ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ledare: En skam att V inte städat bort kommunismen

Den sista maj i Växjö år 2000 höll Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman sitt livs viktigaste tal. Hon var då partiledare för Sveriges tredje största parti, låg stadigt och långt över tio procent i mätningarna. 

Hon hade lyckats introducera feminismen som ett stort och självklart politiskt projekt och därtill gjort sig själv till en ganska folkkär stjärna. Alla visste vem hon var.

Efter ett par års alltmer intensiva debatter och ett decennium efter Berlin-murens fall tyckte hon att partiet och tiden var mogen för att ta definitivt farväl till kommunismen. ”Vi har en gång för alla brutit med den kommunistiska traditionen. Vi avvisar Lenins parti- och statsteori. Vi avvisar de kommunistiska teorierna om den väpnade revolutionen, partiets ledande roll och enpartivälde och planekonomi", sa hon.

Hon var ganska sent ute. De stora kommunistpartierna i Europa hade redan reformerat sig och kastat ut kvarvarande kommunister. Det största, italienska PCI, grundat av Gramsci, hade upplösts och ombildats, och var numera demokratiskt. Detsamma skedde i Frankrike.

Några år tidigare, 1997, hade fyra franska historiker med nära band till det gamla franska kommunistpartiet gett ut "Kommunismens svarta bok", en uppgörelse med all död, förtryck och förödelse som kommunistregimer gjort sig skyldiga till. Drygt 70 miljoner personer har dött till följd av kommunistregimernas avrättningar, deportationer och avsiktliga svält, främst i Ukraina och Kina.

I Sverige gavs boken ut med förord av DN:s kulturchef Arne Ruth, vilket är lika tidstypiskt som avlägset. En rad viktiga svenska intellektuella deltog i den alleuropeiska uppgörelsen med en ideologi de tidigare varit en del av. Tidigare folkpartiledaren Per Ahlmarks två böcker, "Vänstern och tyranniet" och "Det öppna såret", spelade också roll för klimatet.

Men Gudrun Schyman misslyckades med att en gång för alla bryta med kommunismen. Hon hade inte partiet med sig och möttes av måttliga applåder. Värre var att hon fick ungdomarna emot sig. Ungdomsförbundets ordförande Jenny Lindahl kallade sig kommunist, stod för det, och höll senare under kongressen ett varmt applåderat tal om livskraften i partiets historiska arv.

Där började också Schymans fall och några år senare efterträddes hon av Lars Ohly som tillhörde den falang som öppet betecknade sig som kommunister. Jenny Lindahl blev partiets informationschef.

Den nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt säger sig själv inte vara kommunist. Han har skrivit några klarögda och sökande texter om kommunismen i tidningen Flamman, men han vill inte göra om Schymans försök att reformera partiet fullt ut. Ledande företrädare för Vänsterpartiet i riksdagen kallar sig fortfarande i dag för kommunister.

I det tyska valet 2005 blev det en rödgrön majoritet i förbundsdagen. Socialdemokraterna, de gröna och det tyska vänsterpartiet Die Linke samlade ett större block än CDU/CSU och FDP. Gerhard Schröder hade kunnat fortsätta som kansler. Ändå tog Angela Merkel över. Detsamma hände i valet 2013 då de rödgröna vann en majoritet, men Merkel bildade regering.

Orsaken är att Die Linke är en sammanslagning av den tidigare S-ordföranden Oskar Lafontaines parti och det ombildade tidigare östtyska kommunistpartiet. I tysk politisk kultur blir det därmed svårt att samarbeta med, i alla fall på nationell nivå. Det kommunistiska arvet ligger för nära och partiet anses inte fullt ut demokratiskt.

Detta tyska stigma hindrade inte Jonas Sjöstedt från att twittra ett stort grattis till Die Linje i höstens val.

Tysk och svensk politisk kultur skiljer sig åt, men även i Sverige var S tidigare mycket motståndskraftiga mot kommunismen. Man tog strid på arbetsplatser och i fackföreningar och lyckades få militära underrättelsetjänsten att hjälpa till. Vänsterpartiet kommunisterna uteslöts från försvars- och utrikesutskottet eftersom de inte ansågs demokratiskt pålitliga.

S tvekade aldrig att ta regeringsmakten med hjälp av dem, vilket över tid var ett sätt att trycka tillbaka deras väljarstöd, men man värnade sin integritet och höll kommunisterna på armlängds avstånd.

Detta stigma upplöstes när LO krävde att V skulle vara med i regeringen om Mona Sahlin vann valet 2010. Det gjorde hon inte. Men samma logik, med bisarrt understöd av alliansen, återkom efter 2014 då V blev regeringens budgetpartner.

Så stort inflytande som partiet har i dag har de aldrig haft. V:s krav för att stödja regeringen är som hämtat ur en kommunistisk handbok från den gamla onda tiden, nu riktad mot privata företag i välfärdssektorn: Kapitalägarna ska bort. Företagens vinster ska konfiskeras. Investeringar utomlands dras hem. "Det är bara att packa ihop", som Jonas Sjöstedt sa till vårdföretaget Attendo.

Och S orkar inte stå emot, tvärtom. Både statsministern och den ansvariga civilministern låter plötsligt som hårdföra leninister.

Det är en skam för Sverige att reformeringen av det gamla kommunistpartiet gick i baklås. Motståndskraften måste öka. Hur kan V:s ledning tolerera företrädare som omfamnar en ideologi som är en folkmordspraktik? Hur kan MP vilja samarbeta med dem? Varför går S deras äranden i hetsen mot företagare? Och varför i hela friden accepterar borgerligheten detta?

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies