ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Kronraset, del 1: Högmod går före fall

  • INSTABIL. Det finns mycket i den svenska samhällsmodellen som är värt att värna. Men att tron att det går att komma undan med radikala favörer som kraftiga kronfall är naivt. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Var ifrån kommer svenskarnas goda självförtroende? Den snabba tillväxten decennierna efter kriget? Den tidiga vanan vid utlandsaffärer? Jämlikheten, klassrotationen och jämställdheten? De fina företagen? 

Länge har vi haft ovanligt stor tilltro till vår samhällsmodell och vår förmåga. På något annat sätt går det inte att förklara våra många kronfall, även det senaste, och vår förkärlek för fritt flytande valutakurs. 

Ett litet exportberoende land borde ju vara ivrigt att koppla sin valuta till de viktigaste konkurrent- och kundländernas, för att eliminera en svårförutsägbar variabel och underlätta det dagliga företagandet och därmed politiken.

I stället har vi svenskar en lång historia av radikala devalveringar och påtvingade deprecieringar bakom oss. Endera har vi drivit vår modell så hårt att vi hamnat i kris och tvingats släppa kronan fri för att omvärlden inte ska vända oss ryggen, som i samband med Kreugerkraschen 1931 och bank- och finanskrisen 1992. Eller så har vi, som 1982, devalverat i förväg för att ta för oss och plocka marknadsandelar, ”konkurrensdevalverat”, för att sätta ny fart på vårt särskilda samhällsprojekt. Den förlorade internationella köpkraften tycks varje gång ha framstått som en investering i framtiden. 

Det senaste kraftiga kronraset har delvis annan bakgrund. Riksbankschefen Stefan Ingves och hans direktion har fått uppdraget att övertyga omvärlden om att svensk ekonomi denna gång inte kommer att löpa amok, att kostnaderna ska hållas i schack. Med ett inflationsmål på två procent finns det inte något utrymme för facklig måttlöshet och överlöner, resonerar man. 

Men det finns åtminstone två problem. Det första är att världen just nu inte lider av inflation utan av stort utbud, alltså hård konkurrens och risk för deflation. Därför tvingas centralbanker världen över hålla nere räntan för att försöka få fart på priserna. Deflation och pessimism är ju det sista världen behöver. 

Problem nummer två är att ekonomi är så komplicerat, att så många variabler samvarierar och att alla affärsbeslut hänger ihop. Vartenda ett bygger dessutom på gissningar om framtiden. 

När Ingves och hans kollegor måste hålla räntorna nere för att nå upp till inflationsmålet blir det också billigare att låna, köpa bostad och köpa aktier, till exempel. Det vill säga ökad risk för överbelåning, bostadsbubbla, tillgångsinflation och större klyftor. 

När kronan dessutom faller minskar trycket på förnyelse och ansträngning i exportföretagen, importen fördyras, besluten trasslas till i näringslivet och svenskarna görs fattigare jämfört med alla andra. 

Därför ekar även detta kronfall av överdrivet svenskt självförtroende. Tron är överdriven på att ekonomin går att styra utifrån ett enda mål, den inhemska inflationen. Och på att riksbanken ensam och utifrån en enda variabel, räntan, ska kunna skapa långvarigt förtroende för svensk ekonomi och den svenska kronan. 

Det vill säga att vår ekonomiska modell tydligen är så bra att vi till och med kan fortsätta med säregna regleringar av bostads- och arbetsmarknader och dra benen efter oss när det gäller integration av flyktingar, skolresultat och investeringar i infrastruktur.

Stefan Ingves försvarar riksbankens politik med att allt bara handlar om uthållighet. Andra länder har ju också låg ränta. Till sist kommer omvärlden att inse att vi menar allvar och börja köpa kronor.

Men Sverige är litet och uppförsbacken lång. Att köpa svenska kronor framstår ungefär som att köpa aktier på småbolagslistan i stället för på A-listan; osäkert, svängigt och lätt att fastna. 

Kanske är det hårdvalutapolitiken från 1920-talet som präglat senare tiders politiker. Då gällde det att till varje pris undvika första världskrigets rusande inflation och hungerkravaller. Därför återknöt man kronan till guldmyntfoten. Följden blev starkare företag men också fruktansvärd nöd och en sista våg av emigration till Amerika. 

Men kostnaderna för devalveringar har också varit stora. De svenska framgångar som ändå kom efter devalveringen 1931, när Kreugerimperiet kraschade, berodde bland annat på att det gick att sälja till tysk rustningsindustri och på utträngning av import, skäl som förskräcker. 

Även svenska företags fina utveckling på 1990-talet fick ett högt pris. Det var ju inte bara exporten av varor och tjänster som blev mycket billigare i utländska valutor, utan också svenska aktier. Sverige tappade på kuppen makten över flera fina storföretag, läckra munsbitar i utländsk valuta.

Det finns mycket i den svenska samhällsmodellen som är värt att värna. Men att tron att det går att komma undan med radikala favörer som kraftiga kronfall är naivt, liksom förhoppningen att riksbanken ensam ska kunna hålla fortet.

Kronraset understryker att det är hög tid för politikerna att göra upp med den svenska självbilden. Till sist återstår ändå inget annat än problem som är ännu värre. Framtiden attackeras bättre med realism än med högmod.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies