En ombyggnad av en ingång skulle exempelvis kosta mellan 600.000 och en dryg miljon.
Kritiken mot bygget av NKS har strömmat sedan beslutet fattades av ett enigt landstingsfullmäktige 2010. När det började krypa fram att bygget skulle bli väsentligt dyrare än de ansvariga uppgett ökade intensiteten i medierapporteringen. Uppgifter om totala kostnader steg från ursprungliga 14,5 miljarder kronor till nuvarande 61 miljarder fram till 2040.
Politikerna gjorde länge misstaget att förneka de verkliga kostnaderna. Men så småningom kröp det fram att skälet till de olika siffror som cirkulerade var att de lägre gällde den upphandlade fasta kostnaden, och de högre de faktiska kostnader som skulle uppstå över tid med det underhållsavtal NKS hade med numera börsnoterade Coor. Coor ägdes av byggherren Skanska fram till 2004 och de samarbetar fortfarande. Denna felbedömning från politikernas sida kostade dem allmänhetens förtroende.
Tyvärr har äpplen och päron blandats friskt i den viktiga debatten om NKS. Var för sig har sakfrågorna relevans, men när faktorer utan något inbördes samband buntas ihop till "krisen på NKS" blir debatten generande osaklig och irrelevant. Byggets kostnader, "sjukvårdskrisen" (som främst är en sjuksköterskebrist) och en ny arbetsordning/intern styrning på sjukhuset är tre olika frågor som var för sig kräver en egen analys. Det enda de har gemensamt är att de väcker starka känslor och oro hos delar av personalen. Med det sagt är oro vid förändringar normalt, och betyder inte att fel beslut tagits.
Det är hög tid att rätta till debatten, för beslutet att bygga ett nytt sjukhus vilade på något så ovanligt, och modigt, som en vision.
När Karolinska Sjukhuset, som invigdes 1940, behövde förnyas gjorde politikerna det rätta. De beslöt att investera i framtiden, som det anstår ett universitetssjukhus med anknytning till ett internationellt forskningscentrum, Karolinska institutet.
Landstingspolitiker från höger till vänster kom till insikten att vården blir mer högteknologisk och specialiserad, diagnostiken allt mer komplex. Därför var det inte vettigt att bygga om det gamla sjukhuset, utan ett nytt behövde resas. Men sedan började det gå snett.
De som stod bakom planeringen ville hålla användningen och inriktningen öppen i det längsta. Men ju fler och senare ändringar i byggplaner, desto dyrare blir det.
Dessutom valde politikerna, i sin ambition att hålla kostnaderna under kontroll, att underdimensionera sjukhuset. De tvingades snart att utöka ytan, som sannolikt ändå är alltför liten. De ingick också ett OPS-avtal (offentlig-privat samverkan) för att sprida ut kostnaderna över tid, och, som de trodde, minska sin egen risk.
Det är så konventionell visdom ser ut, men den stämmer inte alltid. OPS lämpar sig särskilt illa för omfattande komplexa projekt som sjukhus. OPS-avtal är nämligen alltid noga specificerade. Allt som inte kan förutses eller specificeras hamnar utanför avtalet. Och den andelen tenderar att stiga. Det är så den kommersiella byggaren minskar sin risk.
Ändå fattade Stockholms Läns Landsting i grunden rätt beslut, det var genomförandet som brast. Nu står sjukhuset nästan färdigt och det är dags att gå vidare. Nya finanslandstingsrådet Irene Svenonius (M) har stoppat de dyra tilläggsarbetena på NKS. Det är bra, för avtalet bör förhandlas om.
Skanska är ett börsnoterat, affärsdrivande företag. Landstinget är en dålig förhandlare som är ovan vid den här typen av gigantiska projekt som lever sitt eget liv. Men tiden har kommit för kompromisser, så att båda parter kan gå ur detta med hedern i behåll. Skanska har alla skäl att vilja se tillbaka på detta projekt som lyckat och hållbart. NKS kan fortfarande bli en svensk stolthet.
