1515
Annons

M ska inte vara ett dieselparti

En vanlig entré för besökare till Stockholm är den så kallade Järnvägsparken mellan Centralen och vattnet ner mot Riddarfjärden. Om man har anlänt till staden med tåg eller pendeln från Arlanda och ska besöka Gamla stan, regeringskvarteren, Riksdagen, Högsta domstolen eller promenera till Söder, går man här, eller snarare hukar här.

GÅTT I BARNDOM. Städernas ekonomi har förändrats och de är alltmer beroende av att erbjuda god livsmiljö och ren luft. Det är skälet till att miljözoner diskuteras över hela världen. Ett blivande regeringsparti som M bör vara för.
GÅTT I BARNDOM. Städernas ekonomi har förändrats och de är alltmer beroende av att erbjuda god livsmiljö och ren luft. Det är skälet till att miljözoner diskuteras över hela världen. Ett blivande regeringsparti som M bör vara för.Foto:Claudio Bresciani/TT

Allt är förfallet, stenläggningen är ihopsjunken, de gråmålade metallstaketen och skyltarna för gångtrafikanter flagnar och över huvudet dånar trafiken från Centralbron och infartslederna till Klaratunneln. Betongpelarna används med stor självklarhet och dygnet runt som latrin. Mosaiken i 1970-talskonsten "Stiliserad park", av Olle Nyman, har fallit av. Bänkarna innanför den föreställda bersån av betong och sten med utsikt över Centralbrons flank där vägdammet från 130 000 fordon om dygnet rinner ner är klokt nog alltid tomma.

Det senaste försöket att piffa upp platsen är Jan Håfströms mr Walker som i sju meter och två ton aluminium med kraftfullt språng försöker fly söderut. Man förstår honom.

Den 50 meter långa sträckan är Sveriges fulaste plats, vilket är en prestation med tanke på läget vid vattnet. Om man har till uppgift att bekymra sig för Sverigebilden bör man börja här.

Järnvägsparken är också ett symboliskt katastrofområde för bilens roll i staden. Fram till 1950-talet fanns här en riktig park vars syfte var att binda samman Centralstationen med stadskärnan. Sedan byggdes motorvägen genom Gamla stan.

Kritiken mot bilens funktion i staden är i Sverige i dag en klar vänsterfråga. Debattens fokus kan skifta från gågator, motorvägsprojekt, cykelfiler, hastighetsbegränsningar, mer kollektivtrafik till luftkvalitet, men den politiska motsättningen består: vänstern är skeptisk till bil, högern är för. Det finns genant glasklara socioekonomiska förklaringar, men också kopplingar till vad som traditionellt driver tillväxt. Bil och bilinfrastruktur är bra för ekonomin.

Detta håller dock på att ändras.

Just nu ligger fokus på dieselbilarna. Över hela världen har större och mindre städer aviserat förbud eller begränsningar för att minska dieselmotorernas utsläpp av mikropartiklar och kväveoxider och få bättre stadsluft. Har amerikanska och kontinentaleuropeiska borgmästare blivit tillväxtfientliga miljöpartister? Står Moderaterna i Stockholm hjältemodigt ensamma i kampen mot en lömsk internationell sammansvärjning som vill strypa friheten och marknadsekonomin?

Nej, men städernas ekonomi har ändrats och ny teknik är på väg in.

En stad som Seattle, som ledarsidans Frida Wallnor rapporterade ifrån i lördags, är helt beroende av ett ständigt inflöde av talanger för att försörja stadens tjänsteindustriella jättar, främst Microsoft och Amazon. Då behövs självklarheter som en fungerande bostadsmarknad men i allt högre grad också ett gott rykte som livsmiljö. Folk över hela världen är bokstavligen dödligt trötta på att andas dålig luft. Därför är politiska initiativ för bättre luftkvalitet inte bara bra i sig utan också en klar moderniseringsmarkör som ökar fastighetsvärdena. Urbana opinioner är i hög grad gröna opinioner och de fångas upp av såväl höger som vänster. Det är ingen slump att en receptiv person som Arnold Schwarzenegger omvandlade sitt engagemang i republikanerna till ett grönt mandat. Han är den mest gröne guvernör Kalifornien har haft.

Det är heller ingen slump att bilindustrins företrädare är försiktigt positiva till miljözonstänkandet. Bil Swedens reaktion. De välkomnar den svenska regeringens initiativ, framhåller behovet av tillräckligt långa omställningstider och att utsläppskraven ska vara teknikneutrala, men man förstår att miljözoner i Stockholm är bra för fordonsindustrin, att de till och med kan vara ett stöd i teknikomvandlingen till eldrift.

Och det är heller ingen slump att världens järnvägsmarknad varje år slår rekord. Järnvägen och diesel-förbuden är en del av samma stadsekonomi. Folk flyttar till stan i varje världsdel och med dem byggs järnvägen ut. Inget annat transportslag kan på så minimal yta forsla så mycket människor som tåg. Städer som byggs med rälsbunden trafik som bas kan byggas tätare, mer effektivt och de blir bättre livsmiljöer jämfört med städer som domineras av bil.

Likadant är det med städer som binder ihop sig med tåg. De får utsläppsfria högeffektiva transporter från centrum till centrum och slipper flygets och bilens ledtider. Därför är snabba tåg just nu den urbana miljöns mest tydliga framtidsdröm, särskilt i Europa, och därför projekterar tyska, franska, holländska, brittiska och danska borgmästare nya stationsområden med blixtsnabba förbindelser till metropolerna.

De svenska borgmästarna i Malmö, Göteborg och Jönköping tänker likadant, men sedan är det stopp. I Stockholm tvivlar Socialdemokraterna och Moderaterna har gått i barndom med kampanj för diesel och nej till snabba tåg. Att Socialdemokraternas reformkraft är sinande vet vi, men de kan ändra sig. Moderaternas ställningstaganden är dock tydliga. Det är svårt att just nu tänka sig en mer bakåtsträvande kombination. Tänk om.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Att vårda demokratin

På måndagen samlas den nya riksdagen efter valet. En talman ska väljas, utskottsplatser fördelas, utskottsordföranden ska utses och en rad ledamöter till internationella organ ska tillsättas.

MAKT. Även vi som står utanför den politiska processen och skildrar den har ett ansvar för demokratiska normer.
MAKT. Även vi som står utanför den politiska processen och skildrar den har ett ansvar för demokratiska normer.Foto:Fredrik Sandberg /TT

Av förhandsbeskeden att döma kommer Sverigedemokraternas ledamöter för första gången behandlas som likar. Fram tills nu har SD fått vara med ibland och ibland inte.

Även i regeringsbildningen är SD för första gången ett parti bland andra. Valen 2014 och 2018 gav en högerlutad riksdag men en vänsterregering eftersom de övriga högerpartierna inte ville och sedan inte kunde enas om att ta makten med hjälp av SD.

2022 års val gav också en högerlutad riksdag och vi får nu rimligen en högerorienterad regering. Det är en framgång för den parlamentariska demokratin men också ett stort ansvar för L, M, KD och SD.

Den oro som genom åren har funnits för vad SD:s inflytande innebär finns kvar och allt kan inte avfärdas som vänsterns maktpropaganda. SD har ett främlingsfientligt förflutet och väcker misstänksamhet. Även om nuvarande partiledning har visat allvar med en ny inriktning är det ovanligt många företrädare för just SD som låter som rasister. Ingen kan säga att SD i dag är samma parti som 1986 eller 1996 men partiets historia är djupt problematisk och SD har därför ett särskilt ansvar för att ingjuta säkerhet hos hela befolkningen.

Om partiet kommer att vara en del av regeringsunderlaget i riksdagen innebär det ett nytt ansvar och helt andra krav på uppträdande. De radikala nätpublikationer som drivs av partiet måste läggas om eller läggas ned.

Ledamöter för partiet har också ett ansvar för att hålla sig till etablerade demokratiska traditioner, till exempel respekt för mediernas roll. Om man vill vara med och ta ansvar måste man tåla att ansvar utkrävs. Om man vill ha makt måste man tåla och medverka till att makt kan granskas och svara på frågor - också mindre begåvade.

Men vi som står utanför hela processen och skildrar den har också ett ansvar för demokratiska normer. Medierna är aldrig en perfekt spegel av verkligheten men de bör ha som ambition att inte sprida felaktiga föreställningar, särskilt sådana som på djupet kan oroa delar av befolkningen och omvärlden, och i alla fall förhålla sig till observerbara fakta och söka kunskap.

Det finns till exempel inte något som tyder på att den nuvarande regeringsbildningen orsakar ett uppflammande våld mot minoriteter i Sverige, vilket bland andra DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki starkt varnar för då ”rasister fått uppbackning av valresultatet” (DN 17/9). Hon har en viktig post, hennes ord väger tungt och om hennes utsaga är sann vore det förfärligt. Men än så länge är det mer hennes varningar som oroar än verkligheten. Hon bidrar till att skapa en bild av att nazister tagit makten i Sverige och att minoriteter som svenska judar ”packar väskorna”. Men stämmer det? Vilka belägg finns det för en så allvarlig beskrivning av vad som händer? Är inte de politiska preferenserna bland svenska judar mycket mer blandade, något Naomi Abramowicz vittnade om i Expressen 22/9?

En annan eftervalsdebatt som har fått stort utrymme är hotet mot public service efter att riksdagsledamot Björn Söder (SD) twittrat om behovet av en stor reform efter att ha tittat på Aktuellt. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (18/9) och DN:s kulturchef Björn Wiman (13/9) tar tweeten till intäkt för att den politiska utvecklingen i Sverige utgör ett akut hot mot den fria journalistiken. De är tunga publicister med stort förtroende och det skulle vara förfärligt om deras utsaga vore sann.

Men det viktiga som har hänt i frågan är att alla partier, inklusive SD, till slut kunde enas i den stora public service-utredningen från 2018 ”En oberoende public service för alla”. Det är en stor sak och en stabil grund som public service-cheferna välkomnade. Public service finns inte nämnt i SD:s valplattform eller valmanifest. Om den tillträdande regeringen avser att ta initiativ i någon mediepolitisk fråga är det lika legitimt som när den avgående gjorde det. Men det finns inga observerbara relevanta fakta som talar för ett politiskt hot mot oberoende journalistik eller mot public service. Och om det hotet skulle uppstå har vi som tur är ekonomiskt starka och oberoende medier som kan värna sin roll. 

Man ska absolut vara observant på tendenser i SD, men lika lite som man dömer Socialdemokraterna efter Annika Strandhälls twitterinlägg kan man döma Sverigedemokraterna efter Björn Söders. Twitter ger över huvudtaget en dålig och mycket ofullständig bild av riksdagspartiernas intentioner. Att avgående justitieminister Morgan Johansson hade för vana att på Twitter angripa enskilda journalister var djupt olämpligt men ger inte en rättvisande bild av Socialdemokraternas mediepolitik. Att Trumps hatkampanjer ökade våldet i USA är en process som inte är jämförbar med statsministerkandidaten Kristerssons regeringsförhandlingar. Svensk demokrati står stark.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera