ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Macron har oväntat svaga liberala reflexer

  • MAKT. Emmanuel Macron vill öka den europeiska överstatligheten för att minska folks rädsla för europeisk övermakt. Det är helt fel slutsats av brexit. Foto: John Thys

Att hävda att ”Europa aldrig har varit i lika stor fara” kan möjligen tillskrivas den franska presidentens relativa ungdom, men tonläget är tidstypiskt för den hysteri som ser ut att prägla valkampanjerna fram till EU-valet i maj.

Emmanuel Macron, som på tisdagen publicerade sitt valmanifest i ett trettiotal europeiska tidningar, är en rädd politisk ledare. Han är rädd för sina politiska konkurrenter, han är rädd för ”stormakterna”, för de digitala jättarna, den finansiella kapitalismen, för hat på internet, för ryssarna, för Brexit och för status quo i Europa-samarbetet.

Han anser att han delar dessa rädslor med de europeiska folken och för att minska rädslan föreslår han ett batteri av överstatliga satsningar, europeiska förbud, regleringar och övervakning.

En ny ”europeisk byrå” ska skydda staternas valprocesser mot manipulationer, förbjuda politiska partier att ta emot bidrag från utlandet och förbjuda hat på internet. En ”europeisk asylbyrå” ska utforma en och samma asylpolitik som ska gälla överallt och länder som inte vill ta emot flyktingar ska kastas ut från Schengen. En ”europeisk klimatbank” ska finansiera den ekologiska omställningen. Det europeiska innovationsrådet ska gå i spetsen för ”teknologiska omvälvningar”. Och alltsammans ska beslutas i höst på en ”Konferens för Europa”.

Macron har inte bara problem med sin historiesyn utan också med sina liberala reflexer.

Har den franska presidenten hört talas om USA:s stöd till Frankrike för att hålla ute kommunisterna, till tyska CDU för att konsolidera demokratin i Västtyskland, till italienska Kristdemokrater för att om möjligt göra detsamma i Italien eller till den västeuropeiska studentrörelsen under kalla kriget? Eller de svenska partibidragen till likasinnade partier i andra länder? Eller för den del George Soros viktiga stöd till demokratiska krafter? Ett fritt partiväsende ska självklart kunna ta stöd i ett internationellt samarbete.

Har den franska presidenten förstått innebörden av EU-utvidgningen i början av 2000-talet? Att väva in Centraleuropa i det europeiska samarbetet var det enskilt viktigaste europeiska bidraget till att säkra freden efter det kalla krigets slut. Alternativet till polskt eller ungerskt EU-medlemskap är utvidgat ryskt inflytande. Att vilja kasta ut länder i öst med hänvisning till migrationspolitiken är inte bara demokratiskt tveksamt utan också geopolitisk dårskap. Att en stat vill ha kontroll på vilka som bosätter sig i landet är ganska naturligt och inte ett hot mot den europeiska civilisationen. Att ständigt hota Polen och Ungern med uteslutning är däremot att äventyra Europa.

Har den franska presidenten egentligen lyssnat på vad britterna sa under sin olycksaliga folkomröstning om EU-medlemskapet? Att underkänna ett demokratiskt val och en demokratisk process med att britterna lockades av lögner och utländska påverkanskampanjer är att leva i förnekelse. De viktiga argumenten i folkomröstningen var motstånd mot den historiskt stora invandringen från östländerna (vilket bland andra Frankrike motsatte sig men Storbritannien tillät), dels EU:s strävan efter en ”ständigt fördjupad union”, vilket många ansåg skulle undergräva brittisk demokrati.

Britterna är inte ensamma om dessa stämningar. De är starka i stabila demokratier som Frankrike, i hela Skandinavien och alltmer i Tyskland. Att i ett sådant läge kasta ut länder som inte lyder den ”europeiska asylbyrån” och ropa efter ännu fler tvingande europeiska mekanismer är helt fel slutsats.

Den tidigare tyska utrikesministern Joschka Fischer, som var en sant receptiv europeisk politiker, förstod redan vid millennieskiftet hur vägen fram efter euron såg ut. Han talade om behovet av ”Finalität”, en slutpunkt då grundfundamentet i det europeiska samarbetet blev färdigt och låg fast. I praktiken har vi nått dit. Unionen fungerar med Lissabonfördraget. Status quo är inget hot, tvärtom en garant för att få folk med sig, kanske till och med det brittiska.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies