ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Löfvens totalitära anspråk

  • En liberal ordning som stämplar sina kritiker som odemokratiska är ingen liberal ordning, den är totalitär i sina anspråk. Foto: TT

Om man har en stund över bör man titta på ”The best of Nigel Farage” på Youtube när han begår sina utskällningar i EU-parlamentet.

Mest och helst skäller han på Guy Verhofstadt, tidigare belgisk premiärminister och sedan tio år tillbaka ledare för den liberala gruppen i parlamentet. Polemiken dem emellan har blivit legendarisk.

Nigel Farage är skoningslös, rolig, välklädd - och intressant. Hans grundläggande poäng är att upplysa EU-parlamentarikerna om att den demokratiska legitimiteten i Europa kommer från medlemsstaterna, inte från unionen. Europa är av folket, inte av Guds nåde.

Därför utkämpar han gång på gång sitt sjöslag mot överstatlighet, federalism, EU-domstolen och idén om att EU i alla sina små och stora steg måste sträva efter en allt fastare union.

Nigel Farage drog fel slutsats, att Storbritannien måste lämna EU för att värna sin självständighet. Men hans kritik mot EU är legitim och relevant, även om man har en helt annan syn.

Varje gång de europeiska folken har fått chansen, som de holländska och franska folkomröstningarna om EU-konstitutionen, har de sagt nej till principiell politisk överstatlighet. Hur man än vänder och vrider på valen till EU-parlamentet lyckas de aldrig väcka samma mobilisering som de nationella valen. En nationell regeringschef har större makt och legitimitet än EU-kommissionens ordförande. Efter ett kvarts sekel av politisk union har EU inte fått en gemensam folklig offentlighet.

Men stödet för att vara med i EU är kompakt. Till och med tidigare exit-partier som SD och MP i Sverige, Front National i Frankrike och Lega i Italien, har omprövat sina utträdeskrav. Allmänheten i medlemsländerna gillar sin union, sin fria rörlighet, handeln och känslan av att vara hemma vid Medelhavet. Men de tycks vilja att den politiska maktutövningen i unionen ska vara bunden till nationerna.

Man skulle kunna säga att de europeiska folken successivt har börjat tycka ungefär som svenska socialdemokrater. Marita Ulvskog, den tveklöst mest namnkunniga S-parlamentarikern, motiverade sitt nej till EU 1994 med att nationalstaten är en fungerande arena för demokratin. Hon ansåg att allmänna val, folklig mobilisering, bred debatt och sakkunniga remissrundor kräver ett gemensamt språk, en gemensam offentlighet och till och med en hyggligt gemensam kultur. Man skulle kunna säga att hon redogjorde för en djup socialdemokratisk upplevelse av demokrati och politisk makt. S har aldrig fungerat som ett utpräglat elitprojekt.

S sa ja till EU, men har behållit Ulvskogs maktanalys och skyr därför allt som liknar federalism, är mycket skeptisk till de överstatliga delarna och skulle nog helst vilja slippa EU-domstolens illa motiverade kallduschar, en kritik som också återfinns i en gryende och kvalificerad debatt bland höga svenska jurister.

Efter åtta regeringsår som EU-medlem delar numera även M denna skepsis mot ”Europe overreached”. Det räckte med att Anders Borg åkte på några inledande Ecofin-möten för att 90-talets rosenkindade Ja-till-Europa-entusiasm skulle mogna. Borg morrade om att grekerna inte skulle få en krona, nobbade bankunionen och sa inte ett ljud om svenskt inträde i eurozonen. Magdalena Andersson tycker precis likadant. Och de är rörande överens om Göran Perssons dogm om svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta. Någon fogde på EU-nivå vill de absolut inte se.

Den svenska hållningen, och särskilt de svenska socialdemokraternas, är alltså ganska lik Farages. Han för i någon mening svenskarnas talan, eller i alla fall säger det som socialdemokraterna inte vågar säga.

Samtidigt mobiliserar nu svenska S med full kraft mot Nigel Farages europeiska partivänner. Partiordföranden och statsministern Stefan Löfven menar att socialdemokraterna står som garant för demokratin, inte bara i Sverige utan numera också i Europa. Den ”konservativa högern” går inte att lita på. Beviset är kompromissen i Januariöverenskommelsen med C, L och MP som stänger ute ”högerextremisterna”. Alternativet till den typen av kompromiss, sa han på ett sammanbitet upptaktsmöte den 8 februari, har vi sett förut: ”På slagfälten i Verdun, i gasugnarna i Treblinka, framför massgravarna i det forna Jugoslavien”.

Det är en hisnande tankefigur. Och djupt skadlig.

Inte bara för att statsministern definierar oppositionen i Sverige som odemokratisk, vilket Riksdagen faktiskt måste ta itu med. Eller för det lättsinniga och grova missbruket av historiska katastrofer. Lika illa är att han som regeringschef i ett av EU:s medlemsländer så övertydligt visar att unionens politiska elit inte tål principiell maktkritik.

En liberal ordning som stämplar sina kritiker som odemokratiska är ingen liberal ordning, den är totalitär i sina anspråk. Det är fullt legitimt att inifrån verka för att medlemsländer ska ha mer makt på bekostnad av gemensamma institutioner. Det är fullt legitimt att anse att den egna och andras nationer har större demokratisk tyngd än EU-parlamentet. Och det är till och med är fullt legitimt, dock illa, att som britt vilja lämna EU.

Vårens EU-val är redan en succé i ett avseende: unionens nationalistiska rörelser håller på att europeiseras och integreras i gemensamma institutioner. Det är en vinst för samarbetet, inte ett hot. Den svenske statsministern bör tänka om. Och EU måste börja byggas av hopp inför sin framtid och inte av skräck för sitt förflutna.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies