Annons

Löfvens kris visar att avtalet är dåligt för alla

LEDARE. Det går riktigt dåligt för Socialdemokraterna. Partiet har fallit påtagligt i opinionsmätningarna. Stora delar av LO protesterar mot centrala delar i januariöverenskommelsen. Det uppmätta förtroendet för Stefan Löfven är mycket lågt, och nivån är särskilt anmärkningsvärd med tanke på att han är statsminister. Tunga S-politiker på kommunal nivå tycks ha svårt att hålla tillbaka kritiken. Stefan Löfven har gjort flera misslyckade medieframträdanden som har väckt befogade frågor om hans kompetens.

PRESSAD. Stefan Löfven mötte pressen efter ett möte i EU-nämnden i riksdagshuset på onsdagseftermiddagen.
PRESSAD. Stefan Löfven mötte pressen efter ett möte i EU-nämnden i riksdagshuset på onsdagseftermiddagen.Foto:Christine Olsson/TT

Och allra värst: den stora strömmen från S i breda fackliga lager. SD är större än S hos LO-medlemmarna. Flera förbund, senast jätten Kommunal, har strypt pengar till Socialdemokraterna, och det finns en påtaglig rädsla att SD ska ta över makten i enskilda fackförbund. 

Kanske kommer Stefan Löfven inte att avgå. Förmodligen anser han att Rosenbad trots allt är den bästa plattformen för att försöka upprätthålla stödet för det egna partiet.

Hur som helst tycks detta vara den analys som S-ledningen gör. De åtta år då partiet var i opposition var socialdemokratin en olycklig rörelse. Ett parti med en regeringsbärande identitet hade utsett inte en, utan två partiledare på rad som hade långsiktig potential att orsaka stora väljarkatastrofer, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Tanken att någon av dessa skulle ha kunnat bli statsminister har säkerligen orsakat febernätter hos partistrateger. Stefan Löfven var den som skulle garantera ett stabilt ledarskap. Och i strategin ingick givetvis att S skulle återerövra statsministerposten, det yttersta beviset på ledarskap.

Facit är att Stefan Löfven har levererat, åtminstone om regeringsmakten är själva beställningen. Decemberöverenskommelsen 2014 manövrerade han fram utomordentligt skickligt. Januariöverenskommelsen 2019 likaså. Socialdemokraterna var visserligen lika skamlösa i sin argumentation som borgerliga partier uppträdde försvarslösa, men makten vanns.

Enligt denna logik borde Stefan Löfven inte avsättas. Hans eget Facebook-meddelande om att han vill möta väljarna i valet 2022 ska knappast tolkas som en egen kamp – det är svårt att se någonting i Stefan Löfvens personlighet som tyder på maktlystnad, till skillnad från en del tidigare toppolitiker, namn onämnda. Snarare är det partistrategerna som fullföljer den riskminimerande linjen. Enligt denna är det olämpligt att byta partiledare nu, eftersom det skulle kräva en ny statsministeromröstning i riksdagen. Även om Liberalernas partiledning har sagt sig vara lojala med januariöverenskommelsen så kan det bli svårt att hejda en omvärdering av samarbetet i ett skarpt läge. Centerpartiet hade en ledamot (Helena Lindahl) som röstade nej till Stefan Löfven i kammaren. Vänsterpartiet håller på att välja partiledare. Majoriteten är lövtunn.

Men vid sidan av S-ledningens maktstrategier, där de alternativa handlingsalternativen är få, finns en större politisk fråga. Den är plågsamt närvarande både inom socialdemokratin och i delar av borgerligheten. Frågan rör priset av att göra en överenskommelse med en meningsmotståndare utan en motivering som går att försvara för den egna väljarkåren.

För Socialdemokraterna handlar det om att med oklara formuleringar ge upp den fackliga makten över arbetsrätten och Hyresgästföreningens roll i hyresförhandlingarna. För exempelvis Liberalerna gäller det att ha gått med på att det ska genomföras en skattereform, som för Socialdemokraterna mer och mer tycks ha en enda riktning – höjda skatter på kapital (och därmed på investeringar och företagare).

Januariöverenskommelsen ger inflytande för C och L men utan ministerposter. Detta har lett till ett oklart ansvarstagande för den förda regeringspolitiken. Väljarna skulle sannolikt ha mer förståelse för kompromisser om man tar ansvar för dem tillsammans, exempelvis i en regelrätt koalition. Men det blev ingen presskonferens om januariöverenskommelsen. När det skrevs nyhetsartiklar om konstellationen fick tidningarna göra fotomontage för att få de fyra parterna på samma bild.

Det är dåligt för svensk politik att låtsas som att motsättningar på skalan vänster–höger inte finns. Det är ännu värre att fyra partier både gör gällande att de är majoritetsbärande och samtidigt inte säger sig behöva ta ansvar för den förda politiken. 


Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?