Men den som vill sänka risken ned till 35 procent bör åka till den privata Martini-kliniken i Hamburg, Tyskland. Det är en av världens största kliniker för prostatakirurgi.
Vid Martini-kliniken är även risken för inkontinens efter ingreppet betydligt lägre än på andra håll, 7 procent, att jämföra med 20 procent i Sverige. Svenska landstingspatienter borde inte acceptera en sämre vård än vad som är möjligt att få. Enda skälet till att så sker är att de inte känner till de stora skillnaderna. Svenska män får inte chansen att göra informerade val.
Den som opereras för cancer är naturligtvis glad att överleva. Till en början. Men om patienten blir impotent och inkontinent och förlorar livslusten kan operationen faktiskt inte betraktas som lyckad även om han överlevde.
Det viktigaste skälet till variationerna i utfall är förstås kirurgernas erfarenhet. Tiotusentimmarsregeln är applicerbar inom alla områden; ju mer du skär med skalpellen desto skickligare blir du.
På måndagen uppmärksammades frågan i svenska medier när överläkaren Pär Stattin, ansvarig för Nationella prostatacancerregistret, gick ut och berättade om de stora skillnaderna i utfall vid prostatakirurgi i Sverige.
Socialstyrelsen rekommenderar att den som ska utföra ingreppet gör minst 25 operationer per år för att upprätthålla sin kompetens. I verkligheten gör bara hälften av de som opererar med robotar så många, och av dem som utför öppen kirurgi är det bara 10 procent som klarar Socialstyrelsens rekommendation. Vid Martini gör kirurgerna i snitt 220 operationer vardera per år. Det är klart att de blir skickligare. Men det gäller också att arbeta medvetet med sina erfarenheter och sprida ”best practice” inom kliniken.
I Sverige finns starka element av regionalpolitik i vården, vilket gör att man sprider ut specialistenheter, som prostatakirurgi, över landet trots att kvaliteten skulle tjäna på att vården koncentreras. Det finns också en idé om att patienten ska ha nära till vården. Det är förstås viktigt när det gäller långa behandlingar som över tid kräver många vårdbesök. Men det är inte alls nödvändigt när det handlar om prostataoperationer, som är avgränsade ingrepp, ofta hos i övrigt friska män.
Eftersom kunskapen om skillnaderna i vård mellan olika vårdenheter och länder inte är spridd, är det inte i första hand det som drivit svenska patienter utomlands, utan väntetider och svaga vårdkedjor som skickat runt dem i systemet. Di har tidigare (16/12 2016) skrivit om den finska privatägda cancerkliniken Docrates, som lockat en del svenska näringslivstoppar, som Lars Murman, tidigare Nordenchef för Manpower.
Investorägda Aleris har gjort sin analys och samarbetar i sin norska verksamhet med Martini, de skickar 100 patienter till Hamburg varje år.
EU:s patientrörlighetsdirektiv ger medborgarna rätt att söka vård i annat EU-land och få en ersättning av Försäkringskassan som motsvarar kostnaden för vården i Sverige. (Man får dock inte ersättning för resa och boende.)
Men vård och omsorg är ett globalt tillväxtområde där Sverige borde ha alla förutsättningar att nettoexportera vårdtjänster snarare än att köpa in dem. Detta är en viktig del av det omtalade kunskapssamhället som politikerna hoppas ska lyfta Sverige in i framtiden.
Det finns en rad stora inhemska privata aktörer inom vård och omsorg i Sverige, men specialistkliniker som Martini har en minst lika stor potential att växa internationellt. Det svenska näringslivet borde kunna utveckla konkurrenskraftiga alternativ inom utvalda diagnoser.
Det som krävs är långsiktigt hållbara villkor för verksamheten och ägarna. Därför måste förslaget om ett förbud mot vinst i välfärden stoppas.
