Annons

L och C sitter fast i vänsterburen

LEDARE. Oktober 2020 blev den månad då regeringssamarbetet ställdes på sin spets. Om det inte talas om regeringskris så är det i varje fall stora spänningar mellan januaripartierna.

LÅST LÄGE. Problemet för L och C är att de inte kan ge besked om vad de ska göra i den situation då de anser att januarisamarbetet inte längre finns. Misstroendevotum? Släppa fram M-budget? Stefan Löfven lär knappast avgå eller utlysa nyval.
LÅST LÄGE. Problemet för L och C är att de inte kan ge besked om vad de ska göra i den situation då de anser att januarisamarbetet inte längre finns. Misstroendevotum? Släppa fram M-budget? Stefan Löfven lär knappast avgå eller utlysa nyval.Foto:TT

Det handlar om det läge som har uppstått efter att arbetsmarknadens parter inte lyckades komma överens om nya regler för omställning och uppsägning. Att förhandlingarna kraschade ska enligt januariöverenskommelsen leda till att förslaget från en statlig utredning om arbetsrätten ska genomföras. Detta är inte något som Socialdemokraterna gillar och därför har det blivit aktuellt för Centerpartiet och Liberalerna att tydliggöra vad som händer om regeringen inte lägger fram förslaget: Då finns det inte något samarbete längre, säger de.

Från Annie Lööfs synpunkt är det följdriktigt att nu börja tala om att verkställa detta ultimatum. I Ekots lördagsintervju säger hon: ”Det har ju jag och Stefan Löfven skakat hand på. Det är ju därför han är statsminister och för att C accepterade en socialdemokratisk regering.”

Problemet är inte att Centerpartiet vill fullfölja överenskommelsen och ställer samma krav på regeringen. Problemet är inte heller, nödvändigtvis, innehållet i dokumentet – alla samarbeten innehållet kompromisser och kohandel (byte av frågor).

Nej, problemet är anspråket på att detta är ett bra sätt att åstadkomma politik. Och mer specifikt, mittenpartiernas inställning att detta är en garant för borgerlig/liberal politik.

I just den här frågan handlar det om att tvinga fram en lösning som det största regeringspartiet inte stöder och som dessutom innebär en avgörande konfrontation med fackföreningsrörelsen.

Kommer det att lyckas? Inte säkert. Frågan innehåller många möjligheter till fördröjning. Det är ett omfattande lagstiftningsarbete. Lagrådets yttrande kan kanske ställa till det. Dessutom är det ju ingen fråga som det är bråttom med; många har påpekat att frågan har varit uppe till omfattande förhandlingar i många år.

I det ljuset måste man fråga sig vad Centerpartiet och Liberalerna kan sätta emot om Socialdemokraterna förhalar eller sätter stopp för processen. Vad betyder den hotfulla formuleringen ”då finns det inte något samarbete längre”? Ska dessa partier då rösta för en eventuell misstroendeförklaring mot Stefan Löfven? Eller ska de lägga fram en egen budget (som sedan faller i första omröstningen och Moderaternas vinner i den andra, precis som i december 2018)? Eller ska de i största allmänhet börja göra upp med Moderaterna i stora frågor?

Det kan verka petigt att fråga exakt hur det ska gå till om mittenpartierna ska bryta samarbetet. Men det är en befogad fråga mot bakgrund av Stefan Löfvens historik. Han har suttit kvar i situationer som normalt sett skulle ha tvingat fram en större regeringskris, som december 2014. Han har manövrerat sig ur andra kriser, som de olika misstroendehoten mot enskilda statsråd. Och det är omöjligt att verksamt avsätta en statsminister om man inte är villig att stödja en annan regeringsbildare. Och nyval finns det bara en person som kan utlysa – Stefan Löfven.

Sakfrågan är angelägen. Det är olyckligt att arbetsrätten infördes i lag, och detta bör åtgärdas. Politikerna ska inte dra sig för att lagstifta när parterna misslyckas att finna en lösning. Men inte ens alliansregeringen försökte göra något åt det, eftersom dåtidens Moderaterna inte ville skapa konfrontation med facket. Nu verkar det dock som att M har övergett den doktrinen och är beredda att rätta till arbetsrätten.

Kanske är den statliga utredningens förslag till ny arbetsrätt det näst bästa nu när parterna inte förmådde ta fram en lösning. Och om både M och S röstar ja i riksdagen har arbetsrätten justerats med stöd av en stor majoritet.

Men det är inte rimligt att beskriva den situation som nu uppstått som en prövning av Socialdemokraternas roll i svensk politik. Det är snarare en prövning av mittenpartiernas roll. Kan samarbetskonstruktionen tvinga fram en politik som Socialdemokraterna ogillar djupt? Och vad händer med mittenpartierna om de tvingas åse att Socialdemokraterna hellre följer sin övertygelse än ett januariavtal?

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera