1515
Annons

Lotta Engzell-Larsson: Kostnaden för LSS måste diskuteras

LEDARE. Är sondmatning ett grundläggande behov? Eller är det egenvård som inte ska ge rätt till personlig assistans?

Foto:Janerik Henriksson/TT

Så politiskt omöjlig blir debatten när lagen kan tolkas på så många sätt.” Regeringen har gravt underskattat kraften i diskussionen om hur mycket likvärdig livskvalitet får kosta. Den tillsatte 2016 en utredning om en översyn av LSS-insatserna, med det tydliga budskapet att kapa kostnaderna. Det resulterade i våldsam kritik och mediala exempel på hur individer påverkas av Försäkringskassans åtstramningar, och en JK-anmälan från Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar. I maj drog regeringen tillbaka besparingskravet i direktiven till utredningen.  

Det var dåvarande folkpartipartiledaren Bengt Westerberg som 1994 sjösatte reformen som gav funktionsnedsatta ett nytt liv. Många fick möjlighet till eget boende, och rätt att själva välja assistenter.

Inget parti var emot detta. Men sedan starten har kostnaderna rusat med 650 procent till dagens 30 miljarder. Det kan jämföras med kostnaden för polismyndigheten, som är 25 miljarder kronor.

Antalet brukare med rätt till assistans har de senaste tio åren ökat dubbelt så mycket som befolkningen i stort, med 2 procent per år till 20 000 personer. Två orsaker till ökningen av assistansberättigade är att personer över 65 år har fått rätt till assistans, vilket de inte hade från början och att barn fått ökad rätt till assistans. 

Men det förklarar inte varför antalet beviljade timmar samtidigt gått från i snitt 108 till 129 timmar per person och vecka. Försäkringskassans förra generaldirektör Ann-Marie Begler anser att privata utförare drivit antalet timmar, men det håller inte LSS-utredaren Stig Svensson med om. 

Han menar att timmarna ökar därför att lagen är så bred och inte ger någon riktig vägledning för den myndighet som ska fatta beslut. Det har han rätt i. När det gäller assistans finns två nivåer, "grundläggande behov", vilket är hygien, måltider och liknande, samt "övriga behov". I det senare fallet finns i princip inga begränsningar. Det har också gjort att den som är skicklig på att driva sin sak får fler timmar.

Eftersom det inte finns något politiskt svar på frågan om vad som gäller har den hamnat i domstol. Ett rättsligt ställningstagande från Högsta förvaltningsdomen (Hfd) 2017 som Försäkringskassan citerar slår fast att "alla personliga behov ger inte rätt till assistans". Behovet ska vara kopplat till den funktionshindrades behov, inte ett behov som vem som helst har. 

Det är en principiellt korrekt hållning. Men den innebär att många vardagstjänster faller bort, så som städning, inköp, transporter utanför hemmet och liknande uppgifter. Det kan vara helt rätt i vissa fall, men skapa enorma praktiska problem och vara helt orättfärdigt i andra. 

Hfd-domen visar med all tydlighet att nuvarande öppna formulering inte fungerar. Samtidigt är det politiskt svårt att hålla i yxan, särskilt under ett valår. Därför är det begripligt att barn, äldre- och jämställdhetsministern Lena Hallengren (S) vid en pressträff 30/8 sa att hon vill ha en uppgörelse med andra partier. 

Men utgångspunkten var inte seriös: "Om det kostar 700 miljoner, en miljard eller om det kostar mer; vårt besked är att vi har råd att ge stöd till barn i behov". Poängen med en uppgörelse är förstås att göra ramarna snävare. 

Det är biståndsbedömare, och Försäkringskassan, som fattar beslut om assistans. Men de måste ha tydliga riktlinjer och värna dem som har de absolut största behoven. Det är inte rimligt att kostnaderna som helhet fortsätter öka i nuvarande takt.

Totalt kostar LSS, kommunala och statliga insatser, inklusive särskilt boende, nu runt 70 miljarder kronor, varav assistansen står för knappt hälften. Anna Dahlberg skriver på Expressens ledarsida att LSS är den nya migrationsfrågan, den som ingen vill låtsas om. Låt oss hoppas att hon får fel.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Att vårda demokratin

På måndagen samlas den nya riksdagen efter valet. En talman ska väljas, utskottsplatser fördelas, utskottsordföranden ska utses och en rad ledamöter till internationella organ ska tillsättas.

MAKT. Även vi som står utanför den politiska processen och skildrar den har ett ansvar för demokratiska normer.
MAKT. Även vi som står utanför den politiska processen och skildrar den har ett ansvar för demokratiska normer.Foto:Fredrik Sandberg /TT

Av förhandsbeskeden att döma kommer Sverigedemokraternas ledamöter för första gången behandlas som likar. Fram tills nu har SD fått vara med ibland och ibland inte.

Även i regeringsbildningen är SD för första gången ett parti bland andra. Valen 2014 och 2018 gav en högerlutad riksdag men en vänsterregering eftersom de övriga högerpartierna inte ville och sedan inte kunde enas om att ta makten med hjälp av SD.

2022 års val gav också en högerlutad riksdag och vi får nu rimligen en högerorienterad regering. Det är en framgång för den parlamentariska demokratin men också ett stort ansvar för L, M, KD och SD.

Den oro som genom åren har funnits för vad SD:s inflytande innebär finns kvar och allt kan inte avfärdas som vänsterns maktpropaganda. SD har ett främlingsfientligt förflutet och väcker misstänksamhet. Även om nuvarande partiledning har visat allvar med en ny inriktning är det ovanligt många företrädare för just SD som låter som rasister. Ingen kan säga att SD i dag är samma parti som 1986 eller 1996 men partiets historia är djupt problematisk och SD har därför ett särskilt ansvar för att ingjuta säkerhet hos hela befolkningen.

Om partiet kommer att vara en del av regeringsunderlaget i riksdagen innebär det ett nytt ansvar och helt andra krav på uppträdande. De radikala nätpublikationer som drivs av partiet måste läggas om eller läggas ned.

Ledamöter för partiet har också ett ansvar för att hålla sig till etablerade demokratiska traditioner, till exempel respekt för mediernas roll. Om man vill vara med och ta ansvar måste man tåla att ansvar utkrävs. Om man vill ha makt måste man tåla och medverka till att makt kan granskas och svara på frågor - också mindre begåvade.

Men vi som står utanför hela processen och skildrar den har också ett ansvar för demokratiska normer. Medierna är aldrig en perfekt spegel av verkligheten men de bör ha som ambition att inte sprida felaktiga föreställningar, särskilt sådana som på djupet kan oroa delar av befolkningen och omvärlden, och i alla fall förhålla sig till observerbara fakta och söka kunskap.

Det finns till exempel inte något som tyder på att den nuvarande regeringsbildningen orsakar ett uppflammande våld mot minoriteter i Sverige, vilket bland andra DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki starkt varnar för då ”rasister fått uppbackning av valresultatet” (DN 17/9). Hon har en viktig post, hennes ord väger tungt och om hennes utsaga är sann vore det förfärligt. Men än så länge är det mer hennes varningar som oroar än verkligheten. Hon bidrar till att skapa en bild av att nazister tagit makten i Sverige och att minoriteter som svenska judar ”packar väskorna”. Men stämmer det? Vilka belägg finns det för en så allvarlig beskrivning av vad som händer? Är inte de politiska preferenserna bland svenska judar mycket mer blandade, något Naomi Abramowicz vittnade om i Expressen 22/9?

En annan eftervalsdebatt som har fått stort utrymme är hotet mot public service efter att riksdagsledamot Björn Söder (SD) twittrat om behovet av en stor reform efter att ha tittat på Aktuellt. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (18/9) och DN:s kulturchef Björn Wiman (13/9) tar tweeten till intäkt för att den politiska utvecklingen i Sverige utgör ett akut hot mot den fria journalistiken. De är tunga publicister med stort förtroende och det skulle vara förfärligt om deras utsaga vore sann.

Men det viktiga som har hänt i frågan är att alla partier, inklusive SD, till slut kunde enas i den stora public service-utredningen från 2018 ”En oberoende public service för alla”. Det är en stor sak och en stabil grund som public service-cheferna välkomnade. Public service finns inte nämnt i SD:s valplattform eller valmanifest. Om den tillträdande regeringen avser att ta initiativ i någon mediepolitisk fråga är det lika legitimt som när den avgående gjorde det. Men det finns inga observerbara relevanta fakta som talar för ett politiskt hot mot oberoende journalistik eller mot public service. Och om det hotet skulle uppstå har vi som tur är ekonomiskt starka och oberoende medier som kan värna sin roll. 

Man ska absolut vara observant på tendenser i SD, men lika lite som man dömer Socialdemokraterna efter Annika Strandhälls twitterinlägg kan man döma Sverigedemokraterna efter Björn Söders. Twitter ger över huvudtaget en dålig och mycket ofullständig bild av riksdagspartiernas intentioner. Att avgående justitieminister Morgan Johansson hade för vana att på Twitter angripa enskilda journalister var djupt olämpligt men ger inte en rättvisande bild av Socialdemokraternas mediepolitik. Att Trumps hatkampanjer ökade våldet i USA är en process som inte är jämförbar med statsministerkandidaten Kristerssons regeringsförhandlingar. Svensk demokrati står stark.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera