ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

London har börjat cykla

  • JAG RULLAR. Dåvarande borgmästern i London Boris Johnson satte i gång en tvåhjulig revolution, här på cykeltur med Kaliforniens tidigare guvernör Arnold Swarzenegger. Foto: Matt Dunham

LONDON. Cykelvägarna ligger som en väv över staden, överallt, breda och smala, och i olika färger, flankerade av långa led av cykelparkeringsbågar gjutna i trottoaren. Ingen behöver som i Stockholm leta stolpar för att låsa sin cykel. London har blivit en cykelstad och det är en revolution. 670 000 cykelresor sker varje dag.

Kanske var det Storbritanniens störste olycksfågel David Cameron som satte i gång det hela. Han utmanade i alla fall Tony Blairs alltmer krigsskadade ungdomlighet med att plötsligt sätta sig på cykelsadeln, i kostym. Att den nya konservativa ledaren tog sig genom staden på två hjul gav cykeln en helt ny laddning.

I just den frågan hade han draghjälp av en annan konservativ cykelaktivist, Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson. Under åtta år som politisk ledare för staden kämpade han för cyklisternas rätt att ta sig fram och för att överleva. Enligt honom själv blev han övertygad Brexit-anhängare när han insåg att det inte gick att hejda de dödliga cykelolyckorna med Londons många lastbilar för att lastbilstillverkarna i Sverige och Frankrike blockerade regelförändringar i EU.

I dag byggs cykelinfrastrukturen metodiskt ut enligt Londons utförliga cykelstrategi. Staden mäter hela tiden cykelflöden för att planera var och hur cykelvägarna bör byggas. Inte helt överraskande har man upptäckt att cyklister är ganska lika bilister: de drar sig gärna till huvudstråk och vill ha raka körsträckor utan avbrott. Cyklister har också en ganska bestämd mental karta av stadens gator och följer dess huvudflöden. Därför har man börjat bygga så kallade Cycle Superhighways, i praktiken en rejäl del av bilarnas filer på de stora gatorna. I dag har London 250 kilometer vanliga cykelvägar och 100 kilometer cykelautostrador som visat sig omåttligt populära bland cyklister. Målet är att en tredjedel av stadens invånare 2022 inte ska bo längre än 400 meter från en cykelautostrada.

Man har även analyserat cykelpotentialen genom att mäta bilarnas rörelser. En stor majoritet av bilresorna har en medellängd av 3 kilometer och man räknar med att 8 miljoner bilresor varje dag skulle kunna ersättas av cykel.

Londons ledning vill också expandera gångtrafiken. Enligt samma analysmetod skulle 2,4 miljoner motoriserade dagliga resor kunna ersättas med gång om man bygger gatumiljön rätt. Gångtrafikanter vill helst helt slippa bilar och ha tydliga avgränsningar från cykeltrafikanterna. Den olyckliga sammanblandningen mellan gång och cykel som till exempel Stockholm har gjort är inte bra för någon. En trafikplanering som gynnar gångtrafik binder samman shopping- och kollektivtrafikcentra med bilfria gator och planerar längre vandringsleder som binder samman stadsdelar. Man ska kunna vandra mellan Notting Hill och Chelsea utan att avbrytas av biltrafikleder.

Ambitionerna för gång och cykel är en del i stadsledningens vision av Healthy Streets. Stadslivets största hälsoproblem är dålig luft och låg fysisk aktivitet och staden måste planeras om för att gynna invånarnas hälsa. Att röra på sig ska bli en del av Londonbornas vardag. Det ska vara lätt, säkert och roligt att gå eller cykla. Det ska finnas skydd och skugga och platser där man kan vila. Bullernivån måste ner, luftkvaliteten måste vara på toppnivå, liksom känslan av säkerhet.

London tänktes länge som en handelsplats med ett nystan av flöden vars effektivitet drev tillväxt. Därför prioriterade man transportflöden, in och ut ur staden. Dagens Londonledning ser staden mer som en plats för boende och rekreation.

Detta sätt att tänka kring staden är inte unikt för London. Stadsledningar i tyska, franska, svenska och även amerikanska städer planerar för alltmer bilfria städer. De starka gröna mandaten med dieselförbud i släptåg som nu växer fram i de tyska lokalvalen är typiska.

Det är kort och gott ett nytt stadslandskap som växer fram och det kommer att ha stora sociala och ekonomiska konsekvenser. Fordonsindustrin pressas nu av en elektrifieringsomställning, men också av en ny syn på vad rörlighet i en stad egentligen är. London vill inte att folk ska sitta ned när de tar sig genom staden, inte ens om de åker elbil. De ska gå och cykla. Stuttgart tänker likadant om sina invånare, liksom i allt högre grad Stockholm som rullar ut cykelbanor, gångstråk och sommargågator i rasande takt. Och folk och företag gillar det så till den grad att de lokala moderaterna tvärvände efter valet och slog ihop sig med cykelborgarrådet från MP. Även högern gör sig bra på två hjul.

Idén om höghastighetståg hör samman med denna stadsvision. Man ska kunna gå eller cykla ned till Centralstationen och skjutas ut i 400 kilometer i timmen till nästa stad. Inget annat trafikslag klarar det.

Företagsintressen har än så länge inte riktigt hängt med i förändringen. De är vanligtvis fortfarande kvar i transportstaden och prioriterar frågor som vägar, flygplatser och p-hus. Men det finns stora värden i att göra den stora staden till en i alla avseenden ren och hållbar livsmiljö. Och marknaden är övertydlig. En attraktiv plats där folk vill vara värderas skyhögt.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies