ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
De utsatta företagarna

Ledarskap mot brott

  • NÄRVARO. New York-modellens kanske viktigaste framgångsfaktor var en total politisk fokusering på uppgiften att bekämpa brott samt att man hade en tydlig idé om hur det skulle gå till. Foto: Scott Roth

”Tänk dig en byggnad med några få krossade fönsterrutor. Om fönstren inte repareras är risken stor att vandaler krossar ytterligare några fler rutor. De kanske till och med bryter sig in i byggnaden och om den är övergiven börjar de använda den för sina syften.”

Så började sociologerna James Q Wilson och George L Kelling sin text, publicerad i tidskriften The Atlantic Monthly 1982. Den teori de lanserade kom att kallas ”The broken windows theory” och fick ett mycket stort genomslag i USA under 1990-talet, främst och mest känt i New York.

Wilson och Kelling gav en teoretisk modell för ett fenomen som alla känner igen från vardagslivet. Tidigare hade man delat upp samhällets brottspreventioner i brottsbekämpning som utfördes av polis, och bekämpning av brottets orsaker, som utfördes av skola och sociala myndigheter.

”The broken windows theory” sa att effektiv brottsbekämpning främst handlar om att vidmakthålla och upprätta säkra och snygga miljöer så att skötsamma medborgare vill investera sin tid, närvaro och pengar. Det urbana landskapet, som en gata, en korsning, ett torg eller tunnel, ger olika signaler som människor reagerar på. Om det är skräpigt, förfallet och klottrat signalerar miljön att den är osäker. En miljö som är uppsnyggad och underhållen signalerar det motsatta.

Brott kan så klart ske i båda miljöerna, men skötsamma medborgare tenderar att söka sig till den uppsnyggade vilket ger en positiv spiral. Polisen kan aldrig ensam bekämpa brott, det krävs en allmänhet som ser, hör och sätter gränser. Men för att den mekanismen ska fungera måste polisen finnas där. Logiken är ganska lik ordningen i en skola.

Precis samma sak gäller småbrottslingar. Om det utförs små brott i en stadsmiljö, olaglig klottring, vandalism, snatteri, plankning, signalerar det osäkerhet. Skötsamma medborgare söker sig till andra ställen och miljön hamnar i en negativ spiral där brottslingar tar över och där brotten blir grövre. Den är den mekanismen som nu plågar svenska städer, förorter och företag och som Di ska beskriva i en artikelserie med start måndag.

Utvecklingen går helt klart att vända. New York-polisen började använda teorin i tunnelbanan och beivrade klotter, plankning, urinering och drickande. Åtgärderna lyckades. Vanligt folk började uppfatta tunnelbanan som en säker plats, varpå den blev allt säkrare.

Polischeferna tog upp modellen på gatuplan och när Rudy Giuliani blev borgmästare i New York 1994 gav han modellen ett kraftfullt politisk ledarskap. Man satte ut polis i varje gathörn och beivrade alla småbrott man såg. För stadens säkerhet var det en succé. Brottsligheten, även grova brott, sjönk som en sten.

Andra faktorer som ekonomisk tillväxt, lägre arbetslöshet och sjunkande tonårskullar bidrog. Men ingen kan bortse från att polisens nya arbetssätt spelade roll för att New York är en helt annan stad i dag än på 1980-talet.

I den nyvunna svenska kampen mot den grova brottsligheten finns mycket att lära från New York. Det är ingen slump att svensk polis nu åker på kurs till NYPD.

Amerikanska storstäder var i mycket större kris för 40 år sedan än vad svenska städer är i dag. Men de sociologiska mekanismerna är exakt desamma. Skötsamma svenska medborgare undviker områden, gator och skolor som förknippas med brottslighet och problem. De upplevs som laglösa och farliga.

Det grova våldet har likartade effekter på hela nationen. Folk skjuts i offentligheten på ett nytt och skrämmande sätt. Uppklarningsfrekvensen är mycket låg. Man kan med fog ifrågasätta om statens våldsmonopol fortfarande existerar.

Freds- och konfliktforskaren i Lund Wilhelm Agrell skrev en uppmärksammad text i SvD 13/9 där han lanserade begreppet ”inre väpnad konflikt” för att beskriva läget i Sverige. Det är ett drastiskt ordval men fångar den känsla av laglöshetens osäkerhet som James Q Wilson och George L Kelling beskrev 1982. Vem bestämmer egentligen på territoriet? Vem värnar bäst min säkerhet? Vem står för rättsskipningen? Alltför ofta är svaret maffian.

Det svenska politiska ledarskapet har hittills producerat listor av konkreta förslag som fler kameror, slopade ungdomsrabatter, ökade befogenheter för avlyssning, med mera. Regeringen ser sin roll som samordnare även av detta. Oppositionen hoppade klokt nog av alltsammans i helgen.

Det krävs ett mycket mer offensivt politiskt ledarskap för att återerövra allmänhetens förtroende, som är det verkligt effektiva verktyget i kamp mot brott. New York-modellens kanske viktigaste framgångsfaktor var en total politisk fokusering på uppgiften att bekämpa brott samt att man hade en tydlig idé om hur det skulle gå till.

När väl den politiska och ideologiska ramen är satt faller de praktiska detaljerna på plats. Ramen är denna: Att bekämpa brott eller att bekämpa brottens orsaker är en falsk motsättning. Att skolor och arbetsmarknad ska fungera bättre är en självklarhet, det behöver Rikspolischefen inte påminna om. Det han och hans organisation behöver höra är att polisarbete och polisnärvaro är den nödvändiga utgångspunkten för att bygga ett brottsförebyggande samhälle. För att klara det krävs inte bara fler poliser och mer pengar utan också ett uthålligt politiskt ledarskap. Det saknas i Sverige i dag.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer