Ordet polarisering återkom några gånger i debatten, som det fenomen som måste motverkas. Polarisering kan vara en följd av klyftor i levnadsförhållanden, demografiska och geografiska skillnader. Men det man menar är nog en politisk polarisering som politiker kan driva fram – eller motverka.
Bilden från USA är en president som har eldat under polariserande strömningar, både inför valet 2016 och under sin ämbetsperiod. Beviset på hur långt det har gått kom för en vecka sedan när en militant massa trängde in i USA:s kongressbyggnad.
Stefan Löfven sa i sitt anförande under debatten att Sverige inte är USA, ”men ingen demokrati är för evigt solid”. Det är givetvis sant. Att allt kan hända är ett axiom. Men vad vill han säga?
Han beskrev att det finns en rörelse som vill söndra, sprida falska nyheter som sanningar. Ett faktiskt valresultat skulle kunna undergrävas även i Sverige, sa Stefan Löfven. Han sa också att man bör undvika att kasta lögner på sina motståndare bara för att få applåder.
Men vem är det Stefan Löfven syftar på? Det behöver inte sägas – det är Sverigedemokraterna, vars närvaro i svensk politik har fått definiera de andra partiernas positioner och förslag. Vem är med vem? Vilka tar stöd av vilka? Det var väl inte fel parti som kom på detta förslag först? Åt du verkligen lunch med Jimmie Åkesson?
Den som säger sig vilja bekämpa polarisering har rimligen ett särskilt stort ansvar att inte elda på den. Men Stefan Löfven drar sig inte för att polarisera ut Sverigedemokraterna och deras väljare. På presskonferensen efter debatten talade han till och med om Mussolinis maktövertagande i Italien för 100 år sedan, och att liberala politiker släppte fram den blivande diktatorn.
Om man ska bedöma Stefan Löfvens engagemang i den här frågan måste man inse vilka matematiska realiteter han har att hantera. Det finns ingen vänstermajoritet i Sverige. För att kunna få makten och behålla den måste ett eller flera borgerliga partier förmås att stödja en socialdemokratisk regering. Nyckeln till detta är att varna för Sverigedemokraterna, vars mandat behövs för att driva igenom borgerlig politik och för att släppa fram en moderat regeringsbildare.
Nu är Liberalerna i ett skede av omvärdering. Nyamko Sabuni och två andra från partiledningen skrev i onsdagens Di om behovet av en borgerlig ekonomisk politik. Partiet krävde också samma dag att regeringen inte ska lägga fram det migrationsförslag som går vid sidan av det som hade majoritetsstöd i migrationskommittén, annars är januarisamarbetet hotat. Eftersom förslaget skulle få stora ekonomiska konsekvenser måste det förankras med Liberalerna först eftersom det finns ett budgetsamarbete, anser Nyamko Sabuni.
Och i riksdagsdebatten sa Liberalernas Johan Pehrson att hans parti tog ansvar efter valet 2018, och ingick avtalet med Socialdemokraterna, men att Sverige ”på längre sikt” behöver något annat, inte en regering ”som tvingas införa en och annan liberal reform”.
Liberalerna kan alltså byta sida, och även om partiet ligger stadigt under riksdagsspärren kan den saken förändras med ett nytt vägval. Om Liberalerna klarar sig över spärren kan det räcka för att Ulf Kristersson kan bli statsminister.
Vad kan då passa bättre än att varna för hur det gick när aningslösa liberaler möjliggjorde ett fascistiskt maktövertagande i Italien?
Socialdemokraterna vet att det inte finns tillräckligt utrymme för en vänstermajoritet. En blocköverskridande lösning är partiets enda chans att få styra, och sättet att få mittenpartierna dit för Stefan Löfven är att elda på den polarisering han säger sig bekämpa. Raffinerat, och vid det här laget mycket välkänt. Men skadligt för det demokratiska samtalet.
