ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Makten tar olidligt lätt på regeringsformen

  • Foto: Anders Wiklund/TT

LEDARE. C och S har sedan valrörelsen 2018 oupphörligt talat om behovet av att värna demokratin och de institutioner den vilar på. Plötsligt är det oväsentligheter. Man viftar bort sakfrågan och anklagar moderaterna för politisering. 

På tisdagen röstade riksdagen med knapp marginal nej till en misstroendeförklaring mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hennes hantering av Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. Det var Moderaterna som väckte frågan, och de fick med sig KD, L och SD. Men utan Centerpartiets röster fick de inte majoritet. För ett år sedan hade Annie Lööfs parti röstat för ett misstroende utan att blinka. Men det var innan Januariöverenskommelsen med regeringen. 

Inför omröstningen redogjorde varje parti för bevekelsegrunderna för sitt ställningstagande. Centerpartiets vice ordförande Anders W Jonsson hade det jobbigt, eftersom han skulle motivera varför partiet lade ned sina röster i en fråga där han själv tidigare konstaterat att Ann-Marie Begler sparkats av partipolitiska skäl. ”Kvalificerat trams” kallade han i april 2018 Strandhälls förklaringar.

Så Jonsson vred sig och krumbuktade sig och led. Han gav historiska fakta om tidigare misstroendeomröstningar och fick det till att misstroenden är något dåligt snarare än ett viktigt renhållningsverktyg för riksdagen. Han verkar ha glömt att C senast 2017 hotade regeringen med misstroende för att stoppa ett par skattehöjningar.

Jonsson höll med om att Annika Strandhäll hanterat frågan bristfälligt. Att KU sannolikt kommer kritisera henne. Att Begler var en kompetent myndighetschef. Men dessa misstag var inte var allvarliga nog för att rösta för ett misstroende mot ministern. Centern har alltså bestämt sig för att det inte är något problem att regeringen offrar Begler när det uttalade politiska målet, att få ned sjuktalen, för enskilda människor får effekter som regeringen varken kunde eller ville försvara under ett valår.

C och S har sedan valrörelsen 2018 oupphörligt talat om värderingar och behovet av att värna demokratin och de institutioner den vilar på. Plötsligt är det oväsentligheter. Man viftar bort sakfrågan och anklagar moderaterna för politisering. 

Saken är att regeringen bestämmer vad myndigheter som Försäkringskassan ska göra, men dessa bestämmer själva hur de tillämpar lagen och genomför direktiven. Regeringen har makten och ansvaret att tillsätta och avsätta generaldirektörer. Men när man som Annika Strandhäll avsätter en generaldirektör med omedelbar verkan krävs enligt Lagen om offentlig anställning (LOA) ”synnerliga skäl”. Några sådana har inte redovisats. 

Misstanken att Begler utnyttjats i det politiska spelet stärks av att Strandhäll har ändrat sin historia. När Begler fick sparken för ett år sedan fanns ingen kritik. Men när ministern förhördes i KU för ett par veckor sedan uppgav hon att Begler inte fungerade. Strandhäll har alltså ljugit, i värsta fall i KU, vilket är ytterligare skäl att avsätta henne.

På måndagen, innan C bestämt hur de skulle rösta, gjorde statsminister Stefan Löfven ett sista desperat, lätt paternalistiskt, försök att rädda sin minister. ”Annika Strandhäll är en av dem som möter mest hat på sociala medier. Det är den hatsvansen som kommer dansa och dricka champagne om en sådan här oseriös kampanj skulle lyckas” sa han till SVT Nyheter. SD:s Henrik Vinge kontrade i samband med riksdagens omröstning med att om det är de utförsäkrade Löfven syftar på så har de inte råd med champagne.

Slutsatsen av statsministerns uttalande är annars att man inte kan ge kvinnor höga positioner, eftersom det inte går att utkräva ansvar därför att hatarna då får bränsle och kvinnorna måste skyddas. Han vill inte se allvaret i misstroendet.

Hanteringen av fallet Ann-Marie Begler visar en bristande respekt för myndigheterna hos regeringen, men även hos V och C. För att det inte ska bli en ny praxis att det inte är så farligt att sparka generaldirektörer av politiska skäl bör transparensen öka. Varje regering måste framöver noga motivera sina skäl när de avsätter en myndighetschef. I grunden handlar det om att följa LOA och regeringsformen där det finns bestämmelser (1 kap. 9 §) om lika behandling, saklighet och opartiskhet, objektivt godtagbara skäl. 

Annars får Sverige en ängslig kår av statliga tjänstemän som lyhört böjer sig när politikerna viskar i vinden. Det gör inte att statsförvaltningen fungerar bättre. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer