ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Låt M och KD regera på nuvarande ekonomiskpolitiska linje

  • Foto: TT
  • STYR. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson Elisabeth Svantesson vann tillsammans med KD höstens budgetstrid. Hennes politik regerar nu Sverige. Att låta den fortsätta är allt annat än ovisst. Foto: Claudio Bresciani/TT

I en vecka har Sverige styrts av en budget med en ny politisk inriktning, nämligen den som Moderaterna och Kristdemokraterna slog fast i sin reservation i finansutskottet i december och som vann riksdagens gillande.

M-KD-budgeten är mer expansiv än S-MP-regeringens alternativ. Ett mindre finansiellt sparande är klokt då budgetöverskotten är mycket höga samtidigt som investeringsbehoven i landet är uppenbara. Elisabeth Svantesson (M) ska ha en eloge för att hon har modet att avbryta Socialdemokraternas och Moderaternas destruktiva tävlan om vem som är bäst i budgetdisciplin. Sverige är i ett annat läge nu och statsskulden minskar så snabbt att Riksgälden varnar för att svenska statspapper kan försvinna från marknaden.

Några förändringar slog till direkt efter årsskiftet.  Den största satsningen är ett nytt jobbskatteavdrag på 10 miljarder riktat mot personer med låga inkomster Gränsen för statlig skatt höjs från 40 600 till 42 000 för att minska marginalskatten för breda löntagargrupper. Extraskatten på pensioner försvinner den 1 juli. Rut och rot breddas och fördjupas.

Totalt sänks skatten på arbete med 12,8 miljarder kronor under 2019.

Andra satsningar är att statsbidragen till kommunerna ökar, liksom resurserna till landstingen. Polisen tillförs mer pengar, liksom Åklagarmyndigheten, domstolarna, Kriminalvården och Tullverket.

Försvaret får ett helt nödvändigt extra tillskott. Utan det hade helgens Sälenkonferens dominerats av besked om inställda övningar och försenade materialköp. Försvarsbudgeten ska ökas till att motsvara två procent av BNP. M-KD markerar tydligt att försvaret ska vara en högteknologisk verksamhet och att Sverige ska gå med i Nato.

En annan på sikt viktig reform är skrivningarna om en mer nationellt jämlik vård med ökat statligt ansvar och centralisering, bland annat av cancervården.

Av debatten kring regeringsbildningen att döma har Sverige med denna budget tagit det första steget mot att avskaffa den liberala demokratin, troligen även ett vanskligt steg mot storkrig i Europa. I sina motiveringar till att rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister den 14 november förra året hade C och L ett tonläge som de rimligen har skäl att modifiera. Det regeringsalternativ de då sa nej till har ju nu fått en politisk kontur och en sakpolitisk inriktning, samt vunnit i budgetomröstningen. Det "konservativa block" eller "lilla högerregering" som man då nobbade har stabilt och träffsäkert fått genomslag för sådant som allianspartierna har efterlyst i fyra år.

Skrikhalsvänstern har siktat avgörande hot mot demokratin i beslutet att lägga ner Delegationen mot segregation i Huddinge utanför Stockholm och Jämställdhetsmyndigheten i Angered utanför Göteborg. Lyckligtvis har inte ens Liberalerna gått på den bluffen. Projektbidragspolitiken har fått hård och kvalificerad kritik och Socialdemokraternas andetro på att varje problem behöver en myndighet är verklighetsflykt. Sänkt skatt för barnmorskor, betald vidareutbildning för specialistsjuksköterskor och bättre möjligheter för servicesektorn är en bättre och till och med borgerlig politik för att öka jämställdhet och om möjligt mildra segregationen. 

Varför ska C och L nu ändra den ekonomiska politiken till förmån för Socialdemokraternas och Miljöpartiets, dessutom i grunden villkorad av Vänsterpartiet? Varför ska man riva upp sin egen politik när den äntligen har fått stöd i riksdagen? C och L vet ju nu hur den ser ut och bör låta M och KD få det fulla ansvaret.

Ett annat skäl att omvärdera sina nej är de förtroenderas som har drabbat C- och L-ledarna. Att gå till val på att avsätta Stefan Löfven och sedan blockera sin egen statsministerkandidat har inte vunnit väljarnas gillande. Särskilt skadligt har det varit för L som ligger på historiskt låga nivåer. Att på detta sätt slå vakt om det liberala samhället uppskattas inte av liberala väljare. Att på goda grunder och med vettiga villkor släppa fram Kristersson kanske gör ont under vårvintern, men att liera sig med S, MP och V fram till 2022 innebär mycket stora politiska risker och en sämre ekonomisk politik än den som nu ligger fast.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies