ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Liberalerna växer bäst som borgerligt parti

  • KANDIDATER. Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni. Foto: Oskar Omne/TT

LEDARE. Nu står det klart att Erik Ullenhag kandiderar till partiledarposten i Liberalerna – det är den rimliga tolkningen av att han har beviljats tjänstledighet hela juni månad. Gissningsvis var det ett lätt beslut i regeringskansliet att ge honom ledigt från jobbet som ambassadör i Amman – det finns ett antagande om att Erik Ullenhag som partiledare skulle värna ett fortsatt budgetsamarbete med S och MP.

Den kandidat som anmält sig sedan tidigare, Nyamko Sabuni, har uttryckt sig kritiskt till regeringssamarbetet – men sagt att hon lojalt vill fullfölja det.

Skillnaderna, också i regeringsfrågan, tycks alltså inte större än att medlemmarna helt enkelt kan rösta på den som de anser har bäst ledaregenskaper. (På onsdagskvällen rapporterade Expressen att ytterligare två kandidater finns.)

Men som så ofta i politiska rörelser så lurar något under ytan, något som de flesta partiaktiva är införstådda med men som är svårare att kommunicera utåt. Och det handlar inte om inställning i sakfrågor.

Inom Liberalerna finns kodordet ”socialliberal” som för utomstående saknar förklaringsvärde, eftersom hela partiet är socialliberalt. I ett debattinlägg i april i Aftonbladet pläderade ett antal liberala lokalpolitiker från Storstockholm för socialliberalism och skrev att ”Erik Ullenhag kan navigera ideologiskt och principiellt i ett komplicerat politiskt landskap”.

Här kan man börja ana vad det handlar om, och det är illavarslande.

Det fanns en tid då Liberalerna inte var något särskilt homogent parti. På 1920-talet splittrades partiet i svallvågorna från folkomröstningen om alkoholförbud och 1934 återförenades Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet och bildade just ”Folkpartiet”. Uppdelningen mellan frisinnade och liberaler levde kvar länge i partiet. Det blev också stormiga strider om vilket förhållande Folkpartiet skulle ha till övriga borgerligheten.

I vissa sakfrågor fanns länge en klyfta mellan liberala folkpartister och mer konservativa. För 25 år sedan röstade en dryg fjärdedel av Folkpartiets ledamöter nej till att samkönade par skulle få ingå partnerskap.

Så är det inte längre. Det är svårt att hitta någon betydande sakfråga som delar Liberalerna. Få partier kan med sådan ideologisk stabilitet tala om att kärnkraft behövs för energiförsörjningen, att försvaret måste rustas, att Sverige ska gå med i Nato och i euron, att samhället måste reagera med kraft mot hedersförtryck, att ett medborgarskap i Sverige måste förenas med motkrav, att utbildning måste löna sig mycket bättre, att sexuella och reproduktiva rättigheter är grundläggande i ett fritt samhälle, att ordningsbetyg behövs i skolan. Listan kan göras lång.

Här borde Liberalerna vara en förebild för andra partier. De går grundligt igenom sina sakfrågor och efter att ha processat ett ämne under decennielånga studiecirkelliknande former bestämmer sig partiet och sedan håller man fast vid sin ståndpunkt.

Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni tycker förmodligen inte olika i någon väsentlig sakfråga. Att döma av Erik Ullenhags stödtrupp handlar det om något annat – det ”komplicerade politiska landskapet”.

I klarspråk handlar det om huruvida förhållandet till SD ska vara en avgörande fråga för det politiska agerandet.

Liberalerna fattade i januari ett oenigt beslut om samarbetet med regeringen. En tredjedel av ombuden var emot. Ändå motiverades ställningstagandet i starkt moraliska ordalag från partiledaren Jan Björklunds sida. Det är sannolikt att det är detta sidbyte som har lett till Liberalernas stora tapp i opinionen. Och omständigheterna har hunnit i kapp Jan Björklund. Nu har han genomfört en debatturné med Jimmie Åkesson. Han vill avsätta en S-minister med hjälp av SD. Och Liberalerna vill fälla regeringens linje i försvarspolitiken tillsammans med SD. I energifrågan skrev L och SD en gemensam reservation i Näringsutskottet.

Det borde vara angeläget för Liberalerna att sluta låta SD bestämma partiets vägval och att inte låta SD-frågan fälla avgörandet om vem som bäst leder partiet i framtiden.

Det har varit relativt lätt för Liberalernas ledning att gentemot de partiaktiva göra gällande att det finns en ny sorts blockgräns, eftersom man har kunnat spela på partiets nedärvda skepsis mot ”högern”. De gångna månaderna visar dock tydligt att den viktiga ideologiska skiljelinjen går mellan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna. I sakfråga efter sakfråga.

Detta ser väljarna, och stora delar av Liberalernas sympatisörer tycks inte acceptera att Sverigedemokraterna ska vara det nav som partiets politik cirkulerar kring.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies