Allt är förfallet, stenläggningen är ihopsjunken, de gråmålade metallstaketen och skyltarna för gångtrafikanter flagnar och över huvudet dånar trafiken från Centralbron och infartslederna till Klaratunneln. Betongpelarna används med stor självklarhet och dygnet runt som latrin. Mosaiken i 1970-talskonsten "Stiliserad park", av Olle Nyman, har fallit av. Bänkarna innanför den föreställda bersån av betong och sten med utsikt över Centralbrons flank där vägdammet från 130 000 fordon om dygnet rinner ner är klokt nog alltid tomma.
Det senaste försöket att piffa upp platsen är Jan Håfströms mr Walker som i sju meter och två ton aluminium med kraftfullt språng försöker fly söderut. Man förstår honom.
Den 50 meter långa sträckan är Sveriges fulaste plats, vilket är en prestation med tanke på läget vid vattnet. Om man har till uppgift att bekymra sig för Sverigebilden bör man börja här.
Järnvägsparken är också ett symboliskt katastrofområde för bilens roll i staden. Fram till 1950-talet fanns här en riktig park vars syfte var att binda samman Centralstationen med stadskärnan. Sedan byggdes motorvägen genom Gamla stan.
Kritiken mot bilens funktion i staden är i Sverige i dag en klar vänsterfråga. Debattens fokus kan skifta från gågator, motorvägsprojekt, cykelfiler, hastighetsbegränsningar, mer kollektivtrafik till luftkvalitet, men den politiska motsättningen består: vänstern är skeptisk till bil, högern är för. Det finns genant glasklara socioekonomiska förklaringar, men också kopplingar till vad som traditionellt driver tillväxt. Bil och bilinfrastruktur är bra för ekonomin.
Detta håller dock på att ändras.
Just nu ligger fokus på dieselbilarna. Över hela världen har större och mindre städer aviserat förbud eller begränsningar för att minska dieselmotorernas utsläpp av mikropartiklar och kväveoxider och få bättre stadsluft. Har amerikanska och kontinentaleuropeiska borgmästare blivit tillväxtfientliga miljöpartister? Står Moderaterna i Stockholm hjältemodigt ensamma i kampen mot en lömsk internationell sammansvärjning som vill strypa friheten och marknadsekonomin?
Nej, men städernas ekonomi har ändrats och ny teknik är på väg in.
En stad som Seattle, som ledarsidans Frida Wallnor rapporterade ifrån i lördags, är helt beroende av ett ständigt inflöde av talanger för att försörja stadens tjänsteindustriella jättar, främst Microsoft och Amazon. Då behövs självklarheter som en fungerande bostadsmarknad men i allt högre grad också ett gott rykte som livsmiljö. Folk över hela världen är bokstavligen dödligt trötta på att andas dålig luft. Därför är politiska initiativ för bättre luftkvalitet inte bara bra i sig utan också en klar moderniseringsmarkör som ökar fastighetsvärdena. Urbana opinioner är i hög grad gröna opinioner och de fångas upp av såväl höger som vänster. Det är ingen slump att en receptiv person som Arnold Schwarzenegger omvandlade sitt engagemang i republikanerna till ett grönt mandat. Han är den mest gröne guvernör Kalifornien har haft.
Det är heller ingen slump att bilindustrins företrädare är försiktigt positiva till miljözonstänkandet. Bil Swedens reaktion. De välkomnar den svenska regeringens initiativ, framhåller behovet av tillräckligt långa omställningstider och att utsläppskraven ska vara teknikneutrala, men man förstår att miljözoner i Stockholm är bra för fordonsindustrin, att de till och med kan vara ett stöd i teknikomvandlingen till eldrift.
Och det är heller ingen slump att världens järnvägsmarknad varje år slår rekord. Järnvägen och diesel-förbuden är en del av samma stadsekonomi. Folk flyttar till stan i varje världsdel och med dem byggs järnvägen ut. Inget annat transportslag kan på så minimal yta forsla så mycket människor som tåg. Städer som byggs med rälsbunden trafik som bas kan byggas tätare, mer effektivt och de blir bättre livsmiljöer jämfört med städer som domineras av bil.
Likadant är det med städer som binder ihop sig med tåg. De får utsläppsfria högeffektiva transporter från centrum till centrum och slipper flygets och bilens ledtider. Därför är snabba tåg just nu den urbana miljöns mest tydliga framtidsdröm, särskilt i Europa, och därför projekterar tyska, franska, holländska, brittiska och danska borgmästare nya stationsområden med blixtsnabba förbindelser till metropolerna.
De svenska borgmästarna i Malmö, Göteborg och Jönköping tänker likadant, men sedan är det stopp. I Stockholm tvivlar Socialdemokraterna och Moderaterna har gått i barndom med kampanj för diesel och nej till snabba tåg. Att Socialdemokraternas reformkraft är sinande vet vi, men de kan ändra sig. Moderaternas ställningstaganden är dock tydliga. Det är svårt att just nu tänka sig en mer bakåtsträvande kombination. Tänk om.
