Annons

L bör tillbaka till borgerligheten

LEDARE. Vem ska ta över partiledarposten i Liberalerna efter Jan Björklund? När spekulationerna tar fart är det lätt att utgå från att det måste bli en kandidat som inte var alltför inblandad i den interna striden om vägvalet i regeringsfrågan. Och att det i varje fall inte kan bli en politiker som gick emot den segrande linjen.

SKIFTA OM. Jan Björklund avgår när Liberalernas opinionssiffror når bottenrekord. Hans efterträdare bör välja alliansen.
SKIFTA OM. Jan Björklund avgår när Liberalernas opinionssiffror når bottenrekord. Hans efterträdare bör välja alliansen.Foto:Naina Helen Jåma/TT

Men det skulle vara en styrka om Liberalerna fick en partiledare som är tydligt alliansorienterad och som inte hade föredragit Stefan Löfven som statsminister.

Jan Björklund har insisterat på att alliansen inte är död; den kan mycket väl återuppstå inför nästa val. Om denna linje ska vara trovärdig är det bästa valet att utse en efterträdare som anser att vägen för att få tillbaka opinionsstöd är att vända tillbaka till alliansen.

Januariöverenskommelsen är ett faktum, och behöver inte rivas upp enbart för att en ny partiledare inte tyckte att den var den bästa lösningen. Tvärtom bör en person som inte har en del i de vagare delarna av uppgörelsen lyckas bättre i att sätta press på regeringen, än den som har varit med och förhandlat.

Liberalerna borde vilja komma tillbaka till den gamla alliansen. Det är där partiets ekonomiska politik bäst förvaltas. När det gäller grundläggande tankesätt om ekonomi, skatter, bidragssystem, entreprenörskap och statens förhållande till medborgarna finns gemenskapen i borgerligheten.

En ny partiledare måste vårda den goda tonen inom alliansen. Efter valet ifrågasatte Jan Björklund den bedömning som Ulf Kristersson hade gjort, nämligen att en alliansregering kunde tillträda. Plötsligt började Björklund beteckna Kristersson som ”höger” och kallade hans förslag ”högerregering”, väl medveten om hur avskytt ordet ”högern” är i Liberalernas partitradition.

Jan Björklunds försök den senaste tiden att lägga över skulden för alliansens sammanbrott på Moderaterna var desperata och osnygga. Det borgar inte för nytt förtroende från besvikna liberala sympatisörer.

En ny partiledare måste välja ett annat sätt att uttrycka sig.

Uppgörelsen mellan Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna var en ologisk konstruktion. Den innebar att ett renodlat borgerligt parti släpper fram en regering med samma sammansättning som den förra. Liberalerna gjorde det för att Sverigedemokraterna inte skulle få något inflytande, men resonemanget har inte övertygat tillräckligt många.

Liberalerna har alltså överlåtit åt den forna fienden, Socialdemokraterna, att i praktiken styra genomförandet av uppgörelsen. Liberalerna accepterar att regeringen Löfven II släpps fram tack vare Vänsterpartiets nedlagda röster. Och Jonas Sjöstedt fick ett löfte från Stefan Löfven att V-märkta reformer inte skulle backas tillbaka. Liberalerna avstod från möjligheten att påverka genom att kräva ministerposter i Löfvenregeringen.

Summa summarum går det att ifrågasätta om den nya regeringsbildningen är en seger för Liberalerna.

Jan Björklund vill att det nya samarbetet ska ses som en framgång, men kan bara ske under förutsättning att man accepterar hans bild av vad en alliansregering skulle innebära. Han slog fast att en alliansregering som är mindre än de rödgröna blir beroende av Sverigedemokraterna (”i varje omröstning”, som Jan Björklund brukade uttrycka det), och att detta är oacceptabelt.

Men Jan Björklund lyckades inte förklara varför samma förhållande inte skulle gälla om alliansen hade varit större än de rödgröna. Inte heller en sådan regering hade kunnat få genom blockskiljande frågor om Sverigedemokraterna är emot.

Jan Björklund har satt ett betydande avtryck i svensk politik, framför allt som skolminister under åren i regeringsställning. En ny skolpolitik var länge synonymt med Liberalerna, och alla andra partier har närmat sig Jan Björklunds syn på betyg, ordning och reda i skolan.

På liknande sätt har Jan Björklund också satt agendan i försvarsfrågan.

Samtidigt är det Jan Björklund – och Annie Lööf – som drivit fram ett vägval, som i praktiken innebär att all politik ska cirkulera runt Sverigedemokraternas existens. Effekten blir att det är ett annat partis existens som får styra hur de andra partierna ska bedriva sin politik.

Därför blev det en Decemberöverenskommelse. Och därför blev det en Januariöverenskommelse – samma andas barn.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?