L måste släppa rädslan

Liberalernas läge riskerar att utplåna den organiserade parlamentariska liberalismen. 

En liberal exit är en stjärnsmäll för en lång och viktig politisk tradition och ett historiskt misslyckande.
En liberal exit är en stjärnsmäll för en lång och viktig politisk tradition och ett historiskt misslyckande.

Väljarnas dom över vägvalet vänsterut efter 2018 är entydig. Om man stannar kvar i januarisamarbetet mandatperioden ut tyder det mesta på att partiet åker ut ur riksdagen i nästa val. De som vill ha en borgerlig regering kommer inte tillbaka, hur mycket än januarisamarbetet levererar. De som trivs i vänsterlägret har säkrare alternativ i C, S eller MP.

En liberal exit ser just nu ut att ha få närmast sörjande men är en stjärnsmäll för en lång och viktig politisk tradition och ett historiskt misslyckande för det förra och det nuvarande ledarskapet. Tiotusentals liberala väljare har deserterat från Jan Björklunds frontlinje.

Men om man lämnar samarbetet är återhämtningen inte självklar då de väljare som har övergett partiet har få incitament att komma tillbaka. De som har gått till M har skäl att stödrösta på sitt nya parti för att hålla respektavstånd till SD och för att säkra en borgerlig regering. Nuvarande M-ledning består av personer som gamla folkpartister känner sig trygga med. Partiledaren är en seriös socialpolitiker, partisekreteraren en erfaren jurist och kanske Sveriges mest långvariga kämpe för en sant liberal syn på rättsstaten.

Att Liberalernas akuta kris nu kom att snurra kring migrationsfrågan är symboliskt. L har ägnat många år åt att varna för allt som sägs vara ett hot mot demokratin. Man hamnade i ett slags belägringstillstånd. Verkligheten utanför den liberala fästningen blev mycket farlig. Men under några förtrollade år när seklet var ungt släppte partiets rädsla och partiledningen talade högt och med självförtroende om invandring. Då blev partiet plötsligt landets tredje största på drygt 13 procent. Det ansåg så klart S vara ett tydligt hot och anklagade folkpartisterna för att partiets framgång var ett hot mot liberalismen, kanske rent av mot demokratin, och att man skulle skämmas. Det gjorde ont. Åren därefter bekämpade man alla som kritiserade EU:s mest generösa migrationspolitik, varpå ett nytt migrationskritiskt parti växte fram i exempellös hastighet. Nu blev det ett hot mot demokratin.

Sedan kom hösten 2015 och därefter en våldsbrottslighet som saknar motstycke i Europa, varpå gräsrötterna i Liberalerna gjorde revolt och valde en partiledare som inte skäms för framgången 2002 (då hon kom in i riksdagen) och som inte är särskilt rädd, inte ens för ”högern”.

Delar av Liberalerna misstänker därför att Nyamko Sabuni är ett hot mot liberalismen, troligen demokratin, och att hon ska hållas i lockdown, annars lunchar hon snart med Ebba Busch. Det vet man ju vad det betyder. En hotbildsanalytiker måste vara vaksam och se mönster: om SD:s Mattias Karlsson uttalar sitt stöd för Republikanerna och får prata om sin sanning hos Anna Hedenmo samtidigt som Kapitolium stormas i USA är hotbilden tydlig.

Enligt samma logik är synpunkter på vänsterdogmer inom kulturpolitiken och kritik mot public service ett hot. Sådana frågor anses hota demokratin då det finns ett tematiskt samband mellan kultursynen i 1930-talets Tyskland, Dansk Folkepartis och Venstres public service-politik och Sverigedemokraternas spridda kulturpolitiska skurar.

Utvecklingen i Danmark anses för övrigt under mycket lång tid ha hotat demokratin, liksom i Norge och Finland, (länder som toppar Economist's Democracy Index). I Sverige hotas demokratin av ”högern” som man inte kan lita på. Den kan nämligen omvandlas till en tiger i vars mage liberalen sägs hamna.

Till och med sociala medier anses hota demokratin. För vänstern är kombinationen av amerikanska techjättar och total valfrihet naturligtvis mycket hotfull, men även viktiga liberala röster tycks anse att friheten på Twitter och Facebook har gått för långt eftersom nynationalismen uppfattas vara stark på dessa plattformar. Om friheten på nätet just nu och delvis används av antiliberala krafter vill man inskränka den kanske största yttrandefrihetsrevolutionen sedan tryckpressen.

Att ständigt se nya hot och att alltid vara rädd är utmattande för alla. För ett parti är det förödande då det underminerar självförtroendet och inbjuder andra krafter än de egna att styra och ställa. Man blir lätt ett lydrike till Annie Lööf och Morgan Johansson. Och det är lätt hänt att man läser sin samtid fel.

SVT:s Anders Holmberg frågade i veckan Ulf Kristersson om vad som har ändrat hans syn på möjligheterna att regera med stöd av SD. Den frågan kommer att ställas även till Sabuni om hon byter sida. Ett underskattat svar är riksdagsarbetet. Om man sitter i utskott och arbetar ihop lär man känna varandra och varandras frågor. Nya partier mognar och gamla partier ser möjligheter. När MP kom in i riksdagen var det ganska hopplöst. Nu är de för tillväxt, för EU, de sitter i en regering som rustar försvaret och sluter avtal med Nato. Institutionernas påverkan på partier är mycket stor.

Den fortsättningsrevolt som före jul startade med ett ledningsbyte för Liberalerna i Göteborg med understöd av de självständiga skåningarna är därför löftesrik. De är nämligen inte rädda.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?