I New York, som drabbades värst, påminner den förändrade stadsbilden i finanskvarteren ständigt invånarna om tragedin.
Som om inte det vore nog finns dessutom budskapet ”Never Forget” inpräntat lite varstans: på minnestavlor, som tatueringar på folks armar och som vykortsmotiv i turistbutiker.
Man har till och med låtit bygga ett toppmodernt krigsfartyg, USS New York, med stål från de fallna tvillingtornen. Fartygets motto lyder: ”Styrka genom uppoffring. Glöm aldrig”.
George W Bush hade knappast något annat val än att med kraft hämnas attackerna – inte minst med tanke på de övertygande underrättelserna om attentatsmännen.
Den tidigare så kontroversiella presidentens förtroendesiffror nådde Reagan-liknande nivåer i samband med beslutet att slå till mot al-Qaida i Afghanistan.
Men få räknade med att hämnden skulle utvecklas till ett tjugo år långt krig – en insats som utökades både geografiskt och innehållsmässigt på ett lika impulsivt sätt som den startats.
Ad hoc-kriget bara fortsatte, trots tusentals stupade soldater och snabbt sjunkande opinionsstöd på hemmaplan. Och trots att man dödat upphovsmannen bakom 9/11.
Efter det kaotiska tillbakadragandet från Afghanistan ifrågasätter många nu vad USA, Nato och dess partnerländer egentligen har uppnått under dessa 20 år.
Det är en befogad fråga med tanke på de resurser som investerats, talibanernas snabba återkomst, färska IS-dåd och rapporter om aktiva al-Qaida-celler globalt.
Förutom det växande användandet av drönare har USA heller inte utvecklats nämnvärt militärt under perioden. Man har inte behövt det, med tanke på hur teknologiskt överlägsna amerikanerna varit motståndaren.
Men det har uppenbart inte räckt för att utrota en ideologi.
I ett längre perspektiv lär USA:s krig mot terrorismen inte bli ihågkommet som något mer än en parentes.
Medan den amerikanska statsförvaltningen fokuserat på Afghanistan, Irak, Iran, Syrien etc har andra aktörer tillåtits flytta fram sina positioner på den globala scenen. Särskilt Kina.
Peking har blivit allt mer aggressivt i olika sammanhang i takt med att ekonomin och därmed självförtroendet vuxit. USA är fortfarande världens enda supermakt, men man utmanas på allt fler håll – inte minst inom teknologi.
2019 gick kineserna om USA i antalet godkända patent per år.
Det är frestande att spekulera om hur läget hade sett ut om USA dragit sig ur Afghanistan och avslutat kriget mot terrorismen efter elimineringen av Usama bin Ladin 2011, när Barack Obama ville satsa på ”Pivot to Asia”.
Nu blev det inte så, den asiatiska satsningen fick vänta. Kineserna gavs fri lejd i ytterligare några år.
Det krävdes uppenbarligen en okonventionell president som Donald Trump för att bryta med traditionen och syna kinesernas fulspel.
Trots tveksamma metoder krattade han manegen för sin efterträdare, vilket han förtjänar beröm för.
Joe Biden har med all tydlighet visat att han tänker fortsätta på samma spår. Ett av huvudmotiven för den hastiga utmarschen från Afghanistan ska ha varit just presidentens vilja att fokusera på Kina.
Trots dagens extrempolariserade politiska landskap finns ett brett stöd bland amerikanerna för att konfrontera Kina, vilket faktiskt liknar det läge som George W Bush befann sig i efter attackerna 2001.
Lika lite som Texas-republikanen hade något val då har Joe Biden något val nu. Kraftmätningen med Kina är oundviklig.
Frågan är snarare hur den kommer att se ut.
Under våren har Joe Biden talat om behovet av att en global ”demokratiallians” tar sig an världens diktaturer med Kina i spetsen.
Och då syftar han sannolikt inte på någon militär konfrontation, vilket det knappast finns stöd för bland de krigströtta amerikanerna.
Till skillnad från kriget mot terrorismen, som i allt väsentligt handlat om vapen och ammunition, kommer kraftmätningen med Kina att kräva mer av USA – mer strategi, långsiktighet och ett betydligt bredare perspektiv.
Näringslivet kommer i stor utsträckning att blandas in, kulturen och forskarsamhället likaså, men även till viss del militära resurser.
Inte minst kommer USA att ännu en gång behöva sina allierade.
