ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Lotta Engzell-Larsson: Dags att lägga ned Arbetsförmedlingen

  • Foto: TT

LEDARE. Di har de senaste månaderna rapporterat om förtroendekrisen för Arbetsförmedlingens (AF) generaldirektör Mikael Sjöberg.

Det handlar om en tveksam konsultupphandling, luddiga interna budskap och en oförmåga att nå verksamhetsmålen. Det finns skäl att ha synpunkter på Sjöbergs arbete. Samtidigt skulle det inte hjälpa att byta ut honom, han har ett omöjligt arbete, eftersom tiden har sprungit ifrån AF som institution.

Vid starten av första världskriget 1914 bildades Statens Arbetslöshetskommission för att ta hand om en befarad annalkande massarbetslöshet. 1922 nådde nivån 34 procent. 1947 skapades efterträdaren Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, och 2008 fick Arbetsförmedlingen (AF) det övergripande ansvaret.

Staten har ett ansvar för sina medborgare, och under svåra tider kan politiska insatser behövas för att människor ska kunna försörja sig. Genom åren har myndigheten omformats och omorganiserats. Vissa politiker har haft en starkare tro än andra på vilken roll den sociala ingenjörskonsten kan spela på arbetsmarknaden. Men mer än 100 år efter den första arbetslöshetskommissionen, i digitaliseringens tidevarv, är det tydligt att statlig förmedling av arbeten är en obsolet syssla.

Endast 2-5 procent av alla arbetssökande får jobb genom en tjänsteman på AF. 7-9 procent av de sökande får jobb via AF:s jobbsajt Platsbanken. Men det kan inte vara rimligt att detta ska kosta åtta miljarder kronor per år (AF:s driftskostnad, exklusive utbetalade ersättningar). Visserligen ingår i AF:s uppgifter "etablering" av nyanlända, och "arbetslivsinriktad rehabilitering" tillsammans med Försäkringskassan. Men faktum kvarstår, det blir inte många jobb ens för fokusgruppen, de som står längst från arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna vill enligt sin hemsida göra AF till en "matchningsspecialist". Men AF är inte den specialisten och har inga förutsättningar att bli det. AF klarar inte heller det som borde vara en kärnsyssla, att upphandla utbildningar. Och företagen är förtvivlat missnöjda med kontakterna med AF. Enda skälet till att 7 procent av alla jobb förmedlas via Platsbanken är att det länge var obligatoriskt att anmäla lediga jobb dit. Annars skulle talet vara ännu lägre.

Alla människor i Sverige har på ett eller annat sätt tillgång till dator. Där, eller genom kontakter, hittar man platsannonser och arbetsgivare. Inte på ett AF-kontor. Det kommer alltid finnas de som behöver extra stöd, men eftersom AF bevisligen inte fungerar i sin nuvarande form bör man hitta andra lösningar för dem.

Ett av hoten mot dem som har svårt att hitta jobb är LO. Genom att kämpa emot alla former av enklare jobb och lärlingsjobb med lönenivåer under dagens kollektivavtal stoppar de en stor grupp från att komma in på arbetsmarknaden. Inga miljardtillskott i världen till AF kan lösa den knuten.

Facket bevakar sina intressen genom att kräva utbildning även för de mest lågkvalificerade jobben. Med hänvisning till att det krävs utbildning ökar de sedan lönekraven. Ett exempel är vårdbiträden. De rationaliserades bort på 1990-talet när vården skulle bantas. Det var då sjuksköterskorna fick börja svabba golv.

Nu har man insett att vårdbiträdena behövs, även Kommunal, som länge motarbetat förekomsten. Men villkoret är att de utbildas, vilket stöds av SKL.Vård- och omsorgscollege, en samverkan mellan fack, arbetsgivare och utbildningar, kräver därför numera att ett vårdbiträde ska ha nio månaders utbildning. För att städa, dela ut mat och hjälpa till med patienternas hygien. För 30 år sedan gick blivande biträden en kurs på ett par dagar, då de lärde sig hygien och en första hjärt- och lungräddning. Det räckte bra.

På detta sätt obstruerar facket marknaden för lågkvalificerade jobb och ökar kostnaderna för samhället och de arbetslösa. Mot sådana krafter har AF ingen chans. LO missbrukar sin ställning, undergräver den svenska modellen, och riskerar i förlängningen svensk ekonomi.

Dagens AF kan inte längre anvisa jobb till sökande. De som står långt ifrån arbetsmarknaden behöver en annan organisation och ett annat stöd än AF erbjuder. Kanske bör man samordna en sådan verksamhet med socialtjänsten, som Norge har gjort.

 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies