Annons

Lär av fallet Merkel

LEDARE. Angela Merkel slutar som partiledare för CDU. Det bekräftade hon under en presskonferens på måndagen, efter bakslaget i delstatsvalet i Hessen i söndags.

STJÄRNFALL. För mindre än två år sedan korades Angela Merkel av flera kommentatorer till den fria världens ledare. Om en dryg månad är hon inte ens ledare för sitt eget parti längre. Vad hände?
STJÄRNFALL. För mindre än två år sedan korades Angela Merkel av flera kommentatorer till den fria världens ledare. Om en dryg månad är hon inte ens ledare för sitt eget parti längre. Vad hände?Foto:Markus Schreiber

Kristdemokratiska CDU håller kongress i början av december och Merkel, som lett partiet i 18 år, tänker inte ställa upp för omval. Däremot planerar hon att sitta kvar som förbundskansler till valet 2021.

Avgången sägs vara taktisk. Angela Merkel är inte lika populär som förut. Med en ny partiledare kan CDU förnya bilden av partiet inför nästa val. Partisekreteraren Annegret Kramp-Karrenbauer är en tänkbar efterträdare, liksom tidigare gruppledaren i förbundsdagen Friedrich Merz.

Beskedet markerar också en vändpunkt i tysk politik, eftersom en epok nu lider mot sitt definitiva slut. Merkel har suttit som förbundskansler i 13 år. Bara Helmut Kohl och Konrad Adenauer har suttit längre. Under hennes tid etablerade sig Tyskland som det europeiska solsystemets självklara mittpunkt och den måttliga mittenpolitikens allra stoltaste rike.

Hon lotsade landet genom finanskrisen och eurokrisen och axlade rollen som Europas de facto ledare. Medan andra regeringschefer föll som furor, fortsatte hon precis som vanligt. Hon har överlevt fyra franska presidenter och lika många brittiska premiärministrar. När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet för mindre än två år sedan, utnämnde opinionsbildare i de stora internationella tidningarna henne till den fria världens verkliga ledare.

Om en dryg månad är hon inte längre ledare ens för sitt eget parti. Vad hände?

Likt Fredrik Reinfeldt i Sverige, har Angela Merkel fallit offer för den europeiska politikens skiftningar, med den inte oväsentliga skillnaden att Reinfeldt lämnade i tid. Merkel kommer att fortsätta till den nuvarande storkoalitionen faller, eller tills hon inte längre tolereras inom det egna partiet.

Där pyr missnöjet bland dem som förebrår henne för CDU:s mittengir, som bidragit till att öppna upp för mörkare krafter på högerkanten, framför allt i form av främlingsfientliga Alternative für Deutschland (AfD).

Den liberala migrationspolitiken under flyktingvågen 2015, då Tyskland tog emot över en miljon människor, har också spelat en avgörande roll. Precis som i Sverige dominerar migrations- och integrationsfrågorna det politiska samtalet.

Det har drabbat de traditionella höger-vänster-partierna, till viss del genom att flytta fokus från ekonomiska och fördelningspolitiska frågor, men också för att många väljare helt enkelt tycker att invandringspolitiken varit för generös.

”Migrationsfrågan är alla problems moder”, som ledaren för CDU:s bayerska systerparti CSU Horst Seehofer klagade inför delstatsvalet i Bayern för två veckor sedan. Både kristdemokraterna och socialdemokraterna backade kraftigt samtidigt som AfD och De Gröna gick framåt. Mönstret upprepades i Hessen, där CDU backade med 10 procentenheter, till historiskt låga 28 procent.

Den stora frågan nu är huruvida den tyska koalitionsregeringen mellan CDU/CSU och socialdemokratiska SPD över huvud taget har en framtid.

Precis som föregångaren såldes den in som en pragmatisk mittenlösning i stånd att driva igenom stora, viktiga reformer. I stället har den präglats av låsningar och interna stridigheter. Socialdemokraterna vantrivs. De ser ut att gå samma mörka öde till mötes som de europeiska systerpartierna och utmanas nu på allvar av De Gröna som det bärande vänsterliberala alternativet i tysk politik.

Vad gäller CDU, kan partiet efter valresultaten i Hessen och Bayern inte längre fortsätta som förr, konstaterade Angela Merkel på måndagen.

Det finns uppenbara lärdomar att dra här. Den europeiska politikens skiftande underströmmar har på kort tid dragit med sig en ledare som för bara några år sedan betraktades som en orubblig institution. Och det i ett land där ekonomin går som tåget.

Det borde mana till eftertanke, inte minst bland dem som ser en bred mittenregering som det bästa botemedlet mot framväxande nynationalistisk populism.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera