1515
Annons

Kubanernas frihetslängtan förtjänar stöd

LEDARE. Över hela Kuba går folket man ur huse för att kräva sina rättigheter och sin frihet av en regim som berövat dem det sedan 1950-talet. Folksamlingarna och protesterna beskrivs som de största på decennier – kanske sedan Fidel Castro och Che Guevaras socialistiska revolution. Är det gryningen som skymtas på Kuba? Eller kommer detta rop efter individuella rättigheter, frihet och demokrati att förtryckas, samtidigt som omvärlden än en gång vänder bort blicken från en demokratirörelse?

FRIHET. De största folkliga protesterna mot regimen på Kuba på decennier. Folket kräver frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.
FRIHET. De största folkliga protesterna mot regimen på Kuba på decennier. Folket kräver frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.Foto:Eliana Aponte

Sedan början av 2019, när det venezolanska parlamentets talman Juan Guaidó tog över som landets interimspresident efter omfattande valfusk i presidentvalet, har vi väntat på ljusare tider i Venezuela. Och i ett år har vi, efter att det belarusiska folket reste sig upp efter det illegitima presidentvalet, drömt om att Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko ska falla till förmån för en demokratisk utveckling. Så har det dock inte blivit – det externa understödet har varit för svagt. Det mest slagkraftiga stödet utifrån har i stället kommit från andra starka män som hjälpt tyrannerna att stanna kvar i sina palats, exempelvis Vladimir Putin i Lukasjenkos fall.

Ett lands väg mot frihet och demokrati måste förvisso stakas ut av den egna befolkningen och dess modiga protester. Historien visar att det sällan har varit lyckat när frihetsrörelser förlitat sig för mycket på utländsk inblandning.

Med det sagt, omvärlden måste lyssna på dessa frihetslängtande skrin. Politiker, det internationella samfundet, fackliga organisationer, media, näringslivet med mera får inte svika. De får inte ge upp på det fundamentala att varje människa har friheter och rättigheter som hon inte får förvägras av en auktoritär regim eller liknande. Förutom en pliktskyldig kommentar på utrikesministerns Twitterkonto är tystnaden från den svenska regeringen är öronbedövande. I de tappra kubanernas mest prövande tid får de ännu inget stöd från den humanitära stormakten Sverige.

Visst, det går väl att invända att ett lands styre är herrar i sitt egna hus och har rätt till autonomi. Men i och med att det självbestämmandet i Kuba inte förlänas befolkningen behöver vi inte relativisera över situationen eller kompromissa. Vi måste vidmakthålla att våra demokratiska ideal, vårt styrelseskick och värderingar rörande individen är bättre. Det för att vinna dessa rättigheter som kubanerna protesterar mot regimen, och de behöver allt stöd de kan få i sin kamp.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.
Innehåll från Södertälje Science ParkAnnons

Så hjälper Sveriges science parks företag att vara relevanta på sikt

Science parks för samman offentlig sektor, akademi och industri och fungerar som en plattform för större innovations- och utvecklingsprojekt. Syftet med många av de gränsöverskridande samarbeten som uppstår är att bidra till den hållbara omställningen.

– Vi ser till att den forskning som finns om hållbarhet når en bredare målgrupp, säger Robert Kingfors, vd på Södertälje Science Park.

Läs mer om branschorganisationen för science parks och inkubatorer, SISP 

När Sveriges första science parks bildades för cirka 40 år sedan var fokus att skapa en plats i närheten av universitet och lärosäten där akademi och näringsliv kunde mötas för att laborera och driva olika projekt tillsammans. Idag jobbar landets science parks även mycket med affärsutveckling.

– Det handlar om att gynna svenska bolags tillväxt i samhället, och då framförallt bolag som kan bidra till en hållbar omställning, förklarar Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.

Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.
Johan Ödmark, vd på branschorganisationen Swedish Incubators and Science Parks, SISP.

Hållbar produktion

Södertälje Science Park, vars huvudpartners och grundare är AstraZeneca, KTH, Scania och Södertälje kommun, är en mötesplats för hållbar produktion. Bland annat driver parken olika affärsutvecklingsprogram med hållbarhetsfokus.

– Ett exempel är projektet Liften där vi samlar företag som vill ha hjälp med att identifiera sina utvecklingsbehov och lära sig hur de blir mer hållbara. Det kan handla om allt från att skapa mer hållbara produkter och tjänster till att bli mer ekonomiskt hållbara, säger Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd, och tillägger:

– Att inte arbeta med hållbarhetsfrågan som företag kan innebära att man plötsligt inte har något existensberättigande på marknaden. Programmet blir därför ett sätt att hjälpa företag att fortsätta vara relevanta på sikt.

Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd.
Robert Kingfors, Södertälje Science Parks vd.

Nationella och internationella samarbeten

I dag finns det en ambition från Sveriges politiska beslutsfattare, storbolag och akademi att få igång ett förändringsarbete med hållbarhet i fokus på bred front. Johan Ödmark och Robert Kingfors menar att landets science parks roll blir att fungera som spindeln i nätet.

– Därför är viktigt att vi tittar på hur vi kan kombinera en lokal och regional tillväxt med att göra nytta nationellt och internationellt. Det är bara genom breda samarbeten som science parks kommer att vara relevant för finansiärer och intressenter också i framtiden. Då syftar jag även på samarbeten mellan våra medlemmar där vi redan i dag ser stora synergier, säger Johan Ödmark.

Läs mer om Södertälje Science Park, mötesplatsen för hållbar produktion  

Mer från Södertälje Science Park

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Södertälje Science Park och ej en artikel av Dagens industri

Kriget på havsbottnen

Som ett nät av gamla och nya intressen löper de svenska sjökablarna ut från kusterna och kopplar upp alla omgivande länder på vårt el- och fibernät.

SMÄLL. Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. Det bör även Sverige göra.
SMÄLL. Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. Det bör även Sverige göra.Foto:Danska Forsvaret

Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Ryssland och Finland har alla kablar från Sverige. Därtill kommer några gasledningar på västkusten.

Inget annat land har byggt så många sjöledningar i Östersjön som Sverige. Men svenskarnas roll är större än så. Telia blev först en regional och sedan successivt en global stormakt på fiberkabel. Telia Carrier byggde fiberkablar över hela världen och Stockholm blev en av internets stora noder. Nu heter bolaget Arelion, ägs av AP-fonderna och rankas som världens näst viktigaste fiberkabelbolag. 65 procent av världens internettrafik går genom Arelions kablar. Statusen ger oss billigt och bra internet.

Andra länder lägger så klart också kablar och rör, särskilt USA, ett förfarande som är noggrant reglerat i Havsrättskonventionen, globaliseringens kanske enskilt viktigaste dokument. Grundprincipen är havens frihet och alla länders rätt till sjöfart, fiske - och att bygga undervattensledningar. Reglerna är viktiga att hålla på för att undvika konflikter och har än så länge fungerat.

Inget annat land har heller så bra koll på Östersjöns botten som Sverige. Eftersom Sverige är den enda ubåtsstaten som är helt intakt med arkiv och minne (Sovjetunionen och Tyska Riket är borta) vet svenskarna var alla gamla minfält från första och andra världskriget ligger. Försvarsmakten uppskattar att 40 000 minor finns kvar. När man ska lägga sjökabel eller rör i Östersjöns riskområden ringer man därför Sverige.

Det apokalyptiska luftuppkoket efter sprängningen av Nord Stream 1 och 2 utanför Bornholm är ett tabubrott på havsbottnen och en dramatisk påminnelse om hur sårbart sjökabel- och sjörörsystemet är. Om en fiende vill försvaga oss och har bra undervattenkapacitet kan han utan att upptäckas ställa till mycket stor skada vad gäller elförsörjning och internet.

Han kan också ge sig ut på världshaven och på tusentals meters djup klippa av eller spränga sönder den väv av ledningar och kablar som ligger på Atlantens och Stilla havets botten.

Vissa kablar är viktigare än andra. Internettrafiken mellan Asien och Europa går till exempel i första hand i några få kablar från Marseille, genom Röda havet, ut i Indiska oceanen, genom Malackasundet och kopplar upp alla viktiga asiatiska ekonomier. Klipp dem och Asien laggar. Inte undra på att Toyota och Samsung letar efter alternativ som kablar i Arktis och satellitbaserat internet.

Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. I februari lanserade Frankrike ett stort program för att säkra fransk suveränitet ner till 6000 meters djup. I USA pratar man om ”seabed warfare”.

Tanken är att bygga autonoma undervattensdrönare och miniubåtar som ska patrullera ledningarna längs havsbotten, ett slags variant av sjökrigets konvojsystem. Ett antal Nato-länder hade en konferens i Rotterdam i somras på samma tema.

Sverige har alla skäl i världen att skaffa sig en liknande strategi för främst Östersjön. Dels för att vi äger flest kablar och är extremt beroende av dem, men också för att vi har en omedelbar granne som har det så kallade hybridkriget som bärande doktrin. I den mån det var Ryssland som låg bakom sprängningarna, vilket ju är troligt, visade man att kriget har flyttat ut till nya domäner och att kriget på havsbottnen nu är en realitet. I sitt tal i fredags skyllde Putin sprängningarna på USA, vilket kan leda till ryska attacker mot västallierade och försök att flytta kriget och fokus från misslyckandena i Ukraina.

Enligt tyska Der Spiegel varnade amerikansk underrättelsetjänst i somras sina tyska kolleger för att Ryssland spred rykten om att sabotage mot Nord Stream planerades från svensk hamn, vilket tolkades som att Ryssland förberedde sabotage mot rören. Det kan ha varit en av förklaringarna till att svenska marina fartyg var i området dygnen före sprängningarna, vilket DN rapporterade om i lördags.

Tyskland har precis som Sverige ubåtar i Östersjön men i övrigt är det dåligt med övervakningssystem. Vi har inget dygnet-runt-system för ytövervakning och antalet ubåtar i aktiv tjänst är få. Sverige har till skillnad från Danmark inga stora fartyg som kan ligga ute till havs länge. Även om vi vet att sabotagerisken är hög eller till och med akut kan vi inte göra så mycket.

När Sverige söker sin plats i Nato bör övervakning och skydd av Östersjön vara prioriterade frågor. Sverige har den längsta kustlinjen, flest ekonomiska intressen under vatten och är vid sidan av Ryssland och Danmark den traditionella historiska sjömakten i regionen. 

Vi ligger där vi ligger och har eget ansvar för vårt geopolitiska läge. I vattnen utanför Bornholm går en av världens mest trafikerade sjöfartsleder. Nästan all rysk handel går där. Samt den viktiga elkabeln mellan Karlshamn och Polen, internetkabeln mellan Finland och Tyskland och den nya gasledningen mellan Norge, Danmark och Polen. Om sprängladdningarna hade legat lite annorlunda hade de kunnat skada oss svårt.

Så skyddslös kan man inte vara och har aldrig kunnat vara. Flottans klassiska uppgift är att skydda handel. Den uppgiften kvarstår även när kommersen går i fiber eller koppartråd.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera