ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Liberalernas potential har alltid varit borgerlig

  • EFFEKT. Bengt Westerberg fick 14 procent i valet 1985 och Lars Leijonborg 13 procent i valet 2002. Båda vann framgångar på tydligt borgerliga frågor och båda ingick i moderat-ledda regeringar.

I Socialdemokraternas spinn om det egna maktinnehavet ingår att skriva de andra partiernas politiska historia. Man säger om Centerpartiet att S och C lätt förstår varandra eftersom båda partierna har starka folkrörelsetraditioner. Och man säger om det gamla Folkpartiet att socialliberalismen är en känslig planta som bäst växer i zonen runt S.

Den senaste socialliberala plantan Socialdemokraterna kastar gillande blickar mot är den som Bengt Westerberg drev upp. Se där, säger man, hur stor och stark man kan bli om man lutar sig mot S.

Men den så kallade Westerberg-effekten var ingen vänstervridning, tvärtom. När Bengt Westerberg tog över som partiledare efter Folkpartiets sämsta val någonsin 1982 var han en tydlig högerliberal. Han var för kärnkraft. Han drev hårt att löntagarfonderna skulle avskaffas, marknadsekonomin expandera, skatterna sänkas och att privata företag måste ha rätt att driva även vård, skola och omsorg. De små stegens tyranni mot socialism måste stoppas. Han fick över 14 procent i sitt första val 1985.

När han i mitten av 1980-talet föreslog sänkt ersättningsnivå till 80 procent i sjukförsäkringen för att stärka arbetslinjen och hejda kostnadsökningen utnämnde S honom till huvudmotståndare och dåvarande socialminister Sten Andersson förklarade att han hade en felprogrammerad hjärna.

Han och Carl Bildt skapade med programförklaringen Ny start för Sverige 1991 embryot till det som långt senare skulle bli ett fast borgerligt samarbete i alliansen. Han satte sig i en moderatledd regering som var beroende av Ny demokratis passiva stöd och var med om att genomdriva den största avregleringsrevolutionen Sverige sett.

Westerberg hade också ett starkt socialt engagemang, men han kom från den ekonomiska politiken och tillsatte en annan högerliberal, Anne Wibble, som finansminister.

Nästa effekt i Folkpartiets nära historia är valet 2002 då Lars Leijonborg blev Leijonkungen med över 13 procent. Också den effekten var en högersväng, framför allt i integrationspolitiken med språkkrav för medborgarskap men också en tydlig ordning-och-reda-linje i skolpolitiken. Liksom Westerberg var Leijonborg viktig för samarbetet med M under åtta års borgerligt regeringsinnehav.

Även Jan Björklund var som bäst och som mest framgångsrik när han förde en tydligt borgerlig politik i frågor som skola, energi, försvar, men tappade tidigt integrationsspåret och svajade betänkligt i maktfrågan inför valet 2018 vilket straffade partiet.

De sympatisörer som Björklund fick problem med efter januariöverenskommelsen med S och MP och som nästa partiledare måste värna syns tydligt i SCB:s majmätning. Där uppger 71 procent av Liberalernas nu krympande väljarskara C, M eller KD som näst bästa parti. 13 procent anger S och 3,6 procent MP.

Nu är Liberalerna inne i ett nytt partiledarval. I realiteten står det mellan de tidigare integrationsministrarna Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Man ska inte underskatta någon av dem och man ska heller inte utmåla den ena som mer vänster än den andra. Ullenhag är en principiell marknadsvän, har en rationell syn i klimat- och energifrågor och formades i unga år av allianssamarbetet. Båda kan överraska, positivt eller negativt.

I medlemsomröstningarna har överraskande många L-distrikt förordat Sabuni, vilket antyder att många liberaler uppskattar hennes leijonborgska hållning i en av vår tids stora politiska frågor - hur invandrare ska integreras bättre. Det är en viktig fråga för ett socialliberalt parti och det är rimligen bra att ha en partiledare med egna erfarenheter av att ha invandrat till Sverige från Centralafrika eftersom hon vet vad hon talar om.

Men det viktigaste är att partiorganisationen och medlemmarna inte går på Socialdemokraternas falska historieskrivning och inte gör sitt parti till ytterligare ett lydrike till S. Sverige behöver ett friskt, självständigt och regeringsbärande alternativ till S och det formas i hög grad av borgerlighetens två rationellt orienterade partier, L och M.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer