speciellt när Ryssland trappat upp sin retorik.
Miljöpartisterna är också kränkta för att varken de eller Vänsterpartiet fick delta på ett partiledarmöte med Natochefen Jens Stoltenberg. Ett problem, påpekar de, eftersom Miljöpartiet suttit i regering i två mandatperioder och kan komma att sitta med även i nästa regering.
I sammanhanget låter det mer som ett hot. För om Miljöpartiet fick bestämma skulle Sverige inte gå med i Nato. När Bolund beskriver Natoprocessen som ett ”haveri” kan man därför försöka föreställa sig hur det skulle ha sett ut om det inte hade blivit ett borgerligt regeringsskifte.
Om allt går vägen kan både Sverige och Finland bli Natomedlemmar vid toppmötet i Vilnius i juli. Till dess, eller när än det blir, är Natofientliga partiers avsaknad av inflytande i regering och de pågående förhandlingarna en av de enskilt viktigaste tillgångarna för svensk Natoanslutning.
